Daredevil

Det skall väl ganska villigt erkännas att första gången jag såg det cineastiska verket Daredevil var jag allt annat än imponerad. De som känner mig samt har läst mina recensioner vet vid detta lag att jag hyser varma känslor gentemot serietidningarnas värld. När jag var liten växte jag upp med en rad idoler: Stålmannen som sedan byttes ut mot Spindelmannen som sedan fick stryk av Hulken och så vidare. Men det var en hjälte från den tecknade världen vars position aldrig var direkt hotad på tronen och det var Matt ”Daredevil” Murdock, den blinde advokaten som nattetid gled in i den röda djävulskostymen och skipade sin egen rättvisa mot syndarna. Det var något särskilt med materialet, likt redan avhandlade The Punisher fanns här en mörk ton som tilltalade mig skarpt. Vi tar ett skutt framåt i tiden. Undertecknad recensent har dukat under för den bittra fienden som går under namnet förkylning. En annan har klättrat i berg, dykt djupt ner i det stora blå, gjort baskerprovet. Men inget, inget kan mäta sig med utmaningen när en karl blir riktigt förkyld. Svetten rinner längs ryggraden, det känns som man svalt en tennisboll och näsborrarna är sedan länge blockerade. Så vad gör man? Kryper ner i bingen, gnäller tyst för sig själv och matar DVD-spelaren med Daredevil, lite hjärndöd action är aldrig fel i en krissituation som denna. Men är verkligen denna film så hjärndöd som jag mindes?

 

Det är nattetid. Uppe på ett av stadens kyrktorn finner vi en sårad hjälte, blodet rinner från hans dräkt. Han lyckas ta sig in i den heliga byggnaden och upptäcks av en präst. Vi får sedan en numera klassisk flashback in i Matt Murdocks (Ben Affleck) liv. Som ung grabb växer han upp i det hårda kvarteret Hell’s Kitchen där han åker på spö av killar som är dubbelt så stora som han själv. Hans far, en före detta prisad boxare med smeknamnet Djävulen, är numera försupen men älskar trots allt sin son över allt annat och det sista han vill är att Matt skall vandra i hans fotspår. En dag på väg hem från skolan tar vår unge protagonist en genväg genom stadens hamnkvarter vilket skall komma att bli hans livs misstag. Han ser sin far pressa en man på pengar varpå Matt flyr fältet, men han hinner inte reagera på den gaffeltruck som fraktar kemiskt avfall och olyckan är oundviklig. Matt vaknar upp utan syn och livet ter sig till en början mörkt ut mer än bokstavligt talat. Men han inser snart att han blivit begåvad med hyperaktiva sinnen som låter honom ”se” likt en sonar. Han utnyttjar dessa nya förmågor till att träna upp sin fysik och snart är han ett letalt vapen. Men han har lovat sin far att aldrig ta till knytnävarna varpå han växer upp till advokat för att skydda de utsatta och svaga i samhället. Han inser dock att detta inte räcker till då staden är korrumperad och rutten och mannen ansvarig för detta är Kingpin (Michael Clarke Duncan) så på nattetid ikläder Murdock den yngre sig sin röda dräkt och tar lagen i egna händer, han förvandlas till Daredevil – mannen utan fruktan.

 

Som jag nämnde ovan i inledningen föll inte Daredevil mig särskilt i smaken första gången jag beskådade filmen, jag följde helt enkelt med den kritiska strömmen som aldrig verkade sina. Ben Affleck var en träbock, effekterna var inte tillräckligt snyggt gjorda och så vidare. Detta var för ett antal år sedan så hur står sig verket idag efter en ny chans? Jag är uppriktigt sagt förvånad över att skriva detta men jag gillar Daredevil, ganska mycket till och med skall det erkännas. Någonting har förändrats gällande mina kriterier som ställs på cineastiska verk, sedan om dessa har förbättrats eller försämrats i och med att jag finner dagens recensionsobjekt ganska njutsamt kan diskuteras men det är en annan historia. Mannen för dagen lystrar till namnet Mark Steven Johnson och Daredevil är blott hans andra långfilm så vissa kunskaper bör denne amerikan besitta vilket syns i slutresultatet. Han har även agerat ensam manusförfattare vilket är på både gott och ont i mitt protokoll. Johnson har hållit sig ganska trogen serieförlagan med samma namn som titeln på dagens film detta råder det inga som helst tvivel om från en luttrad serienörd. Här skapas en betydligt mörkare tillika råare stämning till skillnad mot till exempel Spider-Man, stundtals far tankarna till Tim Burtons verk om Batman när jag beskådar Daredevil. New York har sällan varit så dystert och gråmulet med ett konstant åskväder hängandes över huvudet på dess invånare och Johnson lyckas verkligen att förmedla denna lilla domedagsstämning med stor skicklighet. Hans manus presenterar även en form av antihjälte i skepnad av Matt Murdocks alter ego Daredevil. Denne maskerade hämnare har i början inga som helst tvivel att hysta nyss friade skurkar ner på tunnelbanerälsen för att möta liemannen och det är just denna dystopiska förnimmelse som tilltalar min blodtörst.

 

Men samtidigt vågar inte Johnson löpa hela linan ut med sin hämnares eskapader. Likt den nyaste versionen av The Punisher av Jonathan Hensleigh saknas den sista insatsen som förvandlar protagonisten till en form av antagonist som historien kräver. Av alla serietidningshjältar är Frank Castle samt hans vapenbroder Matt Murdock bland de mer mörka i sitt sinneslag, drivna av ett raseri som föder känslor av hat och iskall hämnd på de skyldiga i samhället. Bägge dessa filmer trevar försiktigt på territoriet där deras karaktärer hör hemma men ingen av dem vågar som sagt ta klivet ut i det tomma intet, in i mörkrets hjärta. Detta gör att Daredevil inte riktigt verkar veta vilket ben den skall stå på: matinéäventyr för hela familjen alternativt hämndturné för de vuxna. Resultatet blir en något mixad anrättning som smakar ganska trevligt men som skulle mått mycket bra av lite extra krydda för att uttrycka mig i bildspråk. Detta sagt måste jag som sagt erkänna att Daredevil tilltalade mig ofantligt mycket mer nu vid en andra visning än när det begav sig för ett antal år sedan. Låt oss ta en närmare titt på ensemblen och deras insatser i dagens lilla verk. Ben Affleck är en person som det halva cineastiska samhället älskar att hata, när det utannonserades att vederbörande skulle axla den röda kostymen hördes ett klagovrål utan dess like över jordklotet. Jag kan hålla med om att herr Affleck inte är den mest dynamiska karaktärsskådespelare vi har i startfältet men jag vågar också mig på att påstå att han gör jobbet mer än väl i rollen som Matt Murdock och hans maskerade hämnare Daredevil, hans insats är inte på något sätt lika klockren som kollegan Tobey Maguires motsvarande superhjälte men den är inte heller dålig på något sätt. Men det är onekligen skurkkaraktärerna som är den stora behållningen med Daredevil och störst av dem alla är utan tvekan Michal Clarke Duncan i den lille rollen som Kingpin. Duncan får här chansen att spela ut ett tidigare dolt register och han verkar utan tvekan njuta av varenda sekund han tillges. En annan som spelar över så det stänker om det är Colin Farrell som lönnmördaren Bullseye, man kan inte annat än le åt irländarens insats.

 

Denna svenska utgåva av Daredevil presenterar filmen i formatet 2.35:1 som är anamorfisk. Filmbolaget 20th Century Fox är något av en favorit gällande transfers till DVD, många äro deras releaser som innehåller statusen referensskiva i casa de Fredrik vilket gjorde att man hade ett visst mått av förväntan på denna version av Daredevil. Tacksamt nog kan jag konstatera att dessa förhoppningar infrias med råge. Detta är utan tvekan en av de bättre utgåvor som Fox har producerat fram och återigen bevisar de sin position som ledande beträffande bra transfers till DVD. Jag kan tänka mig att när denna film släpptes lös på DVD ansågs den nog vara inget annat än referensstandard. Nu vill jag inte gå riktigt så långt i min lovsång men det är bra nära skall erkännas. Spektrumet lutar åt det gyllenbruna hållet men inte på något sätt att det kan uppfattas som smutsigt, inga blödningar kunde skönjas i färgskalan under visning på den stora vita duken i biorummet. Det som är det absolut tyngsta kortet i leken är utan tvekan svärtan. Majoriteten av filmen utspelar sig på grund av storyn nattetid alternativt i mörka miljöer där Matts blindhet hjälper honom på traven och då gäller det att inga omgivningsdetaljer går förlorade på kuppen vilket inte sker tack vare nämnda svärtan. Skärpan är mestadels knivskarp men enstaka scener kan förefalla något mjuka i tonen för min smak. Det som drar ner betyget från full pott är just skärpan samt ett visst mått av brus som förekommer genom hela filmen men detta är inte i närheten av vissa andra produktioner så betyget blir mycket högt för bildsektionen.

 

Såväl Dolby Digital som DTS 5.1 återfinns i menysystemet på den första skivan att mata receivern med vilket man naturligtvis tackar för. Jag har ofta skrivit om dynamiska ljudspår men det var bra länge sedan jag upplevde en sådan energi som när jag slog på DTS på denna svenska utgåva av Daredevil. Herre jösses vilket inferno som slog emot mig! Mark Steven Johnson har utan tvekan skapat en visuell värld som drar nytta av samtliga högtalare i ditt system och har du bara kalibrerat rätt är du uttagen för en åktur som inte är av denna värld. Vad som är mest slående är hur aktiva surroundkanalerna är, redan i filmens inledande sekvenser vaknar de till liv och bidrar till att skapa en ljudmatta som är hårresande behaglig att spänna öronen till. Minsta lilla omgivningsljud transporteras runt i biorummet så till den milda grad att jag nästan blir snurrig på kuppen. Dialogen ligger som en smäck placerad i centerhögtalaren utan synkproblem och är kristallklar till tonen. För att inte tala om subwoofern: rapp, distinkt med kirurgisk precision kombinerat med ren rå brutalstyrka. Egentligen är det svårt att sätta ord på denna upplevelse, det bästa är att du själv matar DVD-spelaren med Daredevil för att få uppleva något utöver det vanliga i ljudväg.

 

Denna 2 Disc Special Edition levereras i ett snyggt slip-case med ett omslag fritt från störande recensionskommentarer. Inuti finner vi ett transparent keep-case som huserar två stycken DVD-skivor. På den första skivan finner vi lite extramaterial som naturligtvis undersöktes närmare. Först ut finner vi ett kommentatorspår med regissören tillika manusförfattaren Mark Steven Johnson samt producenten Gary Foster. Spåret är faktiskt riktigt lovande att lyssna till då Johnson och Foster konverserar i en jämn takt med intressant information som berör såväl tekniska aspekter som anekdoter från inspelningen, väl värt din tid med andra ord. Det finns även ett textspår med information som dyker upp under hela filmens visning, också intressant även om det tenderar att bli lätt repetitivt då mycket har redan avhandlats i konversationen mellan kommentatorerna. Så var det dags att syna skiva nummer två, den med allt extra godis, i sömmarna och efter en närmare granskning visar det sig att den verkligen levererar. Först finns det en HBO featurette och alla som kan sina filmbolag vet vad som väntas nämligen 25 minuter ryggdunkande och breda leenden. Nej då tar jag hellre min tillflykt till Beyond Hell’s Kitchen som i närmare en timma avhandlar precis allt som man ville veta om skapandet av Daredevil. Ytterligare en längre dokumentär tar upp förlagan till filmen och är man likt undertecknad ett fan av serietidningen skall man bara se denna inblick. Sedan följer en rad mer eller mindre korta dokumentärer som bland annat tar upp intervjuer med en blind rådgivare till filmen som biografier över karaktärerna. Det finns även screen tests, ett fotogalleri samt musikvideos. Jag måste erkänna att allt för ofta brukar dessa ”Special Editions” göra mig besviken beträffande extramaterialet men denna gång har man lyckats att klämma in mycket som dessutom andas kvalité för ovanlighetens skull.

 

Jag har förstått att den Director´s Cut som finns utgiven om Daredevil skall ställa vissa saker till rätta gällande de reservationer som jag hyser gentemot dagens version av filmen vilket gör mig nyfiken att utforska den närmare i framtiden. Men faktum kvarstår att jag faktiskt tycker att denna utgåva av Daredevil är en klart godkänd filmatisering av Matt Murdocks liv samt hans maskerade alter ego. Någonting har förändrats inom mig vilket tillåter mig se de positiva egenskaperna som denna film trots allt bär, allt är långt ifrån katastrofalt med dagens recensionsobjekt. Utgåvan som sådan är inget annat än fenomenal med en strålande bild, referensspår på ljudfronten samt mycket intressant extramaterial vilket gör att jag, trots vissa reservationer, faktiskt ger tummen upp för Daredevil.