Changing Lanes

Jag har aldrig varit någon större beundrare av skådespelaren Ben Affleck skall det villigt erkännas. Hemska minne från insatser i floskler som Pearl Harbor eller varför inte den gamla godingen Armageddon, en film som en viss känd kvällstidningen menade på att man bara måste ha sett för att kalla sig cineast... ok det där är material för en svidande krönika men det är inte vad som står på agendan för dagen utan låt oss återgå till herr Affleck och hans medverkan i recensionsobjektet Changing Lanes från 2002. Jag anser mig vara en ganska tolerant individ och är villig att ge folk som fä en andra chans innan jag slänger igen dörren i ansiktet på dem, och så påstår de att man gått och blivit bitter med åren. Det var därför jag bestämde mig för att ge denne skådespelare sin andra chans i och med filmen för dagen, om inte annat så kunde ju Samuel L Jacksons medverkan kanske kompensera för träigheten som gick att förnimma i biosalongen innan DVD-spelaren matades med Changing Lanes.

 

Gavin Banek (Ben Affleck) är en synnerligen ung tillika framgångsrik advokat vid en av stadens mest respektabla byråer. I filmens början skall han bege sig till rätten för att lämna in ett synnerligen viktigt dokument som kan komma att påverka hela firman. Banek har nämligen lyckats överta kontrollen över ett dödsbo som involverar stora summor likvida medel men dottern till den avlidne menar på att vår advokat har lurat henne och saken skall nu upp till domstol, saker och ting pekar dock på att det är Banek som har rätt i tvistemålet. Hans raka motpol är Doyle Gibson (Samuel L Jackson) som också är på väg till rätten men i ett helt annat syfte: det är hans sista chans att få behålla kontakten med sin fru och barn som är på vippen att flytta. Han har inget framgångsrikt jobb och inte mycket pengar på banken men han har lyckats skaffa ett huslån, det är därför kritiskt att han hinner fram i tid för att visa upp sitt ess i rockärmen innan han förlorar familjen. Två helt skilda individer på väg mot Justitia, båda lika stressade över sin framtid när olyckan är ett faktum på motorvägen. Bägge kommer naturligtvis för sent till sina respektive anhalter vilket har klart olika konsekvenser som skall komma att fläta dessa skilda människors öden samman i en smältdegel där allt hänger på en liten röd mapp. 

 

Min käre idol Roger Ebert har naturligtvis sett Changing Lanes och han gav den inte mindre än fyra stycken små röda stjärnor i betyg vilket fick mig att nästan ramla av stolen innan jag själv slog mig ner för att beskåda verket för dagen. Kunde detta verkligen vara det verk som skulle reformera mig gällande mina åsikter rörande Ben Affleck som kompetent skådespelare? Men låt oss först avhandla filmen som sådan innan vi glider in på skådespelarinsatserna. Manuset till Changing Lanes är signerat Chap Taylor samt Michael Tolkin. Chap Taylor har fram till dags dato endast producerat fram ett enda manus och det är dagens recensionsexemplar medan Michael Tolkin hade gjort sig ett namn i och med sitt arbete på rökaren Deep Impact. Här avhandlar de båda människans innersta väsen: ilska och vilka konsekvenser dessa har på vår omgivning. USA hade precis genomlidit 11/9-attacken och inom amerikanerna jäste en oerhörd nästintill överväldigande blandning av föreställningar som måste få utlopp någonstans. Ilska, förtvivlan, desperation... och ändå hade de trots otaliga rapporter om de skyldiga till dådet få utloppskanaler att ventilera sina emotioner. Så det naturliga blir att ta ut sina aggressioner på sin näste man, den som råkar stå ivägen för din framfart och det är precis vad Changing Lanes utreder på ett magnifikt vis. Det är en stilstudie om klasskillnader och hur två till synes vitt skilda individer kan ha så mycket gemensamt samtidigt som de är varandras motpoler.

 

Regissören Roger Michell tar verkligen tillvara på manusets integritet beträffande den komplicerade relationen mellan Banek och Gibson och gör detta till så ofantligt mycket mer än din dussin till thriller. Han lyckas verkligen att fläta samman två människors öden till en gemensam nämnare nämligen desperation och eskalerande hat. Samtidigt drar Michell inte sig för att blanda in ingredienser som drama till anrättningen vilket fungerar förvånansvärt bra faktiskt. På något mirakulöst sätt lyckas man från filmskaparnas sida att undvika moralpredikan och annars så givna pekpinnar gällande rasdiskriminering och klassklyften som bara växer sig allt större och större i USA trots att man nästan är övertydlig i filmens inledande scener. Ibland tippar det dock över och blir lite för mycket av det goda i mitt protokoll. När kollisionen på FDR är ett faktum finns det en vänlig tillika förbannad elektricitet att förnimma i luften mellan våra två huvudkaraktärer, detta sköter Michell mycket kompetent. Men sedan när man väljer att låta ett symboliskt regn skölja ner över den stackars övergivne Gibson ja då blir det som sagt lite lätt övertydligt för min smak, detta är dock något som jag faktiskt kan ha överseende med då resten av filmen är utförd på ett sådant makalöst snyggt tillvägagångssätt. Så var det detta med skådespelarinsatserna. Jag tror knappt att jag skriver detta men faktum kvarstår att jag blev mäkta imponerad av herr Ben Afflecks insats i Changing Lanes. Han ger sin Gavin Banek ett oväntat djup, det hade varit extremt lätt att göra honom till en karaktär huggen ur sten som porträtterar antingen en renodlad skitstövel eller en hjälte i knipa. Nu erbjuds vi istället en kompott av de båda polerna vilket bara gör filmen än mer intressant och i mitt protokoll lyfte Affleck ett stort antal pinnhål. En annan som också erbjuder en mångsidig rollprestation är den gode Jackson, det är faktiskt skönt att se honom som en helt ordinär man som är beredd att gå långt för att bibehålla sina mål oaktat konsekvenserna av dessa handlingar. 

 

Denna svenska utgåva av Changing Lanes presenterar filmen i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Filmen har några år på nacken vilket syns ganska per omgående när man rullar igång Changing Lanes på en större bildyta. Det första jag noterade redan i filmens inledande sekvens är att det förekommer ganska kraftiga spår av Edge Enhancement på sina ställen, man kan även se ett ganska tydligt mönster av bakgrundsbrus som irriterar det kritiska ögat. Färgpaletten är ganska skiftande till karaktären då regissören Roger Michell valt att manipulera spektrumet för nyckelscener men överlag känns sådana ting som hudtoner mer mera naturliga till sättet. Skärpan är inte riktigt med i matchen som jag hade önskat även om det finns betydligt sämre produktioner på marknaden. Svärtan gör ett mycket bra jobb med att porträttera scener i mörker utan att omgivningsdetaljer går förlorade på kuppen.

 

Inget DTS från Paramount denna gång, vi får nöja oss med Dolby Digital 5.1 för återgivning av filmens soundtrack. Det som slår en är hur framtung ljudmattan är, det är verkligen ytterst sällan som de bakre kanalerna i hembion vaknar till liv och får något material att jobba med. Detsamma kan sägas om subwoofern som används sparsmakat. Men allt är icke av ondo gällande detta engelska spår som Dolby Digital levererar. Separationen mellan de främre kanalerna är helt lysande och redan i filmens inledningssekvens sätts de på hårt prov som de klarar med guldstjärna i kanten. Dialogen flödar klart och fritt ur centerhögtalaren utan minsta synkproblem eller brist på fokusering de gånger det hettar till på den vita duken.

 

Changing Lanes levereras i ett svart keep-case med ett omslag som tyvärr besudlats med recensionskommentarer, sedan har man av någon outgrundlig anledning bytt plats på skådespelarnas namn jämfört med R1: an. Uppenbarligen är Samuel L Jackson en ”bättre” skådespelare i Europa enligt ansvariga för layouten. Nåja, låt oss nu istället spana in sektionen med extramaterial. Vi erbjuds först ett kommentatorspår med regissören Roger Michell vid mikrofonen. Detta är ett synnerligen informativt spår som innehåller såväl ren fakta gällande inspelningen som diskussioner gällande karaktärernas handlingar och motivationer, ett bra spår att lyssna på. Sedan har vi en kortare dokumentär som innehåller intervjuer med ensemblen som produktionspersonal där de medverkande tävlar i inbördes beundran. Ytterligare en alldeles för kort dokumentär återfinns som avhandlar manusförfattarnas jobb med Changing Lanes. Sektionen avrundas med en del bortklippta scener samt en trailer.

 

Jag brukar ofta, inte alltid men ofta, hålla med Roger Ebert och denna gång är vi rörande ense om att Changing Lanes var en av 2002 års bästa filmer. Det är en nervkittlande thriller som undviker schabloner och klassiska fallgropar på ett mycket proffsigt tillvägagångssätt mycket tack vare en stadig regi signerad Roger Michell men också tack vare enormt stabila rollinsatser från både Samuel L Jackson och, hör och häpna, Ben Affleck. Filmen är inte på något sätt perfekt med ett visst mått av övertydlighet på sina ställen men å andra sidan hur många filmer är ”felfria” i en butter recensents protokoll? I vilket fall som helst rekommenderar jag utan tvekan Changing Lanes till alla som vill ha en thriller utöver det ordinära.