Pitch Black

Jag beskådade nyligen det cineastiska verket A Man Apart i recensionssyfte, vad annars, och fann min tämligen road av det som målades upp på den vita duken. Inte så mycket på grund av en fantastisk story, i ärlighetens namn var den mindre bra för att uttrycka mig diplomatiskt. Nej det var utan tvekan skådespelaren Vin Diesel som med sin utstrålning lyfte verket från dussintal vilket förvånande mig något, jag har aldrig betraktat Diesel som någon stor skådespelare annat än rent fysiskt. Men A Man Apart gav mersmak och jag bestämde mig därför för att utforska denne gigant bland giganter för att citera Nile City. En snabb titt över den växande samlingen avslöjade föga verk med denne skådespelare i ensemblen, The Fast And The Furious har aldrig varit min kopp te. Men så drog jag mig till minnes när jag såg Pitch Black för ett antal år sedan och jag vill erinra mig att den filmen underhöll samt skrämde ganska rejält. Sagt och gjort, Pitch Black beställdes tillsammans med de två övriga installationerna i sagan om Riddick nämligen The Chronicles Of Riddick samt Dark Fury. Låt sci-fi-maratonet börja!

 

Naturligtvis inleds Pitch Black med en farkost som glider genom den oändliga rymden. Och självklart skall det komma att bli ett antal komplikationer på vägen. Skutan råkar hamna i ett meteoritregn varpå kraschlandning sker på en planet. So far so good enligt konstens alla regler. Denna himlakropp är speciell då den belyses av inte mindre än tre stycken solar vilket gör den redan pressade situationen än hetare för den strandsatta besättningen som under ledning av piloten Carolyn Fry (Radha Mitchell) måste finna skydd och proviant. Ombord finns även prisjägaren/sheriffen William J. Johns (Cole Hauser) som var på väg att transportera en av galaxens mest brutala mördare alla kategorier, Riddick (Vin Diesel), till en ny anhalt där han förmodligen skulle hamna i ett hål under mark för all framtid. Denna passagerare spär på misstänksamheten som pyr mellan de övriga besättningen. Plötsligt sker något mycket tacksamt, i varje fall inledningsvis då de tre solarna hamnar i rad vilket leder till en förmörkelse som heter duga. Men detta resulterar samtidigt i något mycket skräckinjagande, ur planeten far plötsligt blodtörstiga varelser upp och börjar en hungerjakt efter våra strandsatta. Som om detta inte vore nog problematiskt tar Riddick vara på möjligheten i allt kaos och flyr. Nu måste Fry tillsammans med Johns och de övriga slåss mot såväl blodtörstiga varelser som en lönnmördare som tack vare en ögonoperation kan se perfekt i mörkret...

 

Nu var det som sagt ett antal år sedan jag såg Pitch Black första gången, sex jordsnurr för att vara exakt. Jag vill dra mig till minnes att jag då tyckte att verket var en bra blandning av sci-fi med inslag av skräck som i varje fall fick mig att nästan göra i byxan, räddhare som man råkar vara. Men hur står sig filmen i dagsläget sedd genom ett par betydligt mer kritiska glasögon på näsroten? Faktiskt förvånansvärt bra med vissa reservationer från min sida. Ser vi till manuset är detta signerat bröderna Wheat samt regissören David Twohy. Bröderna har tillsammans jobbat med några av de riktigt stora projekten inom genren skräck såsom Flugan II och installationer i Nightmare On Elm Street men efter det har det mest blivit B-skräck för dumburken men nu fick de chansen att återigen visa upp sina kunskaper för den vita duken. Vad man kan säga om manuset till Pitch Black är att det är distinkt uppdelat i två akter där den ena fungerar avsevärt bättre än den andra. I filmens början är det mer en psykologisk terror som råder på den avlägsna planeten då Riddick kör en katt-och-råtta-lek med Johns och den övriga besättningen och det är denna del av filmen som verkligen ger mig kalla kårar. Man kan genom små men icke särskilt subtila vinkningar ana den terror som komma skall men som vi alla vet är det vi inte ser som skrämmer ofantligt mycket mer. Dessutom har man lyckats att någorlunda undvika de absolut klassiska stereotyperna till karaktärer. Piloten Carolyn Fry är ett ganska intressant kapitel: hon tvekar inte en sekund på att dumpa lasten med passagerarna i filmens början för att rädda sitt eget skinn. Likaså har den till synes tuffe lagens väktare Johns sina egna små skellett i garderoben. Så långt fungerar filmen förvånansvärt bra och känns fräsch tillika nyskapande till skillnad mot så många ofantligt andra verk i genren.

 

Men det är när solförmörkelsen infinner sig och de blodtörstiga bestarna far upp ur sina hålor som filmen börjar tappa styrfart. Från att ha varit en tämligen smart psykologisk terrorhistoria tar verket en helt ny vändning mot det banala och klichéfylla hållet och transformeras till en numera klassisk blodfest där de tio små negerpojkarna faller en efter en, korkade som de naturligtvis skall vara enligt manus som plötsligt följer konstens alla regler som skrivits. Detta sagt blir Pitch Black inte på något sätt en dålig film att beskåda enligt mig, mycket tack vare arbetet bakom kameran. David Twohy hade innan dagens recensionsobjekt gjort den mycket smarta tillika gravt underskattade sci-fi-filmen The Arrival med Charlie Sheen i huvudrollen. Här i Pitch Black får Twohy en något större budget att leka med men den är fortfarande mycket blygsam i sammanhanget men detta syns inte. Ty Pitch Black ger skenet av att vara en storproduktion såpass kompetent är vår regissör tillika manusförfattare. Tillsammans med fotografen David Eggby, som debuterade med den legendariska Mad Max, skapar de ett universum som är minst sagt skräckinjagande. Laborationen med tekniken bleach bypass fräter ut de ljusa tonerna till extremer vilket förvandlar planeten till ett brinnande inferno. Det är fortfarande i den första akten som Twohy har mest kontroll över filmen men jag får känslan av att han inte förlorar särskilt mycket i akt nummer två, trots att manuset stundtals gör dykningar mot klichéträsket med näsan före avstyr regissören dessa kamikazeuppdrag mycket snyggt. 

 

1.85:1 står det att läsa på baksidan av fodralet till denna svenska utgåva av Pitch Black. Nu blir man smått orolig med tanke på att filmens OAR är 2.35:1, har jag gått och köpt grisen i säcken på äldre dar? Nejdå, det är bara Sandrews som klantat till det och skrivit ut fel format på omslaget tack och lov. Så hur ser då bildsektionen ut? Faktiskt riktigt bra för att vara en såpass ”gammal” DVD-produktion som Pitch Black trots allt är. Det första som slår en är hur effektiv svärtan är med att skänka mustighet samt mörker vilket är mer än passande för en film som denna, detta sker utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad på kuppen. Det vilar ett ganska mjukt intryck över bilden men merparten av filmen är skärpan med i matchen och vissa scener är riktigt knivskarpa till karaktären. Spektrumet är ett annat kapitel som gör sitt jobb mer än väl, det sätts på hårt prov i filmens inledande scener men klarar av jobbet galant utan att jag kunde se några tendenser till blödningar i färgskalan. Vad jag dock kunde skönja var små enstaka spår av smuts samt ett visst mått av instabilitet som syns tydligast mot den vita bakgrunden under dagtid i filmen men överlag är bildsektionen mer än väl godkänd i mitt protokoll.

 

Dolby Digital med 448 Kbps står för återgivningen av ljudet och med tanke på vilken visuell smällkaramell Pitch Black är hade jag mina förväntningar. Dessa skulle komma att grusas å det grövsta när jag läste att de första pressningarna av filmen drogs med kraftiga synkproblem. Aj då detta orsakade en svettning på pannan, hade jag fått tag i ett måndagsexemplar? Nej tur är väl det, i vissa enstaka scener kunde jag tycka att läppsynkningen inte var 100 % träffsäker men detta är som sagt ett mycket fåtal scener i filmen. Annars levereras dialogen klart och tydligt genom centerhögtalaren utan minsta tecken på brist i fokusering när det hettar till på den vita duken. Värt att notera är att trots en mycket bra återgivning av dialogen kan man INTE välja bort textningen på denna svenska utgåva av Pitch Black, stort minus i mitt protokoll. Subwoofern får onekligen en hel del material att jobba med framför allt i filmens inledande sekvens, det är dock inte den ljudligaste återgivningen av LFE jag hört. Separationen mellan kanalerna håller god standard även om jag personligen tycker att ljudmattan är lite för framtung stundtals.

 

Denna svenska utgåva av Pitch Black levereras i ett transparent keep-case där insidan av omslaget skvallrar om filmens kapitelindelning. Sektionen med extramaterial är ganska tunnsållad, det finns en kort, med betoning på kort, ”dokumentär” men den kunde man likaväl ha skippat då den endast varar i lite över fyra minuter. Nej tyngdpunkten och den egentliga enda kontentan är de två kommentatorspår som medföljer. Det ena har regissören Twohy samt skådespelarna Hauser och Diesel vid mikrofonen medan spår nummer två befolkas av Twohy, producenten Tom Engleman och ansvarig för specialeffekterna Peter Chiang. Det är helt klart det senare spåret som är mest intressant då det verkligen går på djupet i skapandet av Pitch Black och erbjuder åhöraren konstant flöde med intressant information.

 

Sex år har förflutit och nog lyckas man finna små brister med Pitch Black som gått och uppnått smärre kultstatus på äldre dar. Dessa skavanker till trots är detta onekligen ett cineastiskt verk som fortfarande roar mig och skrämmer om än inte i samma utsträckning som förr, en annan har gått och blivit mer luttrad i gamet. Filmen rekommenderar jag utan minsta tvivel men denna svenska utgåva har jag desto svårare att ge mitt godkännande då den påtvingade textningen känns allt annat än kul samt att det finns nyutgåvor med mer extramaterial att botanisera kring.