Spy Game

Det är bara till att konstatera faktumet: Tony Scott har på äldre dar gått och drabbats av en latent ålderskris. Det måste vara den enda förklaringen till hans extrema laboration bakom kameran i och med de senaste projekten där Domino kulminerade i en orgie av klippteknik och kamerafilter. Kanske börjar Scott den yngre känna sig gammal och vill desperat föryngra sig, attrahera kidsen som sedan länge övergivit begreppet MTV-generationen. Jag saknar verkligen den gamla goda Tony som givit oss supersnygga och ibland smarta actionthrillers genom åren: Rött Hav och Enemy Of The State är bara några av mina personliga favoriter i filmhyllan. Sedan har vi enligt mig kronjuvelen nämligen Spy Game från 2001. Minnet gör sig påmint om ett styck biobesök tillsammans med kurskamrat från universitetet. Efter avslutad visning strosades det vidare till ett café för inmundigande av latte och tillhörande diskussion om filmen ifråga. Jag vill erinra mig om att Spy Game onekligen hade kittlat våra stimulanscentrum i den grå klumpen och jag lovade dyrt och heligt att införskaffa ett exemplar på DVD så fort det bara var möjligt, detta var på den goda gamla tiden då man ännu inte hade upptäckt import av film... 2006. Hjärnan är trött men ändå inte, motsägelsernas tid är inne. Blicken far fram från rad till rad i hyllan när blickfånget plötsligt fastnar på ovan nämnda film, fem år har förflutit och det känns som det är hög tid att återupptäcka Tony Scotts storhetstid.

 

Året är 1991. I Kina går ett alarm på ett lokalt fängelse om en eventuell epidemi varpå internationella hjälparbetare anländer för att dela ut vaccin. Bland dessa finner vi CIA-agenten Tom Bishop (Brad Pitt), kodnamn Pojkscouten. Hans riktiga uppdrag är att frita en västerländsk kvinna men precis innan ambulansen skall till att lämna anhalten med sin dyrbara last upptäcks ekipaget och Bishop hamnar i klorna på kineserna som ämnar avrätta honom inom 24 timmar. Samtidigt ringer telefonen i Washington D.C. hos den ärrade agenten Nathan Muir (Robert Redford). Hans gode vän Harry Duncan i Hong Kong meddelar att Pojkscouten är i fara och om Muir vill få reda på nyheten före arbetsgivaren CIA bör han lägga på ett kol till kontoret. Detta råkar vara hans sista dag på jobbet, efter år av spionage runt jordens alla hörn skall han äntligen få dra sig tillbaka till sitt drömprojekt: ett hus på Bahamas. Men detta skall komma att bli en av de längsta dagarna i karriären. Det visar sig att den hemliga organisationen inte har några som helst planer på att få Tom utlämnad till de förenta staterna då han jobbade solo utan CIA: s vetskap. De vill nu få veta så mycket som möjligt om Bishop och den som skall fylla i luckorna är hans mentor Muir. Genom tillbakaklickar förtäljes det om Pojkscoutens liv inom firman samtidigt som Nathan försöker med alla medel möjliga att finna en räddning för sin protegé.

 

Jag erkänner direkt att jag gillar denna film skarpt så objektivitet kan komma att bli svår denna dag men jag skall göra ett ärligt försök till en mer kritisk granskning av Spy Game. Manuset är signerat herrarna Michael Frost Beckner samt David Arata. Ingen av dessa författare är speciellt välkända, i varje fall var de inte det i casa de Fredrik. Beckner har jobbat med klassikern Sniper samt Cutthroat Island och det är minst sagt en hit och en katastrof modell värre. Men han verkar onekligen ha haft en bra dag när han tillsammans med Arata satte sig ner för att skriva ihop historien till Spy Game då manuset faktiskt är riktigt lovande. Ett av många smarta drag är att måla upp filmen som en blandning av återblickar med nutid, det var fräscht när det begav sig 2001 och känns fortfarande som ett av de bättre tillvägagångssätten man kunde berätta historien. Vad som gör denna film så fascinerande är att den känns trovärdig i sin historia. Detta är mer än bara en klassisk mentor-studentrelation, det är även en ganska ingående inblick i CIA: s innersta kretsar och även om man från filmskaparnas sida valt att alternera och förändra kritiska inslag så framstår trots allt pudels kärna som trovärdig för åskådaren. Det är ett spel med människor som pjäser, alla är utbytbara och ingen är oumbärlig i kampen mot ondskan vilket skapar en känsla av misstro även inom leden. Vad jag uppmärksammade vid en andra visning av Spy Game är att man från manusförfattarnas sida valt att ge karaktärerna betydligt mer djup än vad jag noterade första gången jag såg filmen på bio. Muir är en patriot ut i fingerspetsarna, allt är tillåtet för den goda sakens skull och han drar sig inte för att utnyttja sin protegé i den eviga kampen. Detta leder dock till att filmen stundtals får en extremt flaggviftande ton i vissa scener, USA är tillåtet att med alla medel slå till hårt och skoningslöst mot landets fiender och även om dessa ändrar hotbild från dag till dag återstår fortfarande korståget som för amerikanerna över hela jordklotet där de lönnmördar och spionerar bäst de vill utan några som helst skrupler vilket känns rätt skrämmande.

 

Denna patriotiska överton till trots är Spy Game en extremt fängslande film att beskåda från ruta ett tills dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken eller TV modell större. Mycket av detta bottnar utan minsta tvivel från min sida i arbetet bakom kameran signerat Tony Scott. Han har som sagt ett mycket smart manus att jobba med men det är inte på något sätt felfritt, det förekommer en del större hål i manus som den observante kommer att lägga märke till ganska per omgående. Men Scott den yngre lyckas ändå att styra upp skutan så åskådaren sväljer dessa smärre ologiska händelser och detta är ett gott betyg för hans insats som regissör. Spy Game är en extremt läcker film att beskåda utifrån dess visuella bildspråk och detta var som sagt på den gamla goda tiden då Tony fortfarande hade kontroll över kameran på ett sätt som få andra kunde konkurrera med. Visst leker han med filter och snitsiga kameraåkningar inne i kontoret på CIA men alla dessa laborationer tillåts aldrig ta överhanden från den grundläggande historien som berättas sett ur Nathan Muirs ögon vilket gör denna film till en så ofantligt mycket mer lyckad skapelse än till exempel ovan nämnda Domino som visserligen led av ett haltande manus men som ändå bara blev en ren uppvisning i experimentlusta. Här får vi istället ta del av det arbete som går att känna igen från filmer som Top Gun, Rött Hav eller för den delen Enemy Of The State och det är denna Tony Scott som jag kommit att beundra genom åren.  

 

Denna svenska utgåva av Spy Game presenterar filmen i sin OAR som innebär 2.35:1 och är anamorfisk. Bilden är faktiskt riktigt bra med undantag för den del mindre problemområden. Regissören Tony Scott har valt att laborera en del med kameratekniken och då framför allt färgskalan, tänk Traffic fast inte lika extremt: kontoret i CIA är kallt belyst med ett blått sken, Berlin är verkligen grått som klimatet medan Vietnam och Beirut är gyllene till tonen utan att jag kunde se några spår av blödningar i spektrumet. Svärtan gör ett mycket bra jobb med att porträttera skuggor och miljöer i mörker men jag fann att vissa scener är nästan lite för mustiga i tonen tyvärr. Skärpan är ett annat tvådelat kapitel: vissa sekvenser är onekligen knivskarpa till karaktären medan andra faller bort i ett för mjukt filter. Några enstaka smutskorn har smugit sig igenom säkerhetskontrollen samt ett visst mått av bakgrundsbrus kan skönjas i vissa partier av filmen men detta härrör Scotts laboration bakom kameran så betyget blir högt för bildsektionen på denna svenska utgåva.

 

Till skillnad mot andra utgåvor av Spy Game får vi svenskar ta del av ett DTS-spår utöver Dolby Digital, alltid kul så hur låter då filmen? Jag säger bara såhär: damn! Redan i den inledande sekvensen, innan ens filmen börjat, mullrar basen med en sådan urkraft att jag trodde det var ett större monster som lurade i mörkret. En helt otrolig inledning på en ljudupplevelse som är helt osannolikt njutsam att spänna öronen till. Jag har ofta skrivit om ren rå styrka i ljudspår men i ärlighetens namn hamnar många filmer på skam efter att ha lyssnat på DTS-spåret till denna svenska utgåva av Spy Game. Vad som är otroligt är hur aktiva precis samtliga kanaler i systemet är, jag trodde i ett svagt ögonblick att detta skulle bli en framtung historia men icke sa Nicke. Separationen mellan högtalarna är hårresande precis och resolut med en dialog som kristallklart representeras i centern utan synkproblem eller brist på fokusering när det hettar till. De bakre kanalerna jobbar för högtryck genom hela filmen och skapar en ljudmatta som man kan flyga på. För att inte tala om basen, jag är så tacksam att inga grannar var hemma vid beskådan av filmen. Värt att notera är att Dolby Digital klockar in på 448 Kbps medan DTS ståtar med 768 Kbps och den skillnaden hörs mer än tydligt mina vänner, det blir full pott till ljudet.

 

Denna R2SWE av Spy Game levereras i ett svart keep-case med ett omslag som tyvärr är besudlat med en del recensionskommentarer. Värt att notera gällande denna utgåva är att textningen INTE går att välja bort, stort minus i protokollet. Sektionen med extramaterial erbjuder faktiskt en del intressant att forska kring där framförallt kommentatorspåret med regissören Tony Scott vid mikrofonen är den största behållningen enligt mig. Scott talar i ett ganska sävligt tempo vilket kan uppfattas som frustrerande men han levererar samtidigt mycket intressant fakta som täcker precis alla aspekter av inspelningen. Sedan har vi nio stycken borttagna/alternativa scener med kommentarer av Scott, bland dessa inkluderas ett annorlunda slut på filmen. Enligt baksidan av fodralet är det hela 14 stycken featurettes, jag skall vara helt ärlig och erkänna att jag inte räknade dem inför denna recension men jag kan avslöja att de är en hel del till antalet och faktiskt riktigt intressanta. Ett inslag härrör arbetet med en mycket krävande scen som involverar sprängningen av en byggnad, och jag som trodde att det var miniatyrer som användes. Det finns även en sektion som beskriver de olika inspelningsplatserna som användes för att filma Spy Game. Vi finner en sektion med produktionsanteckningar samt biografier för produktionspersonal samt ensemble. Avslutningsvis medföljer det en trailer. En riktigt kompetent sektion med extramaterial är min slutgiltiga notering i det mentala anteckningsblocket.

 

En lätt överdriven ton om USA: s storhet gentemot andra nationer är egentligen det enda som drar ner betyget för filmen som sådan, dock hävdar jag fortfarande att detta är en synnerligen spännande spionthriller med en Tony Scott när han var som allra bäst i regissörsstolen. Med ett smart manus och stadig regi målar han upp en synnerligen läcker film att beskåda som dessutom innehar en relevant mängd substans, hur ofta sker det nu för tiden i Hollywood? Trots att denna svenska utgåva av filmen är tvångstextad rekommenderar jag varmt den för sin fina bild och aggressiva ljudspår som mer än väl matchar det visuella bildspråk som Scott målar upp, den stora tummen åker upp för Spy Game. Over and out.