Match Point

Jag kan inte hjälpa att tycka att regissören, manusförfattaren tillika skådespelaren Woody Allen haft sina glansdagar beträffande de produktioner han producerat fram. Under de senaste åren har den magiska känslan, den bitande cyniska humorn och den fängslande dialogen varit som bortblåst. Det spelar ingen roll hur många kända namn han lyckas locka med till sina filmer, och det är onekligen något som han fortfarande gör bra skall det villigt erkännas, saker och ting känns helt enkelt inte rätt. Kanske börjar Allen helt enkelt bli för gammal men sedan inser man att det finns och fanns många andra regissörer i samma åldersfack som presterade som allra bäst vid den tidsperioden så då faller den teorin platt till marken. Nej jag tror att problemet bottnar i en bristande simultankapacitet, det blir helt enkelt för många bollar att jonglera med när han skall stå såväl framför som bakom kameran. Allen är i mina ögon ingen lysande skådespelare men han är en regissör av rang. Så det var mycket välkommet att läsa gällande hans senaste film Match Point att han denna gång endast skulle koncentrera sig på regin tillika manus, de ting som denne man bemästrar mer än väl.

 

En tennisboll träffar nätkanten och för ett ögonblick står tiden stilla: kommer sfären att fortsätta sin bana framåt och bringa dig seger i livets match eller kommer den att dimpa ner på fel sida och orsaka tumult? Detta filosoferar det före detta tennisproffset Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers) kring när filmen Match Point tar sin början. Wilton har tröttnat på att konstant leva i en kappsäck på touren och bestämmer sig därför att ta ett jobb som instruktör på ett styck exklusiv klubb i centrala London. Där kommer han att lära känna Tom Hewett (Matthew Goode) som är son till en av Englands mest förmögna affärsmän alla kategorier. Dessutom har Tom en mycket vacker syster vid namn Chloe (Emily Mortimer) som Chris snart kommer att fatta tycke för. Saker och ting börjar onekligen ordna upp sig för vår protagonist; en vacker madame vid sin sida, svärföräldrar som avgudar honom samt en begynnande karriär på ett av faderns många internationellt inriktade företag. Hade det inte varit för Toms extremt vackra tillika förförande fästmö, amerikanskan Nola Rice (Scarlett Johansson), skulle Chris liv utåt sett te sig tämligen perfekt upplagt. Men mycket vill naturligtvis ha mer och vårt tennisproffs åtrår Nola med varenda nerv i kroppen, den förbjudna frukten måste avsmakas till varje pris. Detta skall snart komma att straffa sig å det grövsta då Chris finner sig i en nedåtgående spiral av lögner och svek som han får allt svårare och svårare att bryta.

 

Jag hade uppriktigt sagt nästan gett upp hoppet beträffande en av mina absolut stora idoler inom det cineastiska samhället. För ett tag sedan satte jag tänderna i en samlingsbox med tre av Woody Allens senaste kreationer och blev enbart gruvligt besviken. Det verkade utan tvekan som att den en gång så store regissören tillika manusförfattaren hade tappat stinget och numera producerade fram buskishumor med en stjärnspäckad ensemble. Vart hade den nästintill hypnotiska känslan för relationer och dialog tagit vägen? Någonting saknades från mannens storhetstid men det var extremt svårt att sätta fingret på vad, en molande huvudvärk fanns dock där hos undertecknad vid beskådan av Allens nyare skapelser. Så det var som sagt med en minst sagt stor portion förväntan som undertecknad bänkade sig i filmsoffan för att beskåda Match Point, en film som av många anses vara Allens comeback i finrummen i det cineastiska samhället. Jag vägrade att ge upp hoppet även om det kändes som det var vinna eller försvinna som gällde för Woody i och med denna film. Efter avslutad visning är det bara till att konstatera att det är game, set och match för denne regissör, vilken makalöst bra film detta är! Många har dragit paralleller till The Talented Mr Ripley och även om jag inte är speciellt förtjust i jämförelser filmer emellan kan jag inte låta bli att hålla med denna gång.

 

Allen har skapat en thriller som griper tag i åskådaren från ruta ett till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken. Till en början ter sig Match Point som ett kammarspel, ett relationsdrama likt den gamla skolan. Men allt eftersom filmen rullar på blottas onekligen pudelns kärna och en gastkramande thriller tar vid. Till skillnad mot Allens tidigare verk finns här ingen neuros att finna inom nära avstånd vilket är extremt tacksamt då jag med flera börjat tröttna på denne mans konstanta utforskanden av sitt privata psyke i hans filmer. Visserligen återfinns det en besatthet i relationen mellan Chris och Nola som är allt annat än sund men samtidigt känns den betydligt mer befogad och distanserad än i tidigare verk. Överlag är Match Point väldigt avskalad för att vara Allen, man börjar nästan ana Hitchcocks ande i biosalongen när man beskådar dagens recensionsobjekt. Jag tror att regissören tillika manusförfattaren Woody insåg att det skulle krävas nya infallsvinklar om hans karriär inte skulle gå förlorad och tur är väl att han kom till insikt om detta och skapade en iskall thriller med inslag av drama som är svårslagen.  

 

Denna amerikanska utgåva av Match Point presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Likt filmen är det en ren fröjd att beskåda denna transfer till DVD då den är sånär felfri man kan komma. Men nära skjuter ingen hare som det så vackert heter då det finns ett moment som drar ner betyget från absolut topplacering och det är att det förekommer en del bakgrundsbrus som retade mitt kritiska öga. Annars är det bara fina fisken beträffande bildsektionen; med ett spektrum som verkligen andas liv och fläkt utan minsta tendenser till blödningar i skalan, en svärta som känns mustig i tonen samt en skärpa som man kan skära sig på är detta som sagt en mycket lyckad övergång till DVD och betyget blir högt för denna amerikanska utgåva av Match Point.

 

Mono. Jag upprepar det jag precis skrev: mono. Nu misstänker jag att en hel del läsare sätter kaffet i vrångstrupen men faktum kvarstår att likt Woody Allens tidigare filmer får vi nöja oss med ett monospår att lyssna till vid beskådan av Match Point. Detta är inte på något sätt något nytt drag från denne demonregissör men jag kan ändå inte låta bli att känna av en viss bakåtsträvan. Visserligen är det inget fel på det ljud som presenteras, dialogen är det tyngsta kortet i leken och den levereras med klarhet och resolut återgivning utan synkproblem eller andra ofog. Men jag saknar ändå ett surroundspår att spänna öronen till denna gång mycket på grund av det fantastiska soundtrack som Allen har plockat ihop inför Match Point.

 

Jag kände utan minsta tvivel mindre avsky gentemot den svenska utgåvan av Match Point vars omslag kändes besudlat varpå lotten föll på den amerikanska kusinen från andra sidan vattenpölen. Det enda extramaterial som erbjuds är ett par futtiga trailers vilket känns mer än snöpligt.

Sammanfattning

 

Tur är väl det att man vägrade ge upp hoppet beträffande Woody Allen ty hans senaste cineastiska kreation Match Point är en sådan formidabel comeback att man inte kan annat än kapitulera. Borta är tvångsneuroserna, slapstickhumorn och en lövtunn story. Nej istället erbjuds vi på en thriller i sann Hitchcock-anda som nålar fast sin åskådare från ruta ett till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken. Till alla er som tvivlat på Allens kapacitet de senaste åren rekommenderar jag varmt Match Point, den kommer med all sannolikhet glädja er.