Die Hard

17 år sedan. Så lång tid har förflutit sedan Die Hard hade premiär och därmed sopade banan med konkurrenterna vad gäller actionfilm. Die Hard är fortfarande än idag mallen för hur god action skall skapas och frågan är ifall majoriteten filmtittare inser hur stort detta faktiskt är. Jag minns inte exakt datumet för när jag såg filmen första gången men jag minns desto bättre hur pass påverkad jag blev av det som målades upp framför näthinnan. Jag var inte gammal den saken är klar och det var min far som introducerade mig för ett styck Die Hard laddad i familjens VHS-spelare. Bruce Willis visste jag inte ens vem det var men det skulle snart bli ändring på det under de kommande åren. Som sagt far och son bänkade sig i soffan, nu vankades det grabbkväll med tillhörande god action. Jag får nu i efterhand tacka farsgubben för alla underbara filmtillfällen som vi hade när jag växte upp, så mycket action i kvadrat att jag blev nästan yr i päronet. Nåja, nog raljerat om min filmuppväxt. Låt oss istället ta en närmare titt på denna Special Edition av Die Hard för att se om filmen fortfarande håller nästan 20 år efter sin premiär.




Det är juletider i Los Angeles. John McClane (Bruce Willis) är en New York-polis på väg till LA för att träffa sin frånskilda hustru Holly Gennero (Bonnie Bedelia) samt sina små kottar. Separationen har inte direkt gått smärtfritt till men de bägge före detta makarna har enats om att hålla sams för barnens skull. Hustrun Holly befinner sig vid filmens början på sitt kontor som är beläget i den nyöppnade skyskrapan Nakatomi och firar in julen med stor stil då festen plötsligt avbryts av terrorister modell värre. Så oförskämt av dem. Nåja, de tar hela festsällskapet som gisslan och ockuperar den nybyggda byggnaden varpå den lokala polisen står maktlösa inför situationen. Den tyske terroristledaren Hans Gruber (Alan Rickman) har verkligen planerat in allt i minsta detalj, naturligtvis skall en gigantisk summa likvida medel avlägsnas utan tillstånd från byggnaden. Vem har påstått att terrorister inte är pengagiriga? Men Gruber har dock inte räknat med den högst letale NY-polisen John som då terroristerna slog till befann sig på herrarnas utförandes privata bestyr. Som en nagel i ögat slår han till hårt och skoningslöst mot terroristerna. En kamp uppstår mellan en polis utan back up kontra en samling hårdkokta attentatsmän. Låt matchen börja.



När jag satte mig ner för att recensera denna Special Edition av Die Hard visste jag uppriktigt sagt inte i vilken ände jag skulle börja nysta. Ty detta är enligt mig och många andra filmälskare actionfilmen nummer ett och den rankas enligt kritiker som en av de mest avgörande tillika inflytelserika cineastiska verk som någonsin producerats. Med andra ord ingen lätt uppgift att ge sig i kast med men detta är ett smutsigt jobb och någon måste göra det. Vi kan börja med att granska manuset signerat herrarna Jeb Stuart och Steven E de Souza. Denna historia som berättas i Die Hard är lika enkel som den är genial i sin uppbyggnad tillika berättarton. Man tar den ensamme hjälten och kastar in honom i lejongapet som i detta fall råkar bestå av en samling terrorister, vår man får utstå en hel del prövningar innan uppgörelsen kan ske med filmens skurk som är en karaktär modell värre. Ganska simpelt upplägg än så länge eller hur?



Idag vet vi alla hur en bra actionfilm skall se ut och låta. Men betänk då att året var 1988 när denna film släpptes, då var situationen helt annorlunda. Ingen människa hade någonsin sett eller hört något liknande Die Hard och det är detta som gör denna film till ett sådant viktigt bidrag till filmhistorien. Likt Top Gun sprängde man såväl bokstavligt som bildligt talat alla gränser som hade satts upp sedan tidigare och från filmmakarnas sida skämdes man inte en sekund. Det finns än mer positiva sidor att finna hos Die Hard och det är en trovärdig hjälte att sympatisera med. John McClane är ingen übermensch likt karaktärer som porträtterats av Stallone eller för den delen Schwarzenegger. Nej detta är en man av kött och blod, en enkel tillika ärlig snut som råkar befinna sig på fel plats vid rätt tillfälle. McClane blöder illa under filmens gång, han är en utsatt man i en desperat kamp mot en nästintill oövervinnlig styrka fiender som alla vill sätta tänderna i honom och slita hans kropp i stycken. Detta manus är som sagt nästan löjligt enkelt i sin uppbyggnad men den stoltserar med ett par mycket intressanta vändningar i historien som man definitivt inte räknar med första gången man ser filmen.



Regissören John McTiernan är mannen bakom rodret till denna skuta och vilken kapten han är, denna man har verkligen fingerspetskänsla för hur man bygger upp en spänning hos publiken som varar från första rutan film till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken. McTiernan lyckas verkligen att ta precis varje viktig beståndsdel i manuset och sedan kräma ur maximalt med effekt i form av actionsekvenser som står sin än idag nästan 20 år efter filmens premiär vilket är inget annat än fantastiskt. Tillsammans med fotografen Jan de Bont (ja han var en mycket duktig fotograf innan han sadlade om till regissör) har de båda skapat en visuell stil som än idag är stilbildande och efterhärmad så många gånger vilket bara visar på hur väl de båda herrarna lyckades med sina arbetsuppgifter under inspelningen av Die Hard. Här finns inga snabba klipp som skapar epilepsianfall hos åskådaren, istället drar McTiernan verkligen ut på scenerna så till den milda grad att man finner sig själv sittandes på nålar hållandes efter andan. Jag kan verkligen inte nog överösa detta projekt med lovord, det finns som sagt en anledning till att Die Hard klassas som en av de bästa filmer som någonsin producerats fram i modern tid.



Sedan har vi skådespelarinsatserna. Bruce Willis var innan Die Hard ett känt namn men hade inte i närheten nått den megastatus som han idag besitter. Denna kan han tacka producenterna samt regissören som alla satsade sina goda rykten när de valde att ge Willis en chans i rollen som snuten John McClane. Willis var smart nog att ta vara på den chansen, Die Hard är fortfarande en av hans bästa rollprestationer i CV:et. Han lyckas som sagt att skapa en actionhjälte som är lika hård som sårbar, scenen med de blödande fötterna är bara ett exempel där Bruce verkligen visar vad han går för som skådespelare. Det är detta som är så uppfriskande med Die Hard, här har vi för en gångs skull en hjälte som man faktiskt kan relatera till och känna medkänsla för. Willis är inget vandrande muskelberg med ett minspel som ett dasslock utan den raka motsatsen. Men vad vore en film som denna utan den perfekta skurken och honom finner vi i Alan Rickmans totalt briljanta rolltolkning av tysken Hans Gruber, en karaktär som är så diaboliskt ond tillika kallhamrad att man nästan vill heja på vederbörande. Enligt mig lade Rickman grunden för hur den sanna filmskurken i modern tid skall te sig och hans prestation har efterapats mången gånger senare.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Filmen är från 1988 vilket klart märks när man beskådar denna utgåva av Die Hard. Många ansåg nog att bilden höll strålande kvalité när denna Special Edition släpptes 2002 men jag kan tyvärr inte sålla mig till den skaran anhängare, jag anser snarare att bilden håller en medelmåttig standard. Det första som slår mig är den totala avsaknaden av skärpa i bilden, allt är som insvept i ett filter av bomull. Det andra som slår mig är hur urvattnad och livlös bilden är, färgskalan är vissa enstaka stunder full av liv men överlag är tonen blek och livlös. Det blir inte bättre av det faktum att det förekommer kraftiga spår av smuts och repor under hela filmens gång. Lägger man dessutom till en svärta som tenderar att luta mer åt det grå än svarta hållet blir den visuella upplevelsen något fadd milt uttryckt.



Detta är som tidigare nämnt en Special Edition av Die Hard vilket resulterar i att vi erbjuds såväl Dolby Digital som DTS att lystra till vid visning av filmen. Jag väljer naturligtvis det senare alternativet och kör igång filmen. Det börjar onekligen bra, redan i inledningsscenen när planet landar på flygplatsen är samtliga högtalare i full gång med kraft och respons. Men denna hisnande upplevelse avtar tämligen snabbt när man hör ljudet serveras en bit in i filmen. Allt låter extremt burkigt, som om ljudet pumpas ur konserver. Dialogen är platt och livlös i centerhögtalaren och tenderar att tappa fokuseringen stundtals in i filmen. Jag skiftar över till Dolby Digital men märker inga direkt fördelaktiga skillnader spåren emellan. Detta är en mindre besvikelse så här långt. Jag hoppar fram till några mer actionkrävande scener för att se vilken typ av respons jag kan få ut ur mitt system. Tyvärr kan jag konstatera att det inte blir speciellt mycket mer upphetsande än tidigare, ljudet upplevs fortfarande som orkeslöst och platt. Ljudet känns hela tiden framtungt utan att för den sakens skull ha speciellt god separation kanalerna emellan. Det finns gott om tillfällen för subwoofern att briljera men den stod mest still och såg allmänt uppgiven ut. Nej detta är långt ifrån de bästa ljudspår jag lystrat till.



Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett stilfullt omslag fritt från störande recensionscitat, insidan av fodralet avslöjar filmens kapitelindelning. På skiva nummer ett finner vi inte mindre än tre stycken kommentatorspår. Först ut medverkar regissören John McTiernan, sedan har vi produktionsdesignern Jackson DeGovia och avslutningsvis får Richard Edlund, som var ansvarig för specialeffekterna, tala ut om filmen. Samtliga av dessa tre spår är högst intressanta att lyssna till då de tar upp i princip allt man vill veta om skapandet av Die Hard, de är klart värda din tid. Det finns även ett informationsspår i textform som går att aktivera under filmens gång, detta spår är fullkomligen sprängfyllt med mer eller mindre matnyttig information. Skiva nummer två innehåller allt ifrån bortklippta scener till en hel del intressanta dokumentärer som tar upp det mesta man behöver veta om skapandet av Die Hard.



Jag skulle kunna skriva precis hur mycket som helst vad gällande denna films förträfflighet men jag har bara så mycket utrymme att förfoga över gällande filmrecensioner. Så hur summerar man en film som än idag anses genrebildande? Med exakt den frågeställningen som jag precis skrev. Detta är en film som lagt grunden för hur modern actionfilm skall se ut och låta samt ageras. Die Hard var på många sätt revolutionerande när den släpptes lös 1988 och den står sig fortfarande än idag som ett av de mest viktiga cineastiska verk som någonsin sett dagens ljus. Se Die Hard och få dig en dos stilbildning på köpet. Hur ofta inträffar det med actionfilmer egentligen?