Final Fantasy VII: Advent Children

De som känner mig, samt alla ni som läser mina recensioner, vet vid detta lag att utöver film är TV-spel något som jag är barnsligt förtjust i. Överlag skulle man kunna sammanfatta det hela med att jag uppskattar de verklighetsflykter som dessa två medium erbjuder konsumenten, att kunna transporteras bort till främmande världar och glömma den stundtals hemska verklighet vi lever i. Dock är jag mindre förtjust när man korsar dessa två ting och skapar film baserade på spel, det brukar allt för ofta sluta i smärre katastrofer. På senare tid har dock filmmakare i land och rike börjat skärpa till sig och vårda arketyperna mer väl än tidigare även om slutresultaten långt ifrån är perfekta skapelser på något vis. För ett tag sedan recenserade jag filmen Final Fantasy: The Spirits Within, en film som egentligen hade precis noll att göra med fenomenet med samma namn. Jag undrade stilla när jag beskådade det cineastiska verket varför man överhuvudtaget valde att döpa filmen till just Final Fantasy efter att ha spelat en rad av installationerna i serien så kändes beslutet än mer förbryllande. Men snart skulle det oundvikliga uppdaga sig på horisonten. En trailer började förra året att leta sig ut på Internet som skvallrade om en datoranimerad långfilm baserad på episod VII i serien och det såg minst sagt lovande ut, i varje fall om man såg till de visuella aspekterna. Så nörd som man är var det bara till att inhandla ett exemplar av Final Fantasy VII: Advent Children och bänka sig framför den vita duken för en närmare granskning.

 

Det är lite svårt att redogöra för filmens handling utan att avslöja slutet på spelet Final Fantasy VII, så nu har jag förvarnat er. Advent Children tar som nämnt vid 2 år efter avslutet på episod VII där vi finner att antagonisten Sephiroth är död och i spillrorna av attacken från Meteor har det mänskliga släktet börjat bygga upp en ny civilisation som helt enkelt benämns Edge. Lyckan blir dock tämligen kortvarig då en ny mystisk sjukdom sveper över jordklotet med namnet Geostigma och värst av allt är att det är barn som drabbas. Vår protagonist Cloud har lämnat hjälterollen och driver nu en budfirma tillsammans med sin vän Tifa men när Geostigma drar fram tvingas Cloud söka skydd varpå han flyr fältet. Men denna exil kommer att bli kortvarig. Snart får Cloud nys om en diabolisk plan att återuppväcka hans nemesis Sephiroth från de döda, dessutom verkar det som att denne har ett finger i spelet beträffande den mystiska barnasjukdomen. 

 

Först blir det en liten historielektion innan analysen av filmen. 1997 revolutionerades spelindustrin då spelbolaget Square sjösatte Final Fantasy VII på Playstation, för övrigt den första installationen som utspelade sig i 3D. Spelet blev en helt osannolik succé med över 9 miljoner sålda exemplar över hela jordklotet. Såväl gamla luttrade veteraner som mig själv tillika noobs hade fått en helt ny värld att utforska vilket resulterade i många sömnlösa nätter samt en och annan rast som gick förlorad. Med andra ord hade Square en minst sagt stabil grund att stå på när man skulle ge sig i kast med att skapa sin första datoranimerade långfilm med namnet Final Fantasy, ett cineastiskt verk som har sina respektive för- och nackdelar. Men nu har man alltså valt att återvända till ursprungskällan där allt startade nämligen del VII i eposet Final Fantasy och jag erkänner: jag hade sjukt höga förväntningar innan jag införskaffade ett exemplar av den amerikanska utgåvan av filmen ifråga. Likt Appleseed var det något i mig som stimulerades av väl genomarbetade datoranimeringar och trailern för Advent Children gjorde gällande att det skulle bli minst lika mycket av den varan som i äppelkärnan. Samtidigt fasade jag inför tanken att inte kunna följa med i filmens story då det var ett bra tag sedan jag spelade Final Fantasy VII och jag hade en smygande känsla av att det hade varit bra att ha kört lite innan beskådan av filmen som utspelar sig 2 år efter spelets slut ty detta är utan tvekan en show som kommer att attrahera de som antingen precis har spelat del VII i serien eller som är die hard fans av franchisen då dessa med lätthet kan följa med i filmens story som minst sagt är rörig och stundtals förbryllande för alla andra som inte är insatta i ämnet. Problemet som jag ser det är just denna klyfta som filmen skapar, den har en tydlig målgrupp men enligt mig är den för smalt inriktad för att kunna attrahera en betydligt bredare publik, såvida man inte börjar räkna in alla tekniknördar som, likt undertecknad, sitter och dreglar över de fantastiska animationerna och miljöerna men mer om detta alldeles strax. Det var som sagt ett bra tag sedan jag spelade TV-spelet men detta till trots hade jag vissa svårigheter med att hänga med i storyn så jag sympatiserar med alla er som känner ett visst mått av förvirring vid beskådan av dagens recensionsobjekt.

 

När jag var liten knatte satt jag en dag med lekkamrat och spelade, just det, TV-spel i detta fall Super Mario på den gamla goda Nintendo 8-bit. Jag minns faktiskt exakt vad jag plötsligt sade; tänk om vi kan få spel som har samma grafik som tecknade filmer. Det hade varit ganska komiskt att hälsa på mig själv i det förflutna med en DVD-spelare samt Advent Children, jag hade nog kissat på mig av glädje. Undertecknad skribent tyckte som sagt att Appleseed hade förskjutit gränserna för vad maskinparkerna klarade av att rendera men dagens recensionsexemplar fullkomligt blåste sockarna av mig. Visserligen har filmmakarna Square inte satsat på realism på samma sätt som med The Spirits Within, den filmen får man nog se som ett synnerligen avancerat experiment i hur nära man kunde komma verkligheten beträffande människans drag. Men samtidigt märks det att man har utvecklats något enormt de senaste åren då de datoranimeringar som förekommer i Advent Children är state of the art och får många konkurrenter i genren att framstå som examensarbeten från nykläckta designers. Så sätt är denna film en ren fröjd att beskåda och alla tekniknördar ute i land och rike kommer helt klart att få sitt lystmäte fyllt, råkar de dessutom vara entusiaster av spelet som filmen baseras på är det en sagolik kombination som säkerligen kommer att orsaka ljuv musik i biosalongerna.

 

Final Fantasy VII: Advent Children presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk som sig bör. Jag tror det var länge sedan en film var så emotsedd på DVD-marknaden som denna film, möjligen nämnda Appleseed skulle kunna konkurrera om den platsen när det gäller fans av datoranimerade filmer alternativt anime. Som med äppelkärnan hade jag starka förväntningar på de rent tekniska aspekterna, när det dessutom står ”mastered in high definition” på baksidan av fodralet börjar i varje fall jag dregla. Men likt ovan nämnda anime är det bara till att konstatera att förväntningarna inte infrias denna gång heller. Missförstå mig icke, bilden som presenteras skulle nog av många vid en hastig anblick klassas som felfri men tittar man förbi den glättiga fasaden blottar sig en del fula skavanker. Det positiva är att i och med en total digital kreation kan man kyssa spår av smuts, telecine wobble samt andra liknande defekter adjö och på så vis är Advent Children högst njutbar att beskåda. Men den dras av desto fler digitala artefakter där framför allt persienneffekter är de som blir mest synliga när man tar på de kritiska glasögonen. Dessutom förefaller filmen vara på tok för mjuk i tonen under större delar vilket drar ner betyget ytterligare ett pinnhål. Det är dock fortfarande en riktigt bra bild som presenteras, den är bara inte så bra som jag hade hoppats på.

 

Dolby Digital 5.1 engelska samt japanska står på menyn för audiofilerna denna dag så låt oss utan större dröjsmål spänna öronen och kasta oss över ljudspåret. Jag skriver ljudspåret då det för mig är näst intill otänkbart att lyssna på en engelsk dubbning av en japansk film, med undantag för enstaka fall, men vad jag har förstått av andra skribenter gör de engelska röstskådespelarna ett tämligen gott jobb även om de inte är i närheten av sina japanska kollegors kunnande inom området. Det ljud som presenteras på denna amerikanska utgåva är ruskigt nära referensmaterial. Redan i filmens inledande sekvens slås jag av hur aktiv och dynamisk ljudbilden är, samtliga högtalare jobbar verkligen på högvarv för att omsluta åskådaren i en bubbla av välbefinnande. Separationen mellan kanalerna är verkligen av hög klass med en klar och tydlig dialog som ligger klockrent placerad i centerhögtalaren med omgivningsljud som representeras genom samtliga kanaler nästan hela tiden. Basen är rapp och distinkt utan att för den sakens skull blir brötig till karaktären.

 

Final Fantasy VII: Advent Children levereras i ett keep-case som huserar två skivor med ett omslag som i mina ögon är tämligen stilfullt designat. Vi finner en kortare dokumentär på den första skivan vilket skulle visa sig vara något som jag borde ha beskådat innan jag bänkade mig med själva filmen. Reminiscence Of Final Fantasy VII Story Digest är en introduktion till spelet och dess karaktärer så är du likt mig lite ringrostig beträffande storyn gör du faktiskt klokt i att kolla in dokumentären innan filmen rullar igång. Resten av extramaterialet huseras på skiva nummer 2. Det finns 11 stycken bortklippta scener att beskåda, vissa förefaller självklara att de togs bort från den färdiga produktionen medan andra kunde mycket väl ha platsat i själva filmen enligt mig. Huvudattraktionen vilar hos dokumentären Distance: The Making Of Advent Children, här erbjuds vi en kort introduktion till storyn bakom filmen för att sedan ta del av det mödosamma arbetet med att skapa en av de mest avancerade datoranimerade filmerna hittills. En inte i närheten lika intressant dokumentär är den med titeln Venice Film Festival Footage som i princip bara är en mängd klipp från filmen man redan sett. Avslutningsvis finner vi trailers för filmen. Detta är en sektion som verkar satsa på kvantitet före kvalité, jag hade gärna sett ett kommentatorspår för att höja upp standarden ett snäpp.

 

Till alla fans av spelet som precis har varvat det för 75: e gången i ordningen eller som har memorerat alla karaktärer och deras egenskaper gratulerar jag er ty ni har en näst intill pornografisk högtidsstund att se fram emot vid beskådan av Final Fantasy VII: Advent Children. Men till den stora massan som inte stiftat bekantskap med franchisen har jag med handen på hjärtat svårt att rekommendera denna film. Visst är det en uppvisning i teknikfrossande av sällan skådat slag men detta räcker bara till en viss gräns när storyn känns förvirrande på grund av bristande kunskap hos åskådaren eller illa hanterad regi beroende på vilken sida av staketet man står.