Last Man Standing

Jag har skrivit det förut, närmare bestämt i min recension om Die Hard, att Bruce Willis är något av en husgud i casa del Fredrik mycket tack vare de ofantliga mängder högkvalitativa actionfilmer jag beskådade med denna stjärna under min uppväxt på 80-talet. Men på senare tid har hans val av roller varit allt annat än lysande med monumentala floppar under bältet vilket är klart synd då en personlig favorit halkar ner på skalan. Dock har Willis aldrig varit i samma riskzon som Van Damme eller Seagal, så pass mycket vett besitter han att undvika de absoluta kalkonmanusen. Jag bestämde mig därför häromdagen för att återvinna till en svunnen men inte allt för avlägsen dåtid, en tid då Bruce Willis stod högst upp på stjärnhimmelen beträffande genren action. Vi börjar detta lilla maraton med filmen Last Man Standing från 1996 i regi av Walter Hill, en nyinspelning baserad på legendaren Akira Kurosawas verk kanske kan vara något att sätta tänderna i?

 

Last Man Standing tar sin början under förbudstiden i de förenta staterna. På en dammig landsväg i Texas far revolvermannen John Smith (Bruce Willis) fram på flykt undan lagens långa arm. Ett snurr på den tömda whiskeyflaskan leder honom till den lilla spökstaden Jericho. Här råder varken lag eller ordning förutom den vapenvila som finns mellan de två rivaliserande kriminella organisationerna som flytt storstäderna och som nu använder denna lilla sömniga håla som bas för sina operationer som involverar spritsmuggling över Mexikos gräns. Italienarna tillika irländarna har kommit överens om att inte blanda sig i varandras affärer och stadens sheriff är lika korrumperad som gängmedlemmarna, med andra ord är detta den perfekta platsen för Smith att ligga lågt ett par dagar. Men knappt har han hunnit rulla in på huvudgatan förrän han hamnar i onåd med irländarna vilket resulterar i att den blixtsnabbe Smith likviderar en av huvudoperatörerna. Han ser genast ett gyllene tillfälle att hetsa de två gangsterfamiljerna i kollisionskurs gentemot varandra och samtidigt tjäna en hacka som torped för de rivaliserande lagen. Men snart skall saker och ting kompliceras rejält och Smith måste nu vaska fram den lilla känslan av moral och heder han inte supit bort för att klara livhanken i detta farliga spel.

 

Vissa kritiker tillika cineaster älskar detta verk signerat Walter Hill, andra skyr det som pesten. När jag beskådade Last Man Standing kände jag mig onekligen som John Smith, jag valde att ställa mig precis mellan dessa två grupperingar i filmsamhället. Filmens manus är signerat Walter Hill som även står bakom kameran i detta projekt som med lätthet kan kallas för en nyinspelning av Yojimbo av Akira Kurosawa ty Last Man Standing innehåller exakt samma story om än något amerikaniserad i sitt berättarspråk. Den herrelöse samurajen har fått ge vika för revolvermannen med ett samvete men annars är saker och ting som sig bör. Hill har nog verkligen ansträngt sig för att hålla andan trogen förlagan men Last Man Standing är inte något nytt cineastiskt mästerverk på något vis. Vad som framför allt är noterbart är det bristande tempo som råder trots den mängd action som förekommer i filmen. Historien känns till en början tämligen greppbar när Smith ansluter sig till ett av de rivaliserande gängen samtidigt som han knegar lite extra vid sidan av men allt eftersom storyn vecklas ut blir saker och ting för komplicerade för sitt eget bästa. Vem jobbar Smith egentligen för; italienarna, irländarna, den korrumperade sheriffen eller kanske alla tre läger samtidigt? Hill vill verkligen skapa en ny Yojimbo men det är ruskigt svårt att transformera japanskt berättarspråk till västerländskt vilket märks i Last Man Standing. Visserligen varvar regissören denna komplicerade handling med en del riktigt adrenalinhöjande actionscener men dessa är enligt mig för få till antalet för att jag skall känna mig fullt tillfredsställd. Mot slutet av filmen verkar det som att Hill inser att hans manus är minst sagt osammanhängande varpå han släpper den moderna cowboyinstallationen och övergår till tämligen standardiserad action men det räddar ändå inte projektet hela vägen även om jag fann ett litet flin på mina läppar under kavalkaden av kulregn som förekommer.

 

Glöm nämligen allt vad ladda om vapen heter eller för den delen fysikaliska lagar vid beskådan av Last Man Standing, likt Desperado är detta en stiliserad uppvisning i dödandets konst och så sätt är denna film ruskigt läcker att beskåda. Hill hade innan detta cineastiska verk regisserat bland annat westernfilmen Wild Bill vilket klart märks i Last Man Standing som utan problem kan klassificeras in i samma fack även om eran är förskjuten framåt i tiden. Här återfinns de klassiska duellerna, män som låter vapnen föra deras talan och ett land som inte visste vad lag & ordning var för ord. Actionscenerna fullkomligt briljerade på mig och jag inser efter en studs beskådan att ett antal av dagens hippa regissörer som av många anses vara unika med sitt bildspråk har i själva verket studerat Walter Hills insatser på den vita duken ner till minsta klippteknik och kameravinkel. Hill är i mina ögon en betydligt mer kompetent regissör än manusförfattare även om hans insats med pennan beträffande Last Man Standing är mycket långt ifrån det sämsta cineastiska verk jag beskådat den senaste tiden. Sedan har vi skådespelarinsatserna. Som jag nämnde i recensionens inledning är jag en mycket stor beundrare av Bruce Willis trots de antal blunder han medverkat i men beträffande dagens recensionsobjekt är han som skapad för rollen som John Smith: den stenhårda blicken ensam skulle kunna fälla 5 motståndare. Men samtidigt får inte Willis direkt mycket att jobba med, hans repertoar omfattar kisande blick samt skrovlig hes röst som varvas med magiska knep beträffande hans pistolers magasinkapacitet. Då är Christopher Walken i rollen som ärkeskurken Hickey betydligt mer stimulerande för den cineastiska själen, även om Walken är farligt nära överspel trillar han aldrig av repet utan balanserar snyggt och prydligt fram en psykopat av rang.

 

Last Man Standing presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Vid beskådan av filmen noterade jag att likt storyn är det en högst kluven historia beträffande bildkvalitén på denna svenska utgåva av dagens recensionsobjekt. Man kan redan i filmens inledande sekvens skönja spår av såväl Telecine Wobble som smutspartiklar och repor i ursprungskällan vilket inte är en speciellt munter notering i protokollet. Det förekommer även en hiskelig mängd bakgrundsbrus men detta avtar sakteligen allt eftersom Last Man Standing rullar på. Spektrumet är ett intressant kapitel då allt är insvept i ett starkt orange filter med syfte att skapa en känsla av den heta sanden som blåser igenom spökstaden och dess kringliggande omgivning, jag kunde inte se några direkta spår av blödningar i färgskalan som är livfull till karaktären. Svärtan gör ett mycket gott jobb med att porträttera de scener som utspelar sig nattetid, inga omgivningsdetaljer känns förlorade i mörkret.

 

Ljudsektionen klarar sig betydligt bättre än bilden. Vad som verkligen är en fröjd med detta Dolby Digital 5.1-spår är hur aktiv basen är i filmen, oavsett om det gäller att förmedla filmens soundtrack eller de kaotiska actionscenerna tappar den aldrig fokuseringen utan pumpar ur LFE-tongångar i en jämn ström. Dialogen levereras klart och tydligt genom centerhögtalaren utan några som helst tendenser till synkproblem eller annat ofog, även separationen mellan kanalerna håller en jämn standard. Det som drar ner upplevelsen är att spåret känns på tok för framtungt, det finns utrymme för surroundhögtalarna att få ett riktigt svettigt arbetspass under de intensiva striderna som rasar på den vita duken när John Smith halar fram sina skjutjärn men de bakre kanalerna lyser med sin frånvaro under större delen av filmen. Först mot slutet vaknar de ur sin dvala men då känns deras insats tämligen bristfällig.

 

Denna svenska utgåva av Last Man Standing levereras i ett keep-case med ett omslag som är ganska stilfullt sånär som på en enstaka recensionskommentar. Sektionen med extramaterial är knappt värd att kommentera med sina biografier samt trailer och betyget blir därefter.

 

En film som stundtals briljerar men samtidigt känns lätt krystad blir summan av Last Man Standing och likt John Smith hamnar jag mellan dessa två grupperingar. Många scener är numera klassiska inom genren action och är man ett fan av Bruce Willis gör man klokt i att plocka upp ett exemplar av filmen ifråga. De tekniska aspekterna håller likt recensionsobjektet medelgod standard där ljudet är esset i rockärmen.