Dogma

Religion är ett högst känsligt ämne att diskutera öppet på samma sätt som politik. Ens syn på det religiösa skall oftast hållas för just en själv och ingen annan, förutsatt att du inte delar med dig av dina åsikter med likasinnade för då går det utmärkt att diskutera Guds vara eller icke vara om det nu är kristendomen som är på tapeten. Religion på film är en lika het potatis då det finns helt klart inflytelserika krafter inom filmindustrin som har kopplingar till den kyrkliga sidan av samhället. Det var därför ingen direkt överraskning att det skulle resas rena ramaskriet när regissören Kevin Smith utannonserade att han skulle till att göra komedi på religion. Alla som sett Smiths filmer vet vart han gärna banar väg så det var både en och tre röster som restes i protest mot denna hädelse att parodiera på religion, detta var totalt förbjudet. Naturligtvis har dessa klagomål precis motsatt effekt: man blir bara än mer nyfiken på detta tabubelagda cineastiska instrument som Smith spelade på. Det var därför med en god portion nyfikenhet jag bänkade mig i den numera välinsuttna soffan för att ta en närmare granskning av Dogma.




På en flygplats i den amerikanska delstaten Wisconsin sitter de två fallna änglarna Loke (Matt Damon) och Bartleby (Ben Affleck) och kontemplerar över livet. De två vapendragarna bannlystes från himmelriket efter att Loke, något berusad skall tilläggas, gick fram till Gud och deklarerade att han inte längre ville agera dödsängel åt den Allsmäktige. Nu sitter de båda och ruttnar bort i en håla förvisade så länge människan vandrar på jorden vilket lär hålla i sig ett bra tag till. Men plötsligt finner änglarna en lösning på sina problem. En katolsk kyrka i New Jersey skall fira sin 100-årsdag genom att göra sin entré till kyrkan en port av syndernas förlåtelse. Det vill säga den som kliver in genom porten får alla sina synder förlåtna på fläcken. Genom att traska in genom porten tänker änglarna därefter dö, fara upp till himmelen och därmed få komma hem efter tusen års leda på jorden. Enkelt eller hur? Problemet är bara att om de lyckas kommer de bevisa att Gud faktiskt har fel vilket kommer att resultera i att all existens kommer att utplånas. Nu är det kris modell värre och från himmelen skickas ängeln (det förekommer onekligen en hel del änglar i denna film) Metatron (Alan Rickman), Guds röst, till jorden för att kontakta Bethany Sloane (Linda Fiorentino). Bethany har valts ut för ett heligt korståg: att stoppa dödsänglarna Loke och Bartleby från att träda in i kyrkan. Problemet som sådant är att Bethany har tappat sin tro. Kommer hon lyckas stoppa änglarna från att utradera hela vår existens?



Kevin Smith har gjort sig ett namn tack vare Jersey-trilogin, ett antal filmer som fokuserar på den lilla människan och som kan klassas som dramakomedier. Antagligen kände Smith att han satt fast i ett fack när han bestämde sig för att göra komedi om religion med humor á la Kevin Smith. Eller som han själv beskriver Dogma: a serious theological film, albeit one with dick and fart jokes. Vilket är precis vad Dogma är nämligen en tämligen seriös syn på religion blandat med skämt hämtade från South Park. Jag trodde att Dogma skulle vara en rent hysterisk skrattfest med parodier på allt ifrån Jesus korsfästelse till katolikernas syn på synd, mycket likt de skämt som går att återfinna i Monty Pythons Life Of Brian. Men Kevin Smith har helt klart valt en annan infallsrikting på sina tankar om religion. Visst i Dogma finns det gott om skämt som relaterar till religionen som den trettonde lärjungen Rufus eller att änglar är lika anatomiskt korrekta som en Ken-docka.



Samtidigt finns här eftertanke kring människans tro och vad som egentligen menas med att tro på Gud. Det är detta som enligt mig gör Dogma till en sådan lysande film nämligen att Smith vågar ta nya kliv men samtidigt blanda in redan beprövade tillika framgångsrika element från sina tidigare filmer. Det gäller dock att du som åskådare har lite intresse samt kunskap om den kristna religionen annars kommer majoriteten av skämten att fara över huvudet på dig. Dogma prövar onekligen sin publik och för en kort stund känns det som jag har en föreläsning på universitetet i kristen mytologi.



Här finns gott om filosofiska underlag som definitivt kittlar de små grå cellerna mellan öronen vilket är extremt tacksamt, Kevin Smith har verkligen tagit ett steg framåt intellektuellt sett. Men som sagt oroa er icke ty här finns det gott om kiss-och-bajs skämt vilka i nio fall av tio levereras av den dynamiska duon Jay och Silent Bob. Dessa ”profeter” vars enda mål i filmen är att lägra kvinnor är hysteriskt roliga och en av filmens största behållning. Överlag är insatserna från skådespelarna av mycket god kvalité. Matt Damon och Ben Affleck i rollerna som dödsänglarna fungerar alldeles ypperligt och det märks att bägge herrarna trivs i Smiths regi. Många har klagat på just Smiths kunskaper i regissörsstolen, att dessa skulle vara bristande. Jag anser precis tvärtom, han har en osedvanlig känsla för personregi vilket reflekteras i såväl hans tidigare verk som Dogma där ingen av skådespelarna gör en besviken.

Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Dogma är långt ifrån en glädje att beskåda, snarare tänker jag sjunga en klagosång i detta stycke av recensionen. Skärpan är näst intill helt frånvarande under filmens gång, det känns som att Smith glömde fixa till fokus på samtliga kameror som användes under filminspelningen. Detta är förvisso en film med några år på nacken men jag anser ändå att man hade kunnat göra en bättre transfer till DVD. Färgskalan är allmänt dassig på sina ställen och har en tendens att skifta i färgton mellan olika klipp vilket är klart irriterande. Det förekommer dessutom spår av smutspartiklar till och från genom hela filmen. Nej Dogma är ingen film som man plockar fram för att imponera på grannen som vill spana in ens hembioanläggning.



Till en början lät ljudet riktigt syrefattigt, det var i princip bara centerkanalen som andades liv trots att många scener skulle kunna tänkas bjuda på en ganska god ljudupplevelse. Tursamt nog får detta Dolby Digital-spår nytt liv en bit in i filmen varpå de övriga kanalerna vaknar till liv. Surround-högtalarna används primärt till att leverera filmens soundtrack men efter ett tag kavlar de upp ärmarna och bjuder även på en del små finurliga transformationer i ljudet från de främre kanalerna. Överlag skulle man kunna benämna detta spår som ojämnt. Vissa stunder bjuds åskådaren på en högst gudomlig upplevelse (dåligt skämt jag vet) för att nästa stund undra vart ljudet tog vägen.



Well utgivarna har verkligen lyckats klämma in så många recensionscitat som bara är möjligt på detta omslag vilket bara är trist rakt igenom. När det gäller extramaterial är detta klart underkänt på denna utgåva av Dogma. Tyngdpunkten ligger i en intervju med regissören Kevin Smith där han delar med sig av sina tankar kring varför han ville göra komedi om religion med mera, även skådespelare medverkar i detta segment. Utöver detta finner vi trailers samt biografier för skådespelarna. Det finns en amerikansk utgåva som har betydligt mer, och bättre, extramaterial som jag rekommenderar till den intresserade.



Med sin säregna känsla för dialog och lyteskomedi har Kevin Smith onekligen satt sin egna prägel på religion genom Dogma. Har du minsta intresse och lite kunskap om detta ämne kommer du förmodligen att garva dig halvt fördärvad åt allt och alla som hamnar i skottgluggen hos Smith. Om inte annat kan man inte låta bli att älska en film som har Jay och Silent Bob med på repertoaren.