Hinokio

Det råder, som jag tidigare konstaterat i mina små skrivna alster, en klar innovationsbrist hos drömfabriken på andra sidan vattenpölen. Förvisso har jag inte så mycket emot det faktum att jänkarna till exempel i sin vishet har bestämt sig för att göra minst 8 filmer om vardera superhjälten som någonsin fångat publikens intresse oaktat ålder. Jag kan till och med acceptera det faktum att man gör uppföljare på filmer vars bäst-före-datum sedan länge har passerats även om detta är något svårare att svälja. Men vad jag definitivt inte kan förlika mig med är när man gör remakes på andra länders cineastiska verk. Egentligen är det svårt att motivera exakt varför detta upprör mig så till den milda grad, antagligen är detta det mest ultimata beviset för att Hollywood lider av idétorka som inte är av denna värld. Utifrån detta resonemang i en stekhet lägenhet bestämde jag mig för att slå amerikanerna på mållinjen och beskåda det uppmärksammade asiatiska verket Hinokio, innan någon klåpare till direktör får för sig att göra en remake vilket bara känns som en tidsfråga i dagens cineastiska samhälle.

 

Genom en olycka med dödlig utgång förlorar pojken Satoru (Kanata Hongô) sin mor, till råga på allt blir han dessutom delvis förlamad och förpassas till ett liv i rullstol. Den unge pojken har extremt svårt att acceptera ödets lag varpå han isolerar sig från sina studier och resten av omvärlden. Hans far ser med sorg i hjärtat hur hans älskade pojke försvinner mer och mer in i sig själv varpå fadern bestämmer sig för att lösa situationen. Han konstruerar en robot, Hinokio, som Satoru kan styra med hjälp av ett Virtual Reality-gränssnitt. Tanken med roboten är att pojken skall kunna ta del av studier och omvärlden utan att själv bryskt tvingas ut för egen maskin. Men planen är inte helt smärtfri, många äro de elever på den lokala skolan som har svårt att acceptera denna mekaniska tingest före den verkliga förlagan. Tiden ger dock Satoru rätt då han bygger upp en helt ny bekantskapskrets som han aldrig tidigare hade kunnat ens före den ödesdigra olyckan tack vare Hinokio. Men när klasskamraterna vill träffa den verkliga Satoru blir saker och ting genast betydligt mer komplicerade.

 

När jag beskådade Steven Spielbergs verk A.I blev jag mer än lovligt besviken över den potential som slarvades bort i sentimental exploatering som blivit något av regissörens sigill på äldre dar. Samtidigt måste jag erkänna att jag hade en smygande känsla av att Hinokio skulle bli en simpel upprepning av ovan nämnda amerikanska verk men detta är icke fallet. Visserligen bär den asiatiska filmen mer än en beståndsdel som direkt kan härröras till A.I men samtidigt ingiver den en betydligt friskare fläkt i biosalongen. Detta är en modern liten adaption på sagan om den fula ankungen, så långt inget direkt nytt under solen. Men japanerna har tagit den berömda berättelsen och applicerat dagens moderna samhälle till grytan vilket gör att den smakar ljuvligt. Förstagångsregissören Takahino Akiyama porträtterar ett ämne som är mycket aktuellt i solens rike och det är isolation. Vår protagonist Satoru lever hela sitt liv och existens via de flimrande datorskärmarna där han styr Hinokio likt en marionett, skillnaden är att denne nickedocka är state of the art. I Japan, och övriga världen med för den delen, råder det ett liknande tillika allt växande fenomen och det är att landets befolkning mer och mer isolerar sig framför Internet. Identiteter försvinner ut i cyberrymden för att aldrig återvända och anonymitet har plötsligt fått ett ansikte i en förtappad generation. Det som skiljer filmen Hinokio från ovan nämnda A.I är att den japanska förlagan har en betydligt mer avslappnad inställning till temat interaktion mellan människa och maskin. Akiyama ser till att blanda värmande humor med allvarsamt drama och han gör det med en finstämdhet som är svårslagen på den vita duken. För att vara en debutant i filmsammanhang blir jag uppriktigt sagt förbluffad över det hantverk som denne regissör spottat ur sig och det skall bli mycket intressant att se vad denna japan kommer att ta för sig i framtiden.

 

Denna koreanska utgåva av Hinokio presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Vi erbjuds en bildsektion som faktiskt håller riktigt god standard med endast små skavanker som drar ner betyget från absolut topplacering. Det största ”problemet” som jag kunde skönja var att svärtan tenderar att luta åt grått mer än mustigt svart på sina ställen genom filmen men detta är ett mindre problem som man kan ha överseende med när man granskar bildens övriga beståndsdelar. Skärpan är riktigt skarp utan att det bildas artefakter som Edge Enhancement vilket man naturligtvis tackar för. Färgskalan är ganska nedtonad men ingjuter fortfarande liv och lyster utan att det förekommer några direkta spår av blödningar i spektrumet. Ett visst mått av bakgrundsbrus förekommer i en del scener men det är inga stora mängder som direkt stör upplevelsen. Jag har sett en jämförelse mellan denna koreanska utgåva kontra den japanska av Hinokio och i mina ögon drar denna R3: a det längsta strået med en något vassare skärpa.

 

Här kommer verkligen ässet i rockärmen för denna koreanska utgåva. Medan den japanska versionen endast erbjuder ett Dolby Digital 5.1-spår att lyssna till vid beskådan av Hinokio får vi här såväl Dolby Digital EX som DTS ES 6.1, man bockar och tackar ödmjukast. Vad som är slående med dessa båda ljudspår är hur dynamiska de är till karaktären. Jag hade förväntat mig en ganska nedtonad upplevelse på ljudfronten då detta till synes är en ganska dialogdriven liten historia att beskåda men mina farhågor kom på skam. Samtliga kanaler jobbar verkligen i hög kapacitet för att leverera filmens samtliga ljud och soundtrack. Dialogen presenteras klart och tydligt ur centerhögtalaren utan några som helst tecken på brist i fokusering eller synkproblem. Nu kommer dock den stora frågan: skiljer sig EX kontra ES-spåren ifrån varandra? Nej är det korta svaret. Jämförelser dem emellan avslöjar få om ens några direkta skillnader, här är det den personliga smaken som får avgöra vilken avkodning receivern skall stå på.

 

Denna R3: a av Hinokio levereras i ett mycket snyggt slip-case som huserar filmen i ett keep-case på en DVD-skiva. Om denna koreanska utgåva briljerar på ljudfronten fallerar den å det grövsta när det gäller att erbjuda konsumenten extramaterial. Medan den japanska utgåvan av filmen ståtar med vad jag har förstått intressanta dokumentärer, intervjuer med mera så får vi på denna koreanska version nöja oss med trailers vilket gör mig tämligen besviken även om jag inte har extramaterial som högsta prioritet när jag väljer utgåvor att införskaffa.

 

Hinokio är allt som den amerikanska filmen A.I borde ha varit: finstämd komedi varvat med melankoliskt drama som inte tar sig på allt för stort allvar. För att vara en debut är detta bland det mesta lyckade cineastiska verk från Asien jag beskådat den senaste tiden och det skall som sagt bli mycket intressant att se vad regissören Takahino Akiyama tar sig för i framtiden. Denna koreanska utgåva av Hinokio är extremt kompetent beträffande de tekniska aspekterna men fallerar å det grövsta när det kommer till sektionen med extramaterial. Tur är väl då att undertecknad prioriterar filmen före allt annat, Hinokio rekommenderas varmt.