Tekken 7

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 2 juni 2017                               
• Utvecklare: Bandai Namco
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PS4/XB1/PC

Tekken är med dess sjunde iteration tillbaka i väst, större och starkare än någonsin förut. Denna gången verkar det som att Tekken ensamt markerar återvändandet av de klassiska 3D-fightingspelen som fallit något i glömska de senaste åren, till förmån för bl.a. Street Fighter, Mortal Kombat, Injustice och Marvel vs. Capcom.

Själv har jag inte spelat Tekken sedan sent 90-tal i och med Tekken 2 och 3, och redan då var serien en källa för ambivalenta känslor – vi hade inget minneskort till Playstation, så jag ”varvade” (låste upp alla möjliga karaktärer) Tekken 3 i tid och otid, men jag fick också tid till att bli mosad av kompisar, bli arg och kasta ut dem ur huset och bannlysa Marshall Law från att någonsin spelas igen.

Det ter sig därför inte som någon större överraskning att jag är minst sagt ljummet intresserad av Bandai Namcos relativt stora satsning i sitt berättelseläge, Mishima Saga. Berättelseläget består av fjorton kapitel, tar ungefär en kväll att klara av (3-4 timmar) och man får både spela mot en enskild motståndare som presenteras i mellansekvenser, samt mot flera, mindre starka karaktärer som militärer och robotar.

Berättelseläget är ett försök att snöra ihop den bakomliggande ramberättelsen som berättats genom de olika Tekken-spelen, där Mishimafamiljens minst sagt snåriga historia når sin spets då Heihachi Mishima slåss för att slutligen konfrontera sin son Kazuya, allt medan vi samtidigt får Mishimas familjetragedier återberättat för oss genom en namnlös reporter.

Läget går som nämnt snabbt att klara av, det tar ungefär en kväll, men det hade kunnat ta ännu mindre tid. Problemet är att man tvingas slåss mot motståndare som blir orättvis starkare, får tillbaka liv och ökar i svårighetsgrad på ett onaturligt sätt. Berättelseläget misslyckas också med att introducera nya spelare, eller halvveteraner i mitt fall, till Tekkens spelsätt genom avsaknaden av en integrerad introduktionsprolog eller helt enkelt vettiga möjligheter till att förstå hur upplägget ser ut med combos och dylikt. Man erbjuds en slags fuskknapp för att göra hela combos med ett knapptryck, vilket känns kontraproduktivt.



Berättelsen faller onekligen platt då den dels motarbetas av att jag inte har hängt med alls i Tekkens mytologi, och dels att jag precis kommit från ett Injustice 2 som krossat barriärer och satt ribban för hur alla andra fightingspel bör hantera sitt berättelseläge. Tekken 7 framstår som en fattig version av Injustice vid det här laget. En häftig aspekt är dock musiken, som är svettig japantechno (charmig på sitt sätt), och att nästan alla karaktärer pratar på sina faktiska språk. Shaheen pratar arabiska, Hwoarang koreanska, Claudio italienska, och så vidare. En intressant och förvånande touch som märks av.

Våndan fortsätter då Tekken 7 är extremt barskrapat, uppenbarligen med ett fokus på den där arkadkänslan som bara återfinns i Japan. Totalt sett har man ett berättelseläge, online, träningsläge, arkadläge och treasure mode. Av dessa är online och treasure mode de enda egentliga lägena med någon form av livslängd, och treasure mode står ensamt som nyhet när det kommer till lägen.

Arkadläget består av fem fighter varav två bossfighter, och de klassiska slutscenerna har tagits bort och förflyttats till berättelseläget där varje karaktär får en fajt och en hafsigt berättad slutscen som visserligen mestadels är lustig. Treasure mode kan beskrivas som ett oändligt horde mode fast i fightingform där man ställs mot en motståndare efter en annan, och för varje seger får man pengar och lootboxes som innehåller accessoarer för de olika karaktärerna i spelet, som för övrigt når upp till fantastiska 38 stycken.

Treasure mode hade varit kul om, återigen, Injustice 2 precis inte hade släppts, då Netherrealm gör allt bättre på den fronten. I själva verket vinner Injustice 2 överlägset när det kommer till innehåll.

Det för mig till en förmodligen vanlig fråga som många kommer ställa sig, och som jag kan inleda med, innan jag dyker ner i de andra aspekterna av Tekken 7 – vilket fightingspel ska du köpa? Injustice 2 eller Tekken 7?



Svaret på den frågan beror på hur inbiten fightingfantast du är och vad du söker i ett spel. Om du vill ha ett fightingsspel med en extremt hög inlärningskurva och med ett fantastiskt gameplaydjup som bara väntar på att bli upptäckt och bemästrad, för all del, satsa på Tekken 7. När det kommer till gameplay, karaktärsgalleri, banor och generell atmosfär så är Tekken 7 galant.

Det Tekken 7 faller på dock är att det kan kännas avskräckande och avskalat för en casualspelare eller för folk som precis introducerats till fightinggenren. Där gör Injustice 2 ett bättre jobb, med mer innehåll, relativt enklare gameplay, och ett 2D-fightingsystem som känns mer bekant än fighting i 3D. Dessutom handlar Injustice trots allt om DC-universumet, något som kan få folk att stanna kvar.

Men med den frågan ur vägen, är då Tekken 7 bra? Hur håller gameplay upp i en era då 2D-fighters mer eller mindre dominerar? Riktigt bra skulle jag säga!

Jag ska erkänna att inlärningskurvan var omöjligt hög till en början, och fick mig nästan att lägga ner mina försök att bemästra spelet överhuvudtaget. Men i takt med att jag regelbundet blev piskad av både AI och onlinemotståndare, så började jag hitta tillbaka till Tekken 3-känslan igen som fick mig att spela om spelet om och om igen för snart 20 år sedan. Saker och ting började falla på plats återigen. Tekken belönar helt enkelt ihärdighet och tålamod då det finns ett oerhört djup som går bortom buttonmashing och enklare attacker.

Man kan välja mellan som sagt 38 karaktärer, och alla har sina respektive 80-120 attacker som man kan lära sig utantill om man är sjuk i huvudet. Medan det är praktiskt omöjligt att lära sig allt, så går det snabbt att hitta sin stil om man blandar nötande i online och offline med repetition i träningsläget – och de 80-120 attackerna behöver inte kännas avskräckande, då man generellt plockar ut ungefär 15 attacker som man roterar mellan beroende på olika situationer i en match.

Det finns förmodligen en karaktär för alla, då alla är relativt unika eftersom de trots allt har varsin typ av fightingstil, och du kan vara en strypande, kontrollerande spelare med Dragunov, en cookie cutter-spelare med Lars Alexandersson (som för övrigt fortfarande pratar japanska, vilket är störigt) eller bara ett as som borde sluta spela som Eddy Gordo. Här är till exempel en schysst genomgång som förklarar vilka karaktärer som kan passa vilken typ av spelare.

Nyheter för Tekken 7 sett till gameplay är Rage Arts och Power Crush. Dessa ändringar har implementerats med ett uppenbart syfte att göra Tekken mer attraktivt för esport. Rage Arts går nämligen ut på att du, när din livmätare når en viss punkt, kan använda en mycket stark attack i stil med superattacker i Street Fighter eller i MK/Injustice, som kan tillåta dig att göra en comeback eller återfå kontrollen över matchen igen. Rage Arts är helt enkelt designade för att skapa ”upsets” och oväntade comebacks, och fungerar också som en schysst sista utväg för nybörjare som kanske är begränsade i sin spelstil men kan komma tillbaka lättare med en vältajmad Rage-attack.



Power Crush är specifika attacker som varje karaktär har som tillåter spelaren att fullfölja en starkare attack och därmed ignorera slag (men man blir fortfarande skadad av dem) som annars hade avbrutit animationen, vilket öppnar upp för fler spelstilar. Aggressiva spelare kan finna sig i att använda sig av power crushes ofta för att visserligen ta skada, men samtidigt dela ut större mängder skada med en välplanerad attack. Eller så kan man genomföra lättare combokedjor som gör större skada över en längre period, men som löper risk att inte fullföljas av olika anledningar, som att man missar ett slag eller liknande i kedjan.

Det finns också en slags slow-mo-effekt som inträffar när båda slår ett slag ungefär samtidigt och när båda spelare har ont om liv, vilket skapar en rätt häftig effekt där man väntar på utfallet. Det är intressant både för spelare, som blir extremt nervösa (jag inkluderad), och åskådare.

PS4 som jag spelar på har plågats en hel del av väldigt dåligt onlinestöd, och därför har det emellertid varit svårt att spela online. När det väl funkar så är nätkoden ganska bra. Online funkar tydligen bra på PC och Xbox One, och av vad jag läst så är tydligen PC master race återigen i detta fallet – funderar du på att skaffa Tekken och har möjligheten att välja mellan konsol och PC, kör då på PC. Det har flera fördelar.

Tekken 7 har nämligen riktigt olidliga laddningstider, något som inte syns till på PC på samma sätt. Det tar evigheter att gå från mellansekvens eller meny till att slåss, och det kan vara lagom irriterande. Gränssnittet i Tekken är dessutom ganska otympligt.

Att det skulle ha långa laddningstider är lite lustigt eftersom Tekken 7 blandar och ger sett till grafiken. I vissa ögonblick kan det se väldigt vackert ut, framförallt karaktärsmodellerna och tillhörande animationer är mycket bra gjorda, och de olika, varierade banorna ser riktigt bra ut de också. Men ibland känns vissa effekter (och andra ambienta saker), som att krascha ner från en balkong ned till nedervåningen på vissa banor rätt så suspekt ut, som att man färdats fem år tillbaka i tiden.

Slutsats: Så då kommer vi till själva kärnfrågan: rekommenderar jag Tekken 7? På det svarar jag: det beror på. Medan Tekken-serien är vida känt som en av de bästa fightingserierna, om inte den bästa, som finns i genren så kan den samtidigt kännas avskräckande för casuals och nybörjare, just på grund av den svåra inlärningskurvan. Samtidigt finns det inte mycket att välja på om man inte vill bråka online och hellre spelar offline. På så vis är Injustice 2 en klar vinnare när det kommer till omspelsvärde och urval av saker att göra.

Men suktar du efter ett djupt fightingspel med många karaktärer och skill sets som belönar hårt jobb och nötande, och som har ett snortajt gameplay som härdats i över 20 år, så bör du nog ge Tekken 7 en ärlig chans.