Flightplan

Många inledningar till recensioner om Flightplan har föga överraskande kretsat kring huvudrollsinnehavaren Jodie Fosters mer eller mindre lyckade val av roller under de senaste åren. Och jag som tyckte mig vara riktigt smart och förmodandes först ut på plan när jag bänkade mig för att kåsera kring dagens recensionsobjekt men ack så fel jag hade. Min kollega tillika läromästare Janne hade redan långt innan kläckt precis samma idé, något som sagt en rad andra skribenter med för den delen. Så vad lämnar det mig kan man fråga sig? Eftersom detta trots allt är en recension för minhembio.com så har jag dock veto vilket ger mig den trygga förmånen att skriva vad som faller mig in så jag tänker likt mina kollegor när & fjärran slå mig in på samma linje, nästan i varje fall. När jag såg trailern för Flightplan blev jag faktiskt riktigt begeistrad, det verkade som man från filmskaparnas sida valt att ge sig i kast med en Panic Room utspelandes ett antal tusen meter upp i luften. Strålande tänkte jag, kanske hade man studerat Finchers verk och lyckats att eliminera de små irritationsmoment som förekom i den filmen som för övrigt finns att finna i vårt recensionsarkiv. Min flickvän var även hon uppspelt efter att ha sett nämnda panikrummet för ett tag sedan och funnit det verket tämligen nervkittlande. Så Flightplan beställdes och matades in i den alltid lika hungriga DVD-spelaren. Men skulle detta bara bli en upprepning på Finchers verk? Frågan hängde över huvudet på mig när filmen så rullade igång…

 

Jodie Foster spelar flygplansingenjören Kyle Pratt som är bosatt i Berlin. I filmens början har hennes make begått självmord vilket får Kyle med sin dotter Julia att lämna Tyskland för att söka tröst hos sina föräldrar i förenta staterna. De skall flyga med det senaste inom flygindustrin, ett jumbojet modell hus med all tänkbar teknik och lyx vilket Pratt är väl medveten om med tanke på att det var hon som var med och designade detta luftens konung. De både slår sig ner på sina respektive platser och planet bär upp mot nattens himmel varpå en psykiskt utmattad Kyle somnar. När hon vaknar upp finns inte Julia vid hennes sida varpå paniken slår klorna i henne. Snabbt börjar hon att söka igenom befintliga utrymmen i planet utan att finna sin lilla dotter och personal varskos. Men saker och ting kompliceras rejält ner de meddelar ett styck hysterisk mor på gränsen till nervsammanbrott att i själva verket checkade flygbolaget aldrig in en Julia Pratt innan start. Kan det vara så att Kyles medvetna spelar henne ett spratt, är hennes dotter död eller har hon aldrig ens haft en avkomma allt medan väggarna kryper närmare och närmare i ren skräck.

 

OK det är läge att klargöra en del saker vilket jag ämnar göra i och med denna recension. Är detta en ny Panic Room? Det korta svaret är ja då både filmerna öppnar upp lysande men sedan sker något synnerligen fel med deras respektive manus vilket gör att de störtdyker ner till marken lika fort som de lyfte. Om vi börjar med att granska just manuset till Flightplan är detta skrivet av de både herrarna Peter A. Dowling samt Billy Ray. Dowling debuterar i författarkretsarna med detta verk medan Ray har varit med ett tag men när jag beskådar hans meritlista finner jag den totala floppen Suspect Zero. Detta bådar inte gott tänkte jag när Flightplan rullade iväg på startbanan. Men faktum är att under 2/3 av filmen är det riktigt, riktigt spännande. Likt Panic Room kan man nästan förnimma anden av Hitchcock då det rör sig om psykologisk terror på hög nivå såväl bokstavligt som bildligt talat, man kan verkligen känna hur trycket i kabinen bara blir mer och mer påträngande för Kyle då väggarna kryper inpå skinnet. Är hon verkligen säker på att hennes dotter ens existerar? Som åskådare sitter man på nålar och vet verkligen inte hur saker och ting är ställda med vår drivande karaktär eftersom vi placeras mitt i detta påfrestade psyke utan mer vetskap än Kyle. Så långt är filmen som sagt riktigt bra och jag var tacksam över att inte veta speciellt mycket om handlingen innan jag bänkade mig för att beskåda Flightplan. Men sedan sker något så totalt obegripligt att jag fullkomligt häpnar. Utan att avslöja allt för mycket kan jag dock konstatera att intelligenskvoten för filmen sjunker från smart till temperaturen i min frys och jag undrar stilla hur tusan Dowling och Ray tänkte egentligen om de överhuvudtaget använde hjärnkontoret alls. Antagligen insåg de att de bränt alla broar och att det fortfarande återstod 1/3 av speltid som måste fyllas med…ren smörja. Man tar verkligen allt positivt som man lyckats bygga upp, ett spänningsmoment som man kan ta på och spolar ner det i dassholken med expressfart.

 

Om det inte hade varit för Jodie Fosters insats hade jag garanterat sågat denna film sönder och samman med min skriftliga motorsåg. Nu räddar hon skeppet från en total kraschlandning genom en ytterligare fenomenal insats. Precis som med Panic Room är hon så totalt inne i sin roll att undertecknad stundtals fick gåshud på kuppen. Det är tack vare hennes tolkning av en mer och mer desperat Kyle som åskådaren verkligen fångas in i nätet av psykologisk terror som förekommer i Flightplans första akt och jag applåderar verkligen Fosters insats på den vita duken. Det kan nog tyckas att hon helt enkelt repriserar sin roll från ovan nämnda panikrum men formeln tål faktiskt att upprepas denna gång men jag skulle nog akta mig om jag var i hennes skor för att nappa på fler manus med samma typ av karaktär, då är risken tämligen stor att det börjar bli lätt tjatigt i längden. Men inte ens Fosters insats kan rädda planet för att störta med nosen först men detta kan hon knappast lastas för utan skulden vilar utan ett uns av tvekan från min sida hos manusförfattarna. Resten av skådespelarna i ensemblen gör alla ett gott jobb även om de får finna sig överspelade av Jodie i precis varenda scen. Peter Saarsgards porträtt av sheriffen Carson är lågmält men ändå nyanserat och jag förstår att denne unge aktör verkligen stigit i värde på marknaden. Sean Bean får, återigen, finna sig i att gestalta en tämligen osympatisk individ och det känns som det är läge att börja se sig om efter en ny agent för hans del även om han inte på något vis gör ett sämre jobb än resten av skådespelarna.

 

Flightplan lyfter till skyarna presenterad i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Bilden är stundtals riktigt bra men den dras ändå av en den störande skavanker för att det skall bli högt betyg. Om man skulle till att beskriva sektionen med ett ord skulle det bli ojämn vilket kan appliceras på en rad beståndsdelar. Skärpan är stundtals riktigt vass i tonen med en härlig krispighet men sedan faller den likt filmen platt till marken då vissa scener är alldeles för mjuka i tonen för min smak. Svärtan är ett annat kapitel då det visar sig att den gör jobbet galant, lite för bra i vissa scener då det är synnerligen svårt att särskilja detaljer i omgivningen. Jag kunde dock inte skönja några direkta spår av smuts eller andra artefakter av denna typ, dock förekommer det en del bakgrundsbrus och kornighet som framför allt blir tydligt i scener med starkt ljus och jag kan faktiskt inte avgöra huruvida detta är ett medvetet drag från filmskaparnas sida eller inte.

 

Vi svenskar blir snuvade det DTS-spår som jänkarna får ta del av och jag svär i tysthet för mig själv över de ansvariga utgivarna för denna R2SWE. Nu har man dock haft den gode smaken att bjuda på ett synnerligen väl mixat Dolby Digital 5.1 så tårarna kunde hållas tillbaka efter en stunds filmvisning. Vad som slår mig är hur aktiva samtliga kanaler är för att skapa en verkligen tryckande känsla av klaustrofobi, surroundhögtalarna bidrar hela tiden med små finurliga omgivningsljud och effekter vilket resulterar i att det verkligen känns som man befinner sig mitt i händelsernas centrum. LFE-tongångarna går inte heller de av för hackor, när planet lyfter i filmens början är honung för bassjälen. Separationen mellan kanalerna är av mycket god kvalité med en klar dialog som inte lider av några som helst synkproblem. Jag kan ändå inte låta bli att undra om ett DTS-spår faktiskt skulle höja närvarokänslan ytterligare ett snäpp på skalan. 

 

Denna svenska utgåva av Flightplan levereras i ett keep-case med ett i mina ögon snyggt omslag befriat från störande recensionskommentarer. Vad som dämpar min entusiasm är att vi svenskar inte får ta del av samma mängs extramaterial som amerikanerna. Borta är kommentatorspåret med regissören Robert Schwentke, och så undrar filmindustrin stilla varför allt fler och fler konsumenter väljer att importera film…kvar återstår kortare dokumentärer som består av sedvanligt PR-fluff och ryggdunkande varvat med på tok för lite intressant information.

 

Jag ställde frågan om Flightplan skulle bli en ren upprepning på Panic Room sett till den filmens kvalitéer men även brister. Svaret är nja. Flightplan lyckas faktiskt på sina ställen att överglänsa Finchers verk beträffande psykologisk kännbar paranoia men samtidigt levererar den ett sådant slut att man inte vet om skratt eller gråt är den rätta lösningen på de problem som filmens manus dras med under den andra akten. Skådespelarinsatserna är av mycket hög kvalité och hade det inte varit för Foster, Saarsgard samt Bean hade denna film med all sannolikhet fått tjäna som dricksunderlägg i casa del Fredrik. Det är verkligen synd att man från filmskaparnas sida väljer att slarva bort ett sådant enormt lovande öppningsscenario men det är inte mycket jag kan göra åt den saken.