Den Siste Scouten

Jag har utvecklat en törst i denna tryckande högsommarvärme, en törst efter menlös tillika vettlös action i kvadrat & kubik. Vad är då bättre än att fortsätta det lilla Bruce Willis-maraton som precis gick av stapeln i casa del Fredrik i och med rökaren Last Man Standing. Regissören Tony Scott hade jag ett indirekt möte med i och med min recension om filmen Domino för inte allt för många månader sedan, det var ett verk som lämnade en fadd smak i munnen efter beskådan. Rent visuellt var det en smällkaramell modell färggrann och sprudlande men innehållet visade sig vara kattskit vid en mer kritisk granskning. Så det bästa jag kunde komma på allt eftersom termometern klättrade uppåt väggarna och svetten lackades längs ryggraden var att återvända till ursprungskällan beträffande Scott den yngre. Top Gun kanske skulle vara rätt medicin att svalka nerverna med? Nej den har vi redan avhandlat här i recensionshörnan. Det får som sagt bli Den Siste Scouten innehavandes ett styck Bruce Willis på den tiden då vederbörande hade hår på hjässan, spännande värre.

 

Den Siste Scouten tar sin början under en match i amerikansk fotboll. Den hyllade spelaren Billy Cole har minst sagt press på sig att börja leverera poäng för sitt lag då de ligger under gentemot motståndarna Cleveland och det är mycket pengar i omlopp på den illegala vadslagningen. Cole poppar i sig piller, springer ut på plan och skjuter tre av sina motståndare innan han sätter pistolmynningen mot sin tinning och blåser ut hjärnan över halva fotbollsplanen. Vi tar ett mycket kort hopp framåt i tiden. Den synnerligen avdankade privatdetektiven Joe Hallenbeck (Bruce Willis) ligger och sover ruset av sig i bilen efter en resa till Las Vegas. Vid ankomst till hemmets trygga vrå finner han sin fru pippandes Joes bäste vän tillika kollega så saker och ting går inte direkt hans väg milt uttryckt. Men han har fortfarande ett jobb att sköta och denna gång involverar det att barnpassa en strippa vid namn Cory (Halle Berry) som har en förföljare efter sig. Att Joe skall hålla ögonen på Cory är dock något som pojkvännen tillika före detta quarterback Jimmy Dix (Damon Wayans) inte är direkt överförtjust i och en konfrontation herrarna emellan är högst oundviklig. Men snart skall Jimmy och Joe tvingas slå sina mjöliga påsar ihop då Cory brutalt mördas och en härva av gigantiska mått börjar att nystas upp framför ögonen på den dynamiska duon.

 

Dödligt Vapen, förlåt jag menar naturligtvis Den Siste Scouten men detta kunde likaväl ha varit en installation i den framgångsrika sagan om det letala vapnet. Med manusförfattaren Shane Black bakom storyn och med producenten Joel Silver som håller i marionettrådarna är det inte mycket som skiljer Den Siste Scouten från ovan nämnda serie. Visserligen skulle man kunna argumentera om att regissören Tony Scott skulle ha tillfört sin egen berättarstil till projektet men i mitt protokoll är så icke fallet. Scott den yngre hade enligt mig ingen direkt egen stil att tala om på det glada 80- tillika 90-talet då han fick finna sig i att strängt följa producenternas tillika manusförfattarnas glasklara direktiv. Det hände med filmen Rött Hav och samma historia återupprepar sig med Den Siste Scouten. Black och kumpanen Silver var nog alldeles för rädda för att deras nya Dödligt Vapen skulle falla platt till marken varpå Scott endast körde med synnerligen säkra kort hämtade ur filmens manus. Black är som jag tidigare nämnt en av vår tids mest kända författare inom filmsamhället med sina bidrag till Dödligt Vapen-serien där han utan tvekan banade väg för hur modern actionfilm skulle te sig. Så till vida är Den Siste Scouten inte på något sätt nydanande i sin historia som den berättar; två omaka individer stiftar bekantskap, ger varandra på käften, blir vänner och sedan rapas det den ena mer slående kommentaren efter den andra tätt följt av biljakter, action samt mer action. Och detta är faktiskt helt OK i mitt register, det har fungerat förut och bevisligen fungerade konceptet ytterligare en gång när det begav sig 1991.

 

Den som har sett minst en installation av Dödligt Vapen vet exakt vad vederbörande har att förvänta sig vid en eller tre beskådningar av Den Siste Scouten ty här finns det egentligen ingenting som kan anklagas för att vara vare sig nyskapande eller danande på något vis. Tony Scott vågar inte ta ut svängarna på något vis utan kör som sagt med minst sagt säkra kort och får snällt finna sig i att detta är en show där huvudattraktionerna lystrar till Black och Silver. Detta sagt är Den Siste Scouten inte på något vis ett hafsverk, Scott den yngre kan detta med action och vet utan tvekan exakt vilka strängar han skall slå på lyran för att skapa ljuv musik för genren. Punkt A återföljs av B, vid C görs det en liten paus enligt konstens alla regler för att sedan accelerera i ett furiöst tempo till D och så vidare men Scott gör detta så vansinnigt skickligt att man inte kan låta bli att beundras av hanterandet av materialet som har räckts honom även om detta inte på något vis är hans bästa insats som regissör i Hollywood.

 

Den Siste Scouten presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Detta är en film med ett antal år på nacken vilket utan tvekan återspeglas på de tekniska aspekterna på denna svenska utgåva av filmen ifråga. Det förekommer spår av smutspartiklar genom precis hela visningen vilket är klart synd, att man sedan kan skönja kraftiga tendenser till Telecine Wobble gör inte direkt saken mer angenäm att beskåda. Spektrumet är urvattnat och tämligen livlöst och då gånger skalan vaknar till liv brister fokuseringen varpå blödningar blottar sitt fula tryne. Skärpan är ett ganska mixat kapitel: vissa scener fullkomligt briljerade på mig med sin krispiga känsla för detaljåtergivning medan andra framstår som insvepta i bomull. Svärtan är den beståndsdel som gör jobbet bäst med sin mustiga ton som inte för den sakens skull dränker detaljer i omgivningen. Egentligen känns det ganska orättvist att jämföra Den Siste Scouten med modernare produktioner men vem har påstått att nöjesbranschen skulle vara rättvis?

 

Här blir det desto gladare toner i casa de Fredrik. Vi erbjuds ett Dolby Digital 5.1 som gör sitt jobb till en standardgräns med dagens mått mätt. Det som onekligen drar ner helhetsintrycket många pinnhål är det faktum att ljudbubblan är på tok för framtung genom precis hela filmen, de bakre kanalerna får i princip ingenting att jobba med. Detta sagt är det inget dåligt spår som Dolby serverar, det kunde bara ha varit så mycket bättre med en mer jämt fördelad arbetsbörda. Separationen mellan fronten är av god kvalité men jag tyckte att dialogen var något grumlig till karaktären varpå textning fick slås på efter ett tag. Subwoofern får förvånansvärt lite material att jobba med trots att det förekommer action i kvadrat och kubik på den vita duken, man kan med lätthet räkna de tillfällen då LFE-tongångar pumpas ut i biorummet på sina fem fingrar.

 

Warner Bros fortsätter att ge ut sina äldre titlar i keep-cases vilket en inbiten samlare naturligtvis tackar för. Denna svenska utgåva av Den Siste Scouten levereras med ett tämligen snyggt omslag som gör jobbet. Beträffande sektionen med extramaterial är den en ren öken befriad från allt som kan kallas liv och innehåll.

 

Jag måste villigt erkänna att jag blev synnerligen positivt överraskad av Den Siste Scouten. Visserligen hade jag sett den tidigare men det var X antal år sedan och minnet är inte vad det en gång varit. Detta är som sagt en Dödligt Vapen-klon men som faktiskt fungerar alldeles ypperligt för egen maskin mycket tack vare ett kompetent manus från den skicklige Shane Black samt stadig regi signerad Tony Scott. Nu tar recensionshörnan ett litet break från Bruce Willis men frukta icke ty vi lär med all sannolikhet återkomma till denne man oavsett vederbörandes mängd hår på hjässan.