Crash

Vissa filmer bär ett visst mått av förväntningar på sina axlar. Sedan har vi cineastiska verk som har så hårt skruvade förhoppningar att det är en utopi att dessa på något sätt skall kunna infrias hos den utsiktsfulle individen som med darrande händer matar hemmets DVD-spelare. Jag skulle nog vilja påstå att dagens recensionsobjekt, Crash, med lätthet sållar sig till den andra kategorin filmer som släppts i modern tid. Överallt läste jag den ena mer lyriska recensionen efter den andra, kritiker höll på att göra i byxan när den inbördes beundrartävlan skulle till att avgöras och kommittén för den gyllene gubben hade nog redan avverkat tre par underplagg. Själv var jag härligt frånvarande, inget besök på den lokala biografen för min del när Crash letade sig upp på topplaceringarna i land och rike. Jag blev helt enkelt avtänd av alla skriverier, kåserier och krönikor som lyfte regissören tillika manusförfattaren Paul Haggis till skyarna och tillbaka för en ny åktur. Men naturligtvis kunde jag inte motstå grupptrycket i all oändlighet även om jag skulle ha önskat annorlunda, det höll på att bli rena rama krogslagsmål lite varstans när jag avslöjade det faktum att jag inte sett Crash. Så för att bibehålla livsgnistan införskaffades ovan nämnda film med hårt skruvade förväntningar som extra bonus.

 

Los Angeles, nutid. En stad där ingen rör vid varandra och där samtliga invånare lever i en väl kontrollerad isolation är något som kriminalinspektören Graham Waters (Don Cheadle) filosoferar kring när han anländer till en olyckplats på en motorväg i ett ovanligt kylslaget LA, det ryktas till och med om att det kan komma att snöa. Detta är startskottet, såväl bokstavligt som bildligt talat, på en rad till synes skilda händelser som alla kommer att korsa varandra och där samtliga deltagare inte kan fly fältet hur mycket de än skulle önska. Två unga svarta män strosar ner för avenyn, en aveny där den vita delen av befolkningen regerar. De båda argumenterar häftigt om hur de nyss blev diskriminerade i den lokala restaurangen och hur snedvriden syn de vita har på dem men innan åskådaren hinner reagera drar de båda ynglingarna upp varsin pistol och under hot stjäl distriktåklagarens (Brendan Fraser) flotta bil. Vi får sedan följa en rad människoöden och likt en annan närbesläktad film, Magnolia, kommer samtliga små historier att gripa tag i en på ett sätt som få andra cineastiska verk lyckats med i modern tid.

 

”En av årets bästa!” Så basunerar omslaget ut när jag särskådar det innan skivan matas till DVD-spelaren. Som sagt, ett ganska modigt tillika standardiserat uttalande som i varje fall jag börjat bli redigt trött på då det i nio fall av tio saknar total uppbackning eller substans. Allt för ofta använder desperata PR-nissar detta i ett enda syfte: att kränga skitfilm. Men se denna gång skall mina djupt rotade cyniska resonemang komma på skam då jag inte annat än kan hålla med upphovsmakaren till ovan nämnda citat, att det sedan besudlar ett annars så fint omslag är en annan historia som jag ämnar avhandla lite senare. Men först skall vi till att bena ut exakt varför Crash av många anses vara en av vår tids bästa amerikanska filmer alla kategorier. Jag fick hjärtklappning när jag beskådade dagens recensionsobjekt, så fruktansvärt starkt berörd blev jag av detta cineastiska verk. Rasism är något fruktansvärt horribelt, en het potatis som de flesta av oss är mycket snabba att fördöma. Detta till trots breder denna ondska ut sina tentakler mer och mer och borrar dem djupt i samhällets invånare. Hur skall man egentligen lyckas med konststycket att lagstadga emot rasism när till och med lagens egna väktare skyr immigranter som pesten? Detta är bara en av en rad frågeställningar som regissören tillika manusförfattaren Paul Haggis väljer att blottlägga i sin långfilmsdebut Crash och han gör det på ett sådant magnifikt tillika skrämmande tillvägagångssätt att jag stundtals mådde illa när jag beskådade detta verk. Från ruta ett till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken finner jag mig själv fängslad av den horribla verklighet som porträtteras i Los Angeles, en smältdegel som bara väntar på att få koka över i raseri. 11/9 ligger fortfarande och pyr i bakhuvudet hos den amerikanska befolkningen och spär på redan misstänksamma tankar gentemot grannen. Precis överallt, från ghettot till rikemanskvarteren delas exakt samma diskriminerande syn på din näste vilket visar att Haggis verkligen gått djupt ner i den rotade mentalitet som verkar råda.

 

Detta sagt känns Crash stundtals nästintill övertydlig i sin berättarstruktur men Haggis är smart och lyckas skickligt att manövrera bort från fallgroparna i precis rätt ögonblick. När man som åskådare tror sig ha fått en någorlunda struktur och kontroll över en viss karaktär kastar manuset genast in nya infallsvinklar och resonemang vilket bidrar till att det hela tiden förekommer ett flyt i filmen som är svårslaget. Många har dragit paralleller till verk som Magnolia samt Short Cuts och jag kan förstå varför även om jag inte håller med till fullo. Förvisso förekommer det till synes skilda människoöden som flätas samman genom en rad händelser men Crash trycker hårdare på ett centralt tillika aktuellt ämne: rasism och hur denna genomsyrar precis alla samhällsklasser. Mycket av den lyckosamma framgången som denna film berikats med vilar med all rätt hos Paul Haggis som lyckas att mana fram den ena mer framstående rollprestationen efter den andra ur sin ensemble. Det går helt ärligt inte att gå in på enskilda individers prestationer då samtliga, och detta vågar jag stå för, levererar sådana rolltolkningar att det måste ha orsakat kortslutning hos juryn för den gyllene gubben. Don Cheadle, Sandra Bullock, Brendan Fraser, Matt Dillon, Ryan Phillippe… listan kan göras precis hur lång som helst och recensionen likaså. Det man egentligen behöver veta är att Crash mycket riktigt inte bara är ett av årets bästa cineastiska verk, det är ett av de bästa i modern tid.

 

Denna svenska utgåva av Crash presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk som sig bör med en ny produktion (även om detta intet på något sätt är en självklarhet men det är en annan historia). Eftersom filmen utspelar sig extremt mycket i mörka miljöer alternativt nattetid kände jag att svärtan var det tyngsta kortet i leken som skulle komma att få dra det största lasset. Tacksamt nog kan jag konstatera att den verkligen gör ett kanonjobb med att porträttera sina scener som alla är mustiga i tonen utan att omgivningsdetaljer går förlorade på kuppen för den sakens skull. Färgskalan är medvetet skiftande till naturen beroende på vilken sinnesstämning Paul Haggis vill förmedla åskådaren men jag kunde inte skönja några spår av blödningar i spektrumet. Det enda som drar ner betyget från absolut topplacering är skärpan som stundtals kan uppfattas något för mjuk i tonen men annars är det en ren fröjd att beskåda denna svenska utgåva av Crash.

 

Såväl Dolby Digital som DTS återfinns att spänna öronen till vid beskådan av Crash. Normalt sett brukar jag kunna skönja ganska markanta skillnader spår emellan men denna gång känns det som ett tämligen jämnt tillika dött lopp. Det man möjligtvis skulle kunna urskilja om man verkligen rensar ur öronen med en topps och anstränger sig är att Dolby Digital-spåret känns något mer framtungt men med en aktivare centerkanal vilket är ganska kritiskt för en film som denna som förlitar sig på dialog framför surroundeffekter. DTS å andra sidan ger som sig bör en mer dynamisk upplevelse sett till fördelningen av kraft mellan de olika kanalerna så det är nog en ren smaksak vilket ljudspår man skall lyssna till vid beskådan av Crash. Bägge erbjuder en god separation kanalerna emellan med en dialog som ligger resolut i centerhögtalaren utan minsta tendenser till brist i fokusering.

 

Och här kommer dagens negativa nyhet beträffande denna svenska utgåva av filmen ifråga: omslaget ser ut som ”hej kom och hjälp mig” som min kära lilla mor skulle ha sagt, nersölat med diverse recensionskommentarer drar det onekligen ner helhetsintrycket i mina estetiska ögon. Men tur är väl det att omslaget inte gör filmen så vi kastar oss över sektionen med extramaterial för att se vad vi kan finna för smått & gott att knapra på i sommarvärmen. Först ut har vi en ”introduktion” med regissören tillika manusförfattaren Paul Haggis som är bland det mest menlösa jag beskådat, hoppa över direkt är min rekommendation. Sedan följer en kortare bakom kulisserna där samtliga deltagare tävlar om vem som kan dunka ryggar snabbast och hårdast, även detta är bortkastad tid i mitt protokoll. Sedan kommer då huvudattraktionen nämligen kommentatorspåret… som bara gör mig än mer besviken. Istället för att fokusera på väsentlig information överöses vi med mer ryggdunk och komplimanger om hur fina människor alla medverkande är att jobba med och så vidare. Stor gäspning från min sida. Avslutningsvis finner vi en musikvideo samt trailer. Denna sektion med extramaterial gjorde mig mer än gruvligt besviken skall erkännas.

 

Är då Crash den bästa amerikanska filmen i modern tid att produceras ut på marknaden? Nej det är inte den bästa om man jämför med Magnolia eller för den delen Short Cuts men det är å andra sidan att göra sig en redig björntjänst i mitt protokoll. Crash är ett fenomenalt tillika skrämmande verk om rasism som avhandlar ämnet på ett sätt som få andra produktioner lyckats med, genom en helt lysande ensembles insats lyfter denna film till oanade höjder. Man chockeras, gråter, hämtar andan och sedan börjar turen om igen. Även om det enligt mig förekommer ett visst mått av övertydlighet i filmens berättarstruktur är detta något som inte drar ner helhetsintrycket många pinnhål och jag uppmanar verkligen alla som inte sett Crash ännu att åtgärda detta snarast möjligt.