Stay

Jag gillar en film som får den grå klumpen mellan öronen att börja motionera, när ändå resten av deghögen befinner i pausläge kan man likväl skaka om hjärncellerna så man får någon form av aktivitet på kroppen i filmsoffan. Ett cineastiskt verk som får åskådaren att fundera kring det eller de budskap som filmen vill förmedla ligger högt upp på min lista över uppskattning gentemot manusförfattare och regissörer som vågar gå emot strömmen av likgiltighet som pumpas ut gentemot oss konsumenter med avsändare adresserad drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Cronenberg, Lynch och Jarmusch är några av mina favoriter för att bara nämna ett fåtal som producerar fram kreationer som särpräglas av en synnerligen stark egen identitet och som orsakar en hel del debatter runt om i stugorna. Så när jag trailern för Stay blev jag genast mycket exalterad, det verkade onekligen som att regissören Marc Foster ville ansluta sig till den exklusiva klubben filmmakare. I mitt protokoll hade han delvis redan lyckats i och med det synnerligen provocerande verket Monster´s Ball så han hade halva foten inne innan han började arbetet med Stay. Men elaka tungor viskade i mitt öra att detta verk var pretentiöst och för utstuderat för sitt eget bästa. Låt oss ta en närmare titt för att se om det ligger någon sanning i olyckssången. 

 

Stay öppnar upp med en frenetisk kameraåkning av en bil som verkar få sladd, eller kanske inte. I vilket fall som helst finner vi den unge Henry (Ryan Gosling) sittandes på bron bredvid sin bil som står i lågor, han reser sig upp och promenerar sakta därifrån. Ett snabbt klipp gör att vi bokstavligt hamnar i huvudet på terapeuten Sam Foster (Ewan McGregor) som hållits vaken halva natten av barnskrik. När han träffar sin bättre hälft Lila Culpepper (Naomi Watts) och förklarar sin försening kontrar hon med att det inte finns något spädbarn i huset vilket inte verkar bekomma Sam allt för mycket. In på kontoret för dagens första session som består av samtal med ingen mindre än Henry som förklarar att han (o)avsiktligt tände eld på sin bil. I nästa session fortsätter i lugn och saklig takt med att proklamera att han hör röster samt har för avsikt att ta livet av sig inom tre dagar. Foster oroar sig naturligtvis för sin nye patient som verkar ha en skrämmande förmåga att se in i framtiden, bland annat förutser han hagelstormar långt innan de inträffat varpå vår hjärnskrynklare börjar nysta i den unge mannens liv. Men ju mer han nystar desto snårigare blir ärendet och snart börjar hans egna verklighet att suddas ut.

 

Roger Ebert höll nog på att kissa i byxan av glädje när han beskådade Stay, enligt honom är detta en mästerlig uppvisning i ”dolda” budskap och det gäller verkligen att lägga märke till längden på karaktärernas byxor för att kunna insupa all den nektar som manusförfattaren David Bienoff har plitat ner till storyn i Stay. Mark Englehart, en annan luttrad recensent, menade på att en musikvideo signerad Madonna har mer själ och substans än Stay och för honom kommer denna film nog alltid att, likt så många andra av livets små som stora mysterier, förbli olöst. Vad man dock kunde finna som gemensam nämnare är att i princip samtliga amerikanska/engelska skribenter tävlade om den töntigaste slutklämmen med filmens titel, en annan blev lätt illamående på köpet. Så var placerar man mig någonstans mellan dessa två raka motpoler? Uppriktigt sagt vet jag likt Sam varken ut eller in när det gäller detta cineastiska verk. När jag började beskåda Stay kände jag en sådan frustration över filmen, sedan övergick känslorna till att detta är en nöt som jag bara skall knäcka om det så tar kål på mig. Men jag kan utan att avslöja allt för mycket delge er att detta är ett Enigma, ett olösligt pussel oaktat hur mycket man som åskådare plöjer ner med tankeverksamhet vilket endast leder till ny frustration. Man vill så gärna känna sig smart, att vara ett eller gärna två steg före filmmakarna och även ifall slutet ger en del svar väcker det samtidigt mångfalt fler frågor än vad man redan grubblade på. Jag har verkligen inget emot kryptiska filmer, hade jag haft det skulle inte självaste David Lynch ha följt min cineastiska uppväxt. Men till skillnad mot denne regissör erbjuder dagens duo bestående av Foster & Englehart inga som helst ledtrådar på både gott och ont.

 

Stay är onekligen en våt dröm för filmvetare och folk som gärna vill ge skenet av att vara intellektuella. Varenda ruta film är så packad med ”dolda” budskap att man nästan rodnar över Engleharts insats, han måste ha suttit med ett uppslagsverk i knäet när han satte sig för att plita ner historien till Stay. Tillsammans med regissören Foster måste de varit som två små pojkar på utflykt till stadens nöjespark med fritt inträde och erbjudandet om att äta så mycket godis du orkar innan du spyr på kuppen. Det går inte att blunda för det faktum att Marc Foster är en synnerligen kompetent regissör med succéfilmer som Monster´s Ball samt Finding Neverland i bagaget men i Stay verkar han vara fullt upptagen med att finna den ena mer snygga kameravinkeln än den andra. För är det något som denna film vinner på är det stilpoäng, tråkigt nog känns inte den substans som säkerligen går att återfinna mättande på något vis förrän i att nämna slut men då är det alldeles för sent. Inte heller personregin är något att hurra över vilket känns ganska tragiskt med tanke på vilken annars så kompetent ensemble Foster har att jobba med. Ewan McGregor har jag på äldre dar lärt mig är en synnerligen slipad skådespelare, förutsatt att han får rätt uppbackning av regissören vill säga. Det stödet verkar saknas helt i Stay då det var länge sedan jag såg McGregor så uttryckslös även i de mest dramatiska scenerna. Ryan Gosling ser ut som ett spöke och ingiver ungefär samma register till oss åskådare och den annars så duktiga Naomi Watts ser mest ut som om hon letar efter nödutgången.

 

Denna svenska utgåva av Stay presenterar filmen i sitt originalformat vilket innebär 2.35:1 som är anamorfisk. Bilden håller helt klart en standard som ligger väl över medel men det är inte tal om referensmaterial beträffande den transfer som visas upp i Stay. Skärpan är som sig bör på moderna DVD-produktioner, skarp men stundtals något för mjuk i tonen för min smak. Spektrumet är ett ganska mixat kapitel, genom att manipulera med filter skapar Marc Foster vitt skilda atmosfärer beroende på vilken sinnesstämning han vill försätta åskådaren i. Jag kunde dock inte skönja några spår av blödningar eller andra problem med färgskalan. Svärtan gör ett ordentligt jobb med att porträttera scener som utspelar sig i mörka miljöer eller nattetid vilket är en del av den varan i Stay. Jag kunde faktiskt inte se några spår av smuts eller andra artefakter vilket är ett klart positivt tecken.

 

Till skillnad mot R1 berikas vi svenskar med ett DTS-spår att lystra till vid beskådan av Stay. Egentligen gör inte DTS särskilt mycket denna gång, Stay är en högst dialogdriven historia där den största kraften ligger på centerhögtalaren som levererar tal kristallklart utan minsta synkproblem eller annat ofog. De bakre regionerna av ljudanläggningen används sparsmakat för att leverera små men subtila övergångar från fronten. Subwoofern får egentligen inte mycket att jobba med men de gånger den vaknar till liv tyckte jag att den var något onyanserad till karaktären; vissa händelser skakade om biorummet men när man väl förväntade sig en reaktion beträffande LFE skedde ingenting. Likt bilden är detta en ljudsektion som håller typisk god modern standard för en såpass ny DVD-produktion som Stay är men det imponerar inte särskilt mycket heller för den delen.

 

Inga kommentarer på omslaget brukar antingen tyda på extremt bra film eller dess motsats och efter att ha läst min text om filmen som sådan vet ni nog var jag står. Vi fick ett DTS-spår men förlorar istället en del dokumentärer som återfinns på den amerikanska utgåvan av Stay. Kvar finner vi två stycken kommentatorspår. Det första innehar Marc Foster samt skådespelaren Ryan Gosling vid mikrofonen. Tro nu inte att dessa båda herrar kommer att ge er några svar på den myriaden av frågor man kan tänkas ha efter att ha beskådat Stay, istället håller de konversationen ytlig därmed skickligt undanmanövrerandes avslöjanden. Spår nummer två lägger betydligt större vikt vid de tekniska aspekterna i skapandet av filmen och är enligt mig det bättre av de två.

 

Efter en stunds eftertanke får jag nog erkänna att jag hyser en sorts respektabel hatkärlek gentemot Stay. Den är för pretentiös för sitt eget bästa och ja vi har att göra med en film som är extremt läcker i sitt utförande men som fallerar att ge ens en liten ledtråd till de frågeställningar som väcks under visning av nämnda verk. Måste jag välja en sida sållar jag mig till Bienoff även om jag mer än gärna skulle vilja annorlunda. Det är mycket möjligt att detta är en film som växer för varje visning men uppriktigt sagt har jag inte den tiden att plöja igenom varje fordrande verk minst fem gånger innan en tredjedel av budskapet når fram.