Bad Boys: Superbit

Jag satt häromdagen och längtade mig bort till regissörsstolen. Det händer till och från att en luttrad skribent drömmer om sådana barnsliga ting ty chansen att detta verkligen skulle inträffa är ungefär mindre än att bli träffad av blixten… inomhus. Men för vissa andra har klivit till arbete bakom kameran gått nästan skrämmande fort. Ta bara regissören Michael Bay till exempel. Gjorde ett par musikvideos och fick sedan genom kontakter och mycket tur chansen att göra långfilm. Detta är i och för sig ingen ovanlig liten historia, det dyker upp lovande tillika begåvade unga independentregissörer som svampar i skogen nu för tiden. Nej det som gör historien med Bay så annorlunda är att han gavs projektet Bad Boys som debutfilm med relativt stor budget samt stjärnor på uppgående i ensemblen. The bastard, en annan kan bli grön av avundsjuka för mindre. Så jag har två alternativ: antingen sitter jag och fortsätter gräma mig över den rådande situationen eller så kavlar jag upp ärmarna och gör en kritisk granskning av debutfilmen för att se om den fortfarande håller måttet. Jag röstar på alternativ nummer två så here we go.

 

Premisserna för Bad Boys är lika löjligt simpla som geniala. Mike Lowry (Will Smith) och hans partner Marcus Burnett (Martin Lawrence) är två knarkspanare stationerade i Miami Florida. De båda herrarna är även polare utanför arbetet men det är nästan så man skulle missta dem för ett gammalt gift par att döma efter deras minst sagt spydiga jargong dem emellan. Dessutom är de varandras motpoler sett till privatlivet: Mike är förmögen men vill visa att han kan dra sitt strå till stacken genom att arbeta som polis. Att han på köpet kör en Porsche och lägrar kvinnor på löpande band är bara en trevlig liten bonus. Marcus å andra sidan lever ett stadigt familjeliv men sneglar med ett avundsjukt öga på Mikes tillvaro. Nåja, i filmens början sker en stöld bestående av kokain värderat till hisnande 100 miljoner dollar. Inte det mest märkvärdiga om det inte vore för att stölden ägde rum på den hårt bevakade polisstationen där Mike och Marcus är posterade. Man misstänker insiderbrott varpå den dynamiska duon får 72 timmar på sig att lösa fallet innan FBI kliver in och förstör allas dag. Parallellt med detta sker ett mord inom den innersta kretsen av lyxprostituerade varpå det enda vittnet hamnar i knäet på Mike och Marcus som nu måste hitta stöldgodset samt skydda nyckelvittnet på samma gång.

 

OK som sagt detta är i princip din standard buddiemovie med det omaka paret snutar som tvingas att jobba tillsammans för att lösa brottet för dagen. Så vad är det då som gör just Bad Boys till en sådan rasande sensation, enligt många i publiken, till skillnad mot de otal andra cineastiska verk inom genren? Vi kan börja med att särskåda manuset som är i brist på andra beskrivningar en karbonkopia. Här finns egentligen inte ett uns av originalitet att finna inom mils radie utan det följer helt sonika den standardmall modell 1A som tidigare filmer inom genren såsom Dödligt Vapen, Beverly Hills Cop, 48 Hours samt Die Hard har lagt grunden för. Dessutom finns det hål stora nog för hangarfartyg att passera igenom varpå jag får känslan av att detta var ett manus som stressades fram, det hade helt klart mått bättre av att få vila till sig lite innan kamerna började rulla. Samtidigt så är det just denna formel som verkar fungera om och om igen oavsett hur många cineastiska verk som kopierar receptet, man vet helt enkelt vad som serveras utan några som helst överraskningar på fatet. Nej det som gör denna film till något annorlunda är regin signerad Michael Bay. Efter lite efterforskningar på Internet avslöjades det att Bay ”bara” hade 17 miljoner dollar att leka med vilket i sammanhanget är en spottstyver. Så han fick helt sonika plocka fram alla sina ess ur kortleken och skapa en illusion av att detta var en film som kostade flerfaldigt mer vilket han faktiskt lyckas med. Som van reklam- tillika musikvideoregissör hade han ett par innovativa drag att komma med beträffande berättarstruktur och visuellt hårt slående framtoning. Idag är det skåpmat med snabba klipp och annorlunda kameravinklar men i nådens år 1995 då Bad Boys släpptes lös var det allt annat än självklart och jag tror att detta är en av orsakerna till att denna film blev en sådan makalös succé. Detta sagt är inte Michael Bays arbete på något sätt Oscarmaterial, vi pratar här om en film som likt manuset helt och hållet förlitar sig på yta före substans men det kan å andra sidan vara nog så trevligt komplement när man inte orkar med Sjunde Inseglet en bakfull söndag.  

 

Det finns dock en sak som drar ner filmen så ofantligt mycket mer än det något bristfälliga manuset och det är skådespelarinsatserna, i varje fall den ena halvan av duon. Will Smith tillika Martin Lawrence var relativt heta inom TV-industrin när det begav sig då Bad Boys skulle till att filmas, de båda hade var sin succéserie i bakfickan när de lyckades att håva in rollerna som Mike respektive Marcus. Bägge herrarna kände nog att de inte hade någonting att förlora varpå överväxeln lades i vilket är både positivt och negativt beroende på personlig smak gällande vad som kan klassas för komik. Will Smiths tidigare filmer har aldrig varit några personliga favoriter i casa de Fredrik, jag har alltid tyckt att mannen har ett register som inskränker sig till att vara extremt högljudd samt fälla ”skämt” i tid och otid som inte får mig att dra på smilbanden. Men när jag beskådar Bad Boys framstår Smith som rena fyndet jämfört med Martin Lawrence. Länge sedan var det jag blev så förbannat irriterad som när den mannen öppnar käften. Jag antar att det är som med andra komiker som kör samma race likt Lawrence: antingen älskar man vederbörandes stil eller så är känslorna de motsatta. Hos mig är det alternativ nummer två som gäller.

 

Denna brittiska Superbit-utgåva av Bad Boys presenterar filmen i sitt originalutförande 1.85:1 som är anamorfisk. Det är visst något speciellt med Superbit, eller snarare var det speciellt för några år sedan. Nu känns det som att de andra filmbolagen har kommit ikapp och i många avseenden sprungit ifrån Columbias specialutgåvor som fokuserar på bild samt ljud men frågan är om denna version av Bad Boys är ett lyft gentemot tidigare utgåvor? Enligt många siter på Internet som jämfört dem emellan verkar svaret vara ja på den frågan. Det som skiljer denna utgåva mot tidigare versioner är att skärpan är strået vassare vilket naturligtvis är ett tacksamt tecken. Detta resulterar dock i en hel del Edge Enhancement vilket inte är fullt så nöjsamt. Det jag noterade redan i filmens inledande sekvenser är att det förekommer kraftiga spår av smuts och repor, när man dessutom kan skönja klara tecken på blödningar i spektrumet till följd av en alldeles för livfull palett faller betyget ytterligare. Det räddas dock av svärtan som gör ett mycket gott jobb med att porträttera scener i mörker alternativt nattetid utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad.

 

Till skillnad mot tidigare utgåvor av dagens recensionsobjekt erbjuds vi här ett DTS-spår att lyssna till vid beskådan av Bad Boys och det är onekligen här som den största skillnaden kommer in gällande Superbit. Medan Dolby Digital-spåret låter lite lätt andefattigt på sina ställen kliver DTS in och spänner musklerna å det grövsta lämnandes sin konkurrent i ett moln av damm. Framför allt är det surroundkanalerna som kommer till sin rätt med DTS förvalt på receivern vilket märks då ljudbubblan tar en mycket mer dynamisk karaktär beträffande omgivningsljud. Bad Boys är en film som verkligen mår bra av ett ljudspår där samtliga kanaler jobbar i total samklang vilket sker med DTS som ger ett större liv och mer energi till upplevelsen. Dialogen representeras klart och tydligt ur centerhögtalaren utan minsta synkproblem och separationen mellan samtliga kanaler är av mycket god kvalité med en basgång som utan tvekan matchar den övriga ljudbilden.

 

Superbit-utgåvan av Bad Boys levereras i det numera klassiska gråa fodralet och med ett menysystem som för tankarna till de första DVD-utgåvorna som släpptes lös för ett antal år sedan. Som sig bör med Superbit finns det här exakt noll att hämta i form av extramaterial, allt för att ge maximalt med utrymme på skivan åt bild samt ljud.

 

Bad Boys är kanske inte den smartaste ungen på gatan men den är sannerligen en av de mest högljudda tillika spektakulära att beskåda i aktion. Michael Bay inledde härmed sin karriär med att tydligt dela upp det cineastiska samhället i två distinkta läger: antingen älskar man hans verk eller så hatar man dem. Jag kan inte påstå att jag vill gå så långt som det andra alternativet men det skall villigt erkännas att jag finner hans filmer smått roande till skillnad mot många andra alternativ i genren action. Denna Superbit-utgåva levererar onekligen en ganska maximal upplevelse där DTS-spåret är esset i rockärmen men där bilden är något mer blygsam i sin framtoning.