Versus

Jag skall erkänna att trots att Azumi hade sina brister blev jag lite smått förtjust i verket. Vilket naturligtvis ledde mig till att göra lite efterforskningar kring regissören Ryuhei Kitamura, ett namn som konstant dök upp i unison hyllningssång i cyberrymden gällande asiatisk film. Självklart blev man nyfiken på att fortsätta utforska denne japans meritlista varpå det naturliga valet var att ta det hela från ruta ett. Så en titt på den fantastiska nerdsiten IMDb listade att genombrottet för Kitamura kom med det cineastiska verket Versus. Säg denna titel högt för en skara trogna asienfans och jag kan lova att det inte är många torra byxor som lämnar lokalen efter en visning av ovan nämnda film. Själv hade jag siktet inställt på något i stil med Azumi vilket innebär galna svärddueller varvat med en hel del blodspillan, allt snyggt koreograferat enligt konstens alla regler. Gosse var jag ute på tunn is med mina gissningar…

 

OK här kommer filmens story och tro mig när jag skriver att den är precis så skruvad som det låter. Två stycken fångar på flykt undan lagens långa arm stämmer träff med ett gäng medlemmar ur den japanska maffian Yakuza som har lovat dem en säker reträtt. Träffen utspelar sig i skogen med det käcka namnet Forest Of Resurrection och detta skall snart komma att bli mer sant än någon av de iblandade kan tänka sig. Gangstermedlemmarna har fått i uppdrag av sin mästare att ta en ung flicka som gisslan. En av fångarna, nummer KSC2-303, vägrar att finna sig i den rådande situationen då han är feminist och beordrar att tösen skall släppas lös, något som Yakuza knappast tänker gå med på varpå skottutväxling uppstår. Knappt har krutröken lagt sig över det lilla slagfältet förrän den till synes döda Yakuzan plötsligt reser sig upp i ny skepnad av ett styck bad ass zombie. Det visar sig att detta är skogen där den japanska maffian har dumpat X antal lik som stupat i kriget med andra gangsters och nu kommer dessa att plötsligt knalla runt i skogen på jakt efter föda. Till råga på allt är dessa levande döda beväpnade till tänderna så den planerade säkra flykten som KSC2-303 hade räknat med är bara till att spola ner i avloppet. Här handlar det istället om att överleva horderna zombies som nu helt ur det blå bestämmer sig för att hoppa upp från underjorden.

 

”Splatter! Här var det splatter mina damer och herrar, kom och se ett styck fånge slåss med horder av zombies!” Utroparen knatar runt i min lägenhet och proklamerar det budskap som jag just beskådat på den vita duken men jag har helt ärligt fortfarande svårt att förstå det jag skådat ty detta är som sagt bland det mest skruvade i filmväg jag har beskådat den senaste tiden… och jag fullkomligt älskar det. Här finns en sådan lekfullhet beträffande filmskapandet att tankarna inte helt osökt far till amerikanska regissörer som Peter Jackson eller Sam Raimi när man skall till att försöka beskriva Kitamuras berättarstil. Kitamura, som även har skrivit filmens manus, har en vision. En vision, eller snarare mission, om att konvertera hela världen med coolhet som främsta vapen och han har efter visningen av Versus lyckats frälsa ytterligare en vilsen själ i lilla Svea Rike. Det är onekligen något visst med att beskåda en riktigt härlig lågbudgetskräckis som detta till trots andas kvalité och fingertoppskänsla i precis varenda ruta film. Kitamura tar vara på precis varenda liten krona som tilldelats honom och transformerar sin film till en produktion som båda ser och verkar dyrare än den egentligen är och detta är ett synnerlige gott betyg från min sida. Detta sagt är inte Versus originell på något vis då den ”lånar” i princip från samtliga stora action- tillika skräckfilmer som producerats fram i modern tid vilket gör att jag inte kan klassa dagens recensionsobjekt som något mästerverk i genren men en värdig uppstickare är det utan några som helst reservationer från min sida.

 

Kitamura lägger fokuseringen på action, mer action och sedan kryddar han denna högst delikata anrättning med exploatering av den mänskliga kroppen och hur många olika sätt man kan få denna att utgjuta blodflöde på kameralinsen. Och detta fungerar alldeles utmärkt i mitt protokoll då det görs med glimten i ögat genom precis hela filmen. Versus utger sig inte för att ta sig själv på något som helst allvar och det är inte meningen att man som åskådare ens försöker sig på någon form av djupare analys beträffande kameravinklar eller karaktärsutveckling. Nej detta är ett cineastiskt verk som skapats med ett syfte och det är att genomföra ett paradigmskifte beträffande benämningen cool. Yta före substans är dagens honnörsord. Men många äro de filmer som gett sig ut på samma uppdrag men misslyckats å det grövsta så hur kommer det sig att just Versus lyckas så förvånansvärt bra? Jag tror att det hela bottnar i en skaparglädje och entusiasm från filmteamet som smittar av sig på slutproduktionen. Jag tror att Kitamura med hans produktionsgäng samt ensemble hade hysteriskt kul under processen att skapa Versus och detta lyser igenom varenda ruta film, kameraklipp samt replik som karaktärerna spottar ur sig.

 

Denna brittiska utgåva av Versus presenterar filmen i formatet 1.78:1 och är anamorfisk. Även om filmen är en riktig höjdare så kan detsamma inte appliceras på de tekniska aspekterna av denna version. Börjar vi syna bildsektionen i sömmarna blottar sig en hel del revor och annat ofog. Det första jag noterar är att det förekommer kraftiga spår av smuts och repor i ursprungskällan, inte speciellt förvånande med tanke på vilken lågbudgetproduktion detta är men ändå. Spektrumet är ganska livfullt och naturtroget även om man kan ana en viss urblekning av färgerna i vissa scener. Det förekommer en hel del bakgrundsbrus som störde mitt kritiska öga under visningen av Versus i casa de Fredrik. Svärtan får inte det mesta materialet att jobba med men de scener den skrider till verket gör den jobbet ordentligt utan några större missöden.

 

Här kommer den största besvikelsen, i varje fall på papperet: denna brittiska utgåva av Versus har utrustats med endast stereoljud. Distributionsbolaget Tartan brukar inte göra mig besviken då de ofta levererar referensspår till sina utgåvor men denna gång skiter de i det blå skåpet å det grövsta. Så jag var minst sagt pessimistisk när jag matade igång filmen till hembion. Men det skulle visa sig att mina farhågor delvis skulle komma på skam. Det är nämligen en sådan urkraft som ligger till grund för soundtracket att man faktiskt får en ganska njutsam ljudupplevelse i och med denna version av filmen stereo till trots. Dialogen representeras klart och tydligt utan minsta synkproblem och separationen mellan frontarna är distinkt. Men jag uppmanar er till att införskaffa en utgåva av Versus som har utrustats med 5.1-spår för den där ultimata ljudupplevelsen.

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett av de snyggare omslagen jag beskådat den senaste tiden; stilrent så det förslår. Vid en snabb anblick ter sig sektionen med extramaterial vara ganska fullmatad men synar man den lite närmare visar det sig att mycket är ren utfyllnad i form av diverse trailers och biografier. När man dessutom listar Scene Selection som extramaterial drar i varje fall jag öronen till mig. Det mest matnyttiga är två stycken dokumentärer som tar oss bakom kulisserna i skapandet av Versus.

 

Och jag som ansåg att Azumi var en höjdare, tills jag beskådade Versus det vill säga. Kitamuras genombrottsfilm är utan tvekan väl värd all den lovsång som hittills sjungits för verket och jag är så tacksam att jag ”upptäckt” denne regissör som jag spår en fullkomligt lysande framtid om han fortsätter att bibehålla samma skaparglädje och entusiasm till sina kommande cineastiska verk. Denna brittiska utgåva av filmen är inte den mest köpvärda då den saknar ett ordentligt 5.1-spår men filmen ja den är köpvärd utan minsta tvivel från min sida. Förutsatt att du har lite mage av stål förstås…