Narc

Jag avhandlade för inte allt så länge sedan fenomenet maffia på film i och med min recension om Donnie Brasco, hur det går tretton på dussinet medan bra cineastiska verk som avhandlar temat äro desto mer lätträknande. Det slog mig häromdagen när jag beskådade den allt växande samlingen film i hemmets trygga vrå att samma resonemang med lätthet kan appliceras på företeelsen polisinstallationer. Vi har i modern tid växt upp med synen på just poliser i film att de är antingen A) feta, inkapabla att lösa ens det minsta brott samt äter alldeles för mycket donuts eller B) man parar ihop omaka par och sedan blir det skrattfest varvat med övervåld á la Dödligt Vapen. Det finns med andra ord ett ganska stort tomrum i mitt protokoll som är i desperat behov av att fyllas. Det verkade onekligen som att mina böner hörsammades på andra sidan vattenpölen ty för några år sedan började det att dyka upp en helt ny typ av cineastiska verk som avhandlade polisens vardag på ett sätt som inte direkt orsakade skrattattacker hos sin publik. Ett av dessa verk är dagens recensionsobjekt Narc som släpptes ner som en bomb när det begav sig 2002. Låt oss ta en närmare titt för att se om filmen fortfarande chockerar sin publik.

 

Michael Tellis (Jason Patric) är en narkotikapolis som de senaste åren jobbat under täckmantel att vara en simpel narkoman. Han rör sig bland stadens absolut lägsta tillika farligaste invånare; tjuvar, mördare och våldtäktsmän är alla hans nya bröder. I filmens början är Tellis på jakt efter en pundare, en jakt som slutar i tragik då skottlossning utbryter och oskyldig gravid kvinna mister sitt liv. Arton månader senare befinner sig Tellis under luppen av en granskningskommitté, vilken rad i ordning det rör sig om har han sedan länge tappat räkningen på. Det verkar dock som att hans synder skall komma att sopas under mattan då ett gyllene tillfälle uppenbarar sig. Två månader tidigare har en annan narkotikapolis vid namn Calvess dukat under i vad som till synes verkar vara en intern uppgörelse i den under världen. Polisen står på samma fläck och stampar i den rasande snöstormen utan att producera fram ett enda vettigt bevis eller några som helst misstänkta. Tellis blir erbjuden att ta sig an fallet med lov om en valfri tjänst inom styrkan som belöning men han avböjer. Saken är den att under sin tjänstgöring utvecklade han ett narkotikabehov och avvänjningen var allt annat än smärtfri. Men samtidigt klarar han inte av att ”bara” vanka av fram och tillbaka hemma med sin lille baby så det dröjer inte länge förrän Tellis är tillbaka i matchen tillsammans med råskinnet Henry Oak (Ray Liotta), en polis som låter nävarna föra hans talan.

 

Detta må låta som din typiska klichéfyllda historia om det omaka paret snutar som paras ihop av överordnad mot sina viljor men som efter cirka en kvart finner varandra och löser fallet medan såväl skratt- som patronsalvorna haglar. Men se så är inte fallet med Narc även om man utifrån min resumé av storyn lätt kan luras i den tron. Visserligen har regissören tillika Joe Carnahan valt en utgångspunkt för sin historia som bottnar i den komplicerade relationen mellan ond kontra god polis men den absolut väsentliga skillnaden i denna film till skillnad mot de otal andra som avhandlar samma tema är att här finns det inga glasklara skiljelinjer att skönja vilket komplicerar historien men samtidigt är det en oerhört skön injektion av nytt material som man får beskåda. Tellis må till en början te sig som den ljusa kraften i dramat, en familjefar som egentligen bara vill väl medan Oaks är hans motpol med sina brutala tillvägagångssätt. Men allt eftersom pudelns kärna blottas inser man att vi rör oss i en gråzon som inte går att värja sig för. Såväl Tellis som Oaks är mer än villiga att tänja på regelbokens alla protokoll i jakten på en polismördare och det dröjer inte länge förrän den boken är kastad ner i infernot som föder deras respektive vilja och jaktlust. Carnahan målar upp en polisvardag som är så långt ifrån Dödligt Vapen man bara kan komma, en bister grå verklighet där våld är vardagsmat bland båda sidor om lagen och där en snöstorm aldrig verkar släppa taget om stadens vilsna själar. Detta sagt är Narc inte det absoluta mästerverket inom genren polisfilm, där vilar The French Connection i mitt protokoll, men jag skäms å andra sidan inte för att placera dagens recensionsobjekt bredvid Gene Hackmans Pop Eye.

 

Att vare sig Jason Patric eller för den delen Ray Liotta blev nominerade till någon Oscar då det begav sig för filmen Narc är för mig ett mysterium likställt Bermudatriangeln. För är det några rollprestationer som har skakat om mig den senaste tiden är de dessa båda herrar levererar under den vaksamma vägledningen av Joe Carnahan i regissörsstolen. Carnahan hade vett nog att lyckas värva två av Hollywoods mest underskattade skådespelare i modern tid och de måste båda ha känt att de var underdogs i mångas kritiska ögon varpå de bet ihop och gav svar på tal. Det som är så rasande imponerande är att båda herrarna lyckas ingjuta ett sådant karaktärsdjup och trovärdighet att man stundtals har riktigt svårt att förstå att det är skådespelare som låtsas vara poliser på den vita duken och då borde ni ha ett hum om hur pass överväldigad undertecknad är. Det är som sagt lätt att luras i tron om att Tellis skulle vara den rätta kandidaten att heja på medan Oaks bara är ett svin rätt in i benmärgen. Men Carnahan var betydligt smartare än så när han satte sig för att plita ner denna historia med sina tillhörande katalysatorer till karaktärer på pränt. Båda huvudrollerna är lika mycket protagonister som antagonister och detta är bara ytterligare en av anledningarna till att jag mer än gärna lyfter denna film till skyarna.  

 

Denna svenska utgåva av Narc presenterar filmen i sitt originalutförande vilket innebär 1.85:1 som är anamorfisk. Dagens recensionsobjekt som hamnat under den kritiska luppen må vara en lågbudgetproduktion men detta är inte något som syns på överföringen till DVD. Visst, här återfinns det ett mått av bakgrundsbrus men då det är ett högst medvetet drag från regissörens sida är det något som jag inte tänker racka ner på. Spektrumet är mycket skiftande till naturen och återigen är detta ett smart drag av Carnahan som väljer att gestalta dåtid samt lugnare scener i en färgglad men samtidigt kontrollerad ton medan nutid porträtteras i ett kallt blått alternativt grönt sken. Inga blödningar i skalan går att återfinna vilket är ett gott tecken. Svärtan gör även den ett kanonjobb; riktigt mustig i tonen utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad är precis så jag vill ha det. Det enda negativa som jag egentligen kan dra mig till minnes är skärpan som inte är sådär krispig i tonen som jag skulle önskat men man kan inte få allt.

 

Till skillnad mot andra regioner återfinns det på denna svenska utgåva av Narc utöver Dolby Digital ett DTS-spår att spänna öronen till vid beskådan av filmen vilket man naturligtvis tackar för. Dock skall det erkännas att det inte är någon direkt större skillnad spåren emellan så det är egentligen en ren smaksak vad man föredrar att receivern visar i displayen. Båda lyckas i varje fall med sitt jobb vilket innebär en klart och resolut representerad dialog som ligger väl placerad i centerhögtalaren utan minsta tendenser till synkproblem. Jag trodde innan beskådan av Narc i biosalongen i casa de Fredrik att det skulle bli en väldigt dynamisk ljudbubbla men efter en stunds lyssning kändes det nog som att det är fronten som tippar över något i tonen, de bakre kanalerna jobbar inte fullt så mycket som jag hade hoppats på. Men när de väl vaknar till liv jobbar de i total harmoni med systemet och omsluter åskådaren till en maximal upplevelse.

 

Det är inte bara ljudet som skiljer den svenska utgåvan av Narc från andra regioner, även sektionen med extramaterial är förändrad för oss svenskar. Borta är det mycket fina kommentatorspåret med Joe Carnahan bakom mikrofonen vilket är klart synd. Men vi erbjuds samtidigt ett antal intervjuer med såväl skådespelare som produktionspersonal som verkligen skiljer sig från mängden. Här får vi för ovanlighetens skull insiktsfulla kommentarer, inte bara en massa ryggdunk och PR-fluff. Det finns även en mycket intressant dokumentär, Anatomy Of A Scene, som verkligen är värd en titt. Avslutningsvis finner vi trailers. Denna sektion med extramaterial är betydligt svagare än hos andra utgåvor men den gör sitt jobb tämligen väl i sammanhanget.

 

Narc är fortfarande en av de absolut bästa polisthrillers som producerats fram i modern tid, detta står tämligen glasklart för mig när projektorn varvat ner efter ett svettigt arbetspass. Jag är föga förvånad över att scientologtoken tillika producenten Tom Cruise gick in som finansiär i projektet då det är ett styck imponerande verk som regissören tillika manusförfattaren Joe Carnahan skakat fram. Denna svenska utgåva av Narc har ett äss i rockärmen med sitt DTS-spår men samtidigt saknar den en hel del intressant extramaterial som återfinns på andra utgåvor av filmen ifråga så vilken du skall skaffa beror helt på dina prioriteringar. Men skaffa den, det skall du bara göra om detta inte redan har skett. Over and out.