Mindhunters

När en film ligger i malpåsen skall man som luttrad recensent dra öronen åt sig i ren försvarsmekanism. När en film dessutom behagar ligga och vila i nämnda säck i över 2 års tid ja då kan man nästan sätta en peng på att något är ruttet i Danmark eller denna gång Hollywood ty detta är exakt vad som hände med det cineastiska verket Mindhunters. Från början tänkt att gå upp på de amerikanska biograferna i början av 2003 men filmbolaget backade trots goda omdömen inför en testpublik, det hette att man ville lägga mer energi på att marknadsföra Mindhunters. Sedan sköts releasen för verket upp igen på grund av rättstvister mellan filmbolag vilket gjorde att en rad cineastiska verk inklusive dagens recensionsobjekt hamnade i arkiven och samlade damm. När filmen hade DVD-release i lilla Svea Rike 2004 var pappersexercisen fortfarande i full rulle borta i staterna. Men detta är vatten under broarna. Filmen har haft sin tur på allsköna biografer i land och rike, släppts på blank skiva och så hamnat i klorna på undertecknad recensent som idag ämnar ta en närmare titt på vår landsbroder Renny Harlins verk.

 

FBI-agenten J.D. Reston (Christian Slater) och hans partner Sara Moore (Kathryn Morris) är på uppdrag ute på den amerikanska landsbygden, agendan för dagen är att förhöra grannar i jakten på en brutal seriemördare. När de anländer till ett synnerligen ödsligt tillika avlägset hus träffar de jackpot; utanför står den efterlysta bilen de desperat sökt. Knappt hinner de ropa in förstärkning förrän skrik hörs inifrån bostaden vilket indikerar på att offer fortfarande är vid liv varpå den dynamiska duon drar sina vapen och äntrar lokalen. Synen som möter dem är horribel: döda djur hänger från taket och ett bord är dukat för kalas men det är knappast någon munter stämning som råder. Ner i källaren hamnar de där skottlossning sker och de två agenterna singlar ner döda. Lampor tänds i taket, det visar sig bara vara ytterligare en övning för blivande operatörer och deras instruktör Jake Harris (Val Kilmer) är allt annat än nöjd med deras insats. Men ändock väntar det slutgiltiga provet för dessa 7 överintelligenta ”profilers”, agenter tränade i att skapa en beteendemall i jakten på seriemördare. Väl ute på ön rullar kamerorna och allt känns till en början ganska hemtamt, tills dess att en av eleverna kolar vippen. Efter lite tankenötände står det klart för de överlevande: en av dem är mördaren i sällskapet och detta är ingen simulering mina damer och herrar.

 

Tio små negerpojkar åkte denna gång till en ”öde” ö där de plockas likt övermogen frukt en efter en. Där har ni hela kontentan av filmen Mindhunters, varken mer eller mindre. Alla, och jag menar verkligen alla som är någorlunda pålästa inom litteratur tillika film, har observerat denna parallell mellan Agatha Christie och manuset till dagens recensionsobjekt signerat Wayne Kramer och Kevin Brodbin. Kramer hade ett finger med i spelet gällande den mycket kompetenta The Cooler medan Brodbin debuterade som manusförfattare genom sitt arbete med den mindre kvalitativa rullen The Glimmer Man med allas vår favorit Seagal i huvudrollen. En står för hjärnan, den andra för våldet och det är precis den känslan man får efter att ha beskådat Mindhunters. De båda herrarna har dock en sak gemensamt och det är att de har mycket noga studerat madame Christie och hennes verk så att kalla storyn till Mindhunters för originell vore att ljuga sig blå. Nej man får istället vända på steken och bara acceptera den stöld som vår dynamiska duo har genomfört inför denna kupp, då blir saker och ting så ofantligt mycket lättare att svälja. Detta sagt är det inte på något vis så att jag bara sitter som en fågelholk och gapar stort för det som Kramer & Brodbin matar mig med, man har trots allt vissa kriterier som måste uppfyllas i mitt protokoll. Man använder sig av tämligen glasklara verktyg för att bygga upp stämningen och som åskådare sitter man naturligtvis och gissar å det vildaste allt eftersom resan rullar vidare. Som sagt så är manuset onekligen en kollaboration mellan hjärna och våld men inte på något sätt något nytt under solen och då menar jag inte kopplingen till Christie. Nej detta är bara ytterligare en i raden av slasher-filmer som alla Scary Movie, Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren och så vidare för att nämna ett par exempel och sett utifrån det perspektivet tillför Mindhunters genren föga nytt. Men samtidigt är det ganska roande att sitta och leka detektiv och bli lite lagom skrämd emellanåt och då fungerar dagens film faktiskt riktigt bra.

 

Regissören Renny Harlin är en av många filmskapare som det cineastiska samhället älskar att hata. När han bokstavligt talat sänkte ett helt produktionsbolag i och med verket Cutthroat Island och sedan följde upp med den helt horribelt usla Driven ja då var sångfåglarna inte sena med klagosången. Men många glömmer av att denne finländare har mer än en dunderhit i bagaget. The Long Kiss Goodnight, Cliffhanger, Die Hard 2 samt Deep Blue Sea även om jag personligen får mina kräkreflexer kittlade vid tanken på den sista filmen går det inte att undkomma faktumet att den blivit något av en kultrulle. Så summerar man hans verk ligger han utan tvekan på pluskontot i min bokföring och genom arbetet med Mindhunters visar han återigen upp gamla hederliga takter. Det är inte det mest substantiella man erbjuds när det gäller Harlins arbete bakom kameran, han har en förkärlek för snabba klipp och att lägga på ett ungt soundtrack som bygger upp en stämning som är svårslagen. Men till skillnad mot många andra regissörer från ”samma generation” går vår finländare aldrig förlorad i ren yta, här återfinns faktiskt en ganska god portion innehåll att tugga på och jag skall villigt erkänna att jag blev mer än positivt överraskad av Mindhunters. Harlin bygger upp en tämligen kännbar stämning som är en blandning av nyfikenhet kombinerad med en god portion skräck hos åskådaren. Även om vi är teoretiskt sett ganska väl förberedda på utgången av denna högst dödliga katt-och-råtta-lek sugs vi in i en suggestiv stämning av svek och förbannelse och i mina ögon återupprättar Harlin en god portion av en förlorad heder. 

 

Mindhunters presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Nordisk Film erbjuder helt klart en transfer som inte behöver skämmas för sig även om det förekommer en del skönhetsfläckar på sina ställen. Man kan redan i filmens inledning ana ett ganska stort mått av bakgrundsbrus som inte känns som ett medvetet drag från filmskaparnas sida. Det förekommer även spår av Edge Enhancement. Det är egentligen de enda två negativa aspekterna som jag kan frambringa i fallet Mindhunters när det gäller bildsektionen. Skärpan må dra med sig EE men detta vägs upp av en skarphet som är svårslagen. Spektrumet lutar åt det gyllene hållet men jag kunde inte se några spår av blödningar. Den mest kritiska faktorn är utan tvekan svärtan då filmen utspelar sig i extremt mörka miljöer eller nattetid, det är därför mycket tacksamt att kunna konstatera att den gör sitt jobb med bravur så överlag är bildsektionen verkligen på topp.

 

Distributören Nordisk Film har ofta den goda smaken att slänga med ett DTS-spår på sina utgåvor och denna version av Mindhunters är inget undantag på den fronten. Nu skall det villigt erkännas att det inte är någon direkt större skillnad spåren emellan där DTS väger över med en liten men hörbar volymskillnad. Annars är det likt bildsektionen två kanonspår som erbjuds åskådaren av Mindhunters. Det som dock förvånade mig var hur framtunga ljudmattorna är, med tanke på det visuella språket som Harlin brukar hade jag förväntat mig ett större omfång av de bakre kanalerna i anläggningen. I vilket fall som helst är separationen mellan fronten av mycket god kvalité med en kristallklart representerad dialog, inget behov att behöva slå på textningen här inte. Subwoofern jobbar konstant genom hela filmen med att representera filmens soundtrack som består av idel basgångar.

 

Denna svenska utgåva av Mindhunters levereras i ett svart keep-case med ett omslag som i mina ögon är bra mycket mer tilltalande än andra regioners motsvarigheter. Lilla Svea Rike var först ut på plan med release av filmen vilket visar sig i den så kallade ”sektionen” med extramaterial som består av trailers varpå betyget blir därefter.

 

Det skall som sagt villigt erkännas följande: jag gillar Mindhunters mer än väl vilket jag aldrig hade kunnat drömma om när filmen införskaffades. Det är som sagt inte det mest originella manus som har producerats fram, inte heller är det tal om en nominering för Oscar gällande Harlins arbete bakom kameran. Men slår man ihop dessa två faktorer får man en film som trots allt överraskar, skrämmer lite samt är rasande snyggt utförd och det kan vara nog så gott en regnig dag. Tilläggas kan att jag lyckades lista ut vem den skyldige är, kanske är det dags att sadla om? Nä jag tror jag håller mig på det torra bakom tangentbordet när allt kommer omkring.