Paycheck

Jag avhandlade nyligen en regissör som var farligt nära att falla av karriärsrepet och det var Woody Allen. Men genom sitt verk Match Point lyckades han mirakulöst att i sista sekunden återställa en hel del av förlorad respekt och heder i filmsamhället. En annan regissör som befinner sig i en mycket snarlik situation men som ännu inte träffat in en lyckad comeback är asiaten John Woo. Det fanns en svunnen tid då denne man var inget annat än en husgud i casa de Fredrik, hans verk var banbrytande och revolutionerade en hel genre samt inspirerade många av våra populära unga regissörer till att skapa sina egna plagiat i en hyllningsgest. Detta var dock när Woo befann sig på rätt sida Atlanten. Jag med många visste att det var bara en tidsfråga innan han skulle ta flyget över till drömfabriken och börja skapa amerikanskproducerad film, detta skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag då inget av dessa verk kommer i närheten av vad han producerade fram i Asien. Men jag är som sagt villig att ge individer en andra chans och John är inget undantag varpå jag införskaffade ett av hans senaste verk, Paycheck, för att göra en närmare granskning. Första gången jag beskådade verket vart jag gruvligt besviken men denna gång kanske ödet ville annorlunda...

 

Michael Jennings (Ben Affleck) har minst sagt huvudet på skaft. Han jobbar som ingenjör men inte vilken Chalmersutbildad sådan som helst. Nej Jennings jobbar på en synnerligen hög nivå gällande industrispionage. Han anlitas av ett företag som lägger labbarna på en konkurrents produkt, man kallar in vår expert och låser in honom i ett laboratorium där han sedan arbetar med att förfina samt förbättra den redan existerande produkten som lämnas över till dreglande kostymnissar som skrattar hela vägen till banken. Detta gör även Jennings då han erhåller stora summor likvida medel för sitt arbete. Det finns dock en liten hake och den är att bolagen raderar den del av minnet som berör arbetet med produkten. Föga lite bryr sig vår protagonist om detta då man endast raderar minnen som härrör en laboratoriemiljö vilket lika gärna kan kvitta. I filmens början blir han kontrakterad av en gammal polare vid namn Rethrick (Aaron Eckhart) som erbjuder sin gamle vän en lönecheck på över 90 miljoner dollar för ett topphemligt projekt som kommer att kräva inte mindre än tre års arbete av Jennings. Vederbörande tvekar först men pengarna lockar och arbetet sätts igång. Problem uppstår dock efter tre år när Michael skall kvittera ut sin feta lön, istället får han veta att han avsagt sig den och lämnat ett kuvert med vardagsföremål som belöning. Knappt hinner han fundera på vad dessa objekt innebär förrän han jagas av såväl hejdukar anställda av Rethrick som FBI som är mer än nyfikna på vad Jennings jobbat med de senaste åren.

 

Manuset är baserat på en historia skriven av den legendariske författaren Philip K Dick och har sedan bearbetats till den vita duken av en man vid namn Dean Georgaris. Georgaris debuterade i filmsammanhang med sitt manus till del 2 om Laura Croft vilket fick mig att rynka på näsan. Men vidare efterforskningar visade på att vederbörande även var ansvarig för remaken av The Manchurian Candidate och nu började det snurra ganska rejält i den grå klumpen mellan öronen. För Paycheck är ingen bra film men vem bär då det yttersta ansvaret? Till en viss del kan man nog med rent samvete klandra Georgaris då han inte direkt verkar ha tagit vara på ursprungsmaterialet. Se bara hur lyckad ett par andra adaptioner av Dicks verk blev nämligen Minority Report eller varför inte Blade Runner, de filmerna är fenomenala på många punkter men framför allt bevarar den tonen som slås an i ursprungsmaterialet vilket man inte direkt kan anklaga Paycheck för har jag förstått. Tydligen har Georgaris underskattat sin blivande publik och förenklat en rad faktorer för att göra saker och ting mer lättbegripliga för oss stackars korkade cineaster, vi vet ju knappt hur man knyter skorna. Nej jag tror att detta var ett gruvligt misstag som vår manusförfattare beslutade sig för när han skulle transformera novellen till den vita duken, det blir enbart en björntjänst som heter duga. Filmen Paycheck verkar inte veta alls vilket ben den skall stå på: renodlad actionkavalkad, filosofiskt resonemang eller kanske en härlig blandning av dem båda? Jag kan direkt avslöja att inget av alternativen fungerar särskilt väl. Det hjälper knappast att manuset som sådant är långt ifrån genomarbetat. Jag finner mig själv mer och mer irriterad över stereotypa karaktärsutvecklingar, hål i storyn där långtradare med lätthet kan passera igenom eller brist på en röd tråd.

 

Så var det regissörens tur att bli kritiskt granskad under luppen och dagens namn är John Woo, var god kliv fram. Är verkligen Woo rätt man för dagens uppgift? Det enkla svaret är nej, men eftersom manusförfattarna har transformerat en intellektuell ursprungsidé vars tungvikt låg på filosofiska resonemang till en idiotförklarande actionsoppa kan man med lätthet luras i tron att denne asiat skulle klara av biffen. Det gör han som sagt inte, jag får hela tiden känslan av att den gode regissören kände sig malplacerad under precis hela inspelningen av Paycheck. Woo gör vad han kan vilket innebär att ösa på alla cylindrar gällande action, action samt mer action. Men när denna inte har någon som helst substans i storyn spelar det ingen roll hur många kaniner han drar ur hatten, jag blir ändå inte imponerad ty jag har särskådat knepet bakom ”magin” som numera är förlorad sedan länge. Visst skall jag inte sticka under stol med att enstaka scener fortfarande imponerar men det blir helt enkelt för mycket av det goda på samma sätt som M:i-2. För att inte tala om Woos bristande förmåga till personregi. Ben Affleck har ett rykte om sig att vara en... mindre bra skådespelare för att uttrycka saken diplomatiskt, han dras med benämningar som träig och stel. Well jag kan säga såhär mycket att alla kritiker får onekligen vatten på sina kvarnar när de beskådar Paycheck för är det någon som inger känslan av att vederbörande har fått mer än bara minnet raderat är det Affleck. Men detta är enligt mig inte hans fel, nej ansvaret vilar på Woo som inte vet hur han skall handskas med sin amerikanska ensemble och återigen far tankarna iväg till en viss uppföljare med scientologtoken Cruise i huvudrollen. 

 

Denna svenska utgåva av Paycheck presenterar filmen i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Transfern till DVD är mycket bra men inte perfekt kan jag konstatera. Det som drar ner betyget från absolut topp är skärpan som stundtals inte är så krispigt klart representerad som jag hade hoppats på, Dreamworks tillika Paramount brukar annars spotta ur sig knivskarpa reproduktioner. Detta är dock något som gäller enstaka scener vilket är tacksamt. Färgpaletten är ganska skiftande till naturen: vissa scener förefaller mycket naturtrogna medan andra känns ganska kraftigt manipulerade i spektrumet men jag kunde dock inte skönja några spår av blödningar. Vad som var mycket förvånande var tecken på repor och smuts, inte alls vad jag hade förväntat mig av en sådan modern DVD-produktion. Svärtan är dock prick på med en mustig ton som inte dränker några omgivningsdetaljer på kuppen.

 

Här blir det betydligt roligare än bildsektionen även om denna intet på något sätt var katastrofal. Men låt oss nu spänna öronen till det Dolby Digital 5.1 som serveras ty det är bra, riktigt bra till och med. Här har vi en ljudmatta som verkligen utnyttjar samtliga kanaler till fullo vilket blir uppenbart ganska per omgående. Framför allt actionsekvenserna kommer verkligen till liv och man känner sig som om man vore placerad mitt i händelsernas centrum, scenen med jakten på motorcykeln är ett mycket lyckat exempel på just detta. Som sagt så jobbar samtliga kanaler i nästintill total harmoni med varandra vilket ger en separation som håller mycket hög klass, det enda jag egentligen kan klanka ner på är dialogen som trots den dynamik som representeras i ljudbubblan stundtals kan kännas något andefattig till karaktären. Annars är det bara fina fisken som de vise säger, man behöver inte skämmas för att vrida upp volymen på receivern vid beskådan av Paycheck.

 

R2SWE-utgåvan av Paycheck levereras i ett svart keep-case med ett omslag fritt från störande recensionskommentarer. Om vi tar och spanar in sektionen med extramaterial finner vi först ett kommentatorspår med regissören John Woo vid mikrofonen. Woo är enligt mig stentrist att lyssna på; det spelar ingen roll hur mycket intressant fakta han presenterar så drunknar dessa i tystnad eller ryggdunk. Nej då är spår nummer två betydligt mer intressant som befolkas av manusförfattaren Dean Georgaris som naturligtvis tar upp aspekterna med att göra en adaption av Philip K Dicks novell till långfilm. Sedan följer två kortare dokumentärer som avhandlar dels filmen i sin helhet samt arbetet med actionsekvenserna. Även ett alternativt slut finns att beskåda och tacka gudarna för att de inte valde att inkludera detta i den slutgiltiga filmen. Avslutningsvis finner vi borttagna alternativt förlängda scener.

 

Nej jag blev inte konverterad andra gången jag beskådade Paycheck, för mig är detta bara ytterligare ett bevis på en stadig nedåtgång för regissören John Woo som nu verkligen måste ta sig i kragen och komma in i matchen på samma sätt som han gjorde film innan han tog hoppet över Atlanten. Eller så är det helt enkelt så att tiden hunnit ikapp honom, att hans verk inte är lika nyskapande som för några år sedan. Nej jag har fortfarande tillförlit till hans förmåga som filmskapare, hoppet är det sista som överger en sägs det...