Brokeback Mountain

Som jag tidigare nämnt i mina små alster finns det cineastiska verk som omgärdas av en hel del skriverier innan de ens haft premiär på den lokala biografen. De väcker debatt i pressen och känslorna svallar hos bättre vetande individer. Men sällan har det på senare tid varit ett sådant liv kring en film som dagens recensionsobjekt Brokeback Mountain. Att porträttera två cowboys som inleder en relation verkade vara det mest tabubelagda Hollywood bestämt sig för att producera fram och precis alla verkade ha en åsikt även om de inte ens hade sett verket ifråga. Detta spelade dock mindre roll verkade det som allt eftersom jag läste spaltmeter efter spaltmeter i den lokala tidsskriften vilket vittnade om den slagkraft som filmen hade på sin omgivning och detta är något som jag välkomnar i dagens filmsamhälle då vi tvångsmatas med det ena mer likgiltiga verket efter det andra som alla fullkomligt osar blasé. Brokeback Mountain hyllades av en näst intill enig kritikerkår, bortse från de frikyrkliga, och var onekligen en het kandidat till årets Oscarsgala där den kammade hem en hel del åtråvärda gyllene gubbar. Naturligtvis blev jag nyfiken på detta verk redan innan denna prisutdelning, när filmens första trailer lades upp på det världsomfattande Internet väcktes mitt intresse då ett välspelat drama alltid går hem i casa del Fredrik. Men är filmen bra utifrån sina premisser eller rör det sig endast om en uppbyggd hype på grund av det ämne som Brokeback Mountain avhandlar?  

 

Brokeback Mountain baseras på den prisvinnande novellen med samma namn av författarinnan Anne Proulx som gav oss grundhistorien till Sjöfartsnytt. Filmen tar sin början i nådens år 1963 i delstaten Wyoming. Utanför ett sjabbigt kontor i staden Signal väntar rancharbetaren Ennis del Mar (Heath Ledger) samt den aspirerande rodeoryttaren Jack Twist (Jake Gyllenhaal) på att få napp gällande jobb som det är ont om i dagsläget. De båda gossarna har dock ”turen” på sin sida då de anställs för att fösa får på berget Brokeback under hela sommaren fram till tidig höst, ett jobb som är allt annat än glamouröst men det ger likvida medel vilket de båda desperat behöver. Med endast varandra samt fåren som sällskap rider så den dynamiska duon upp mot berget som för alltid skall komma att förändra deras liv. Allt eftersom tiden på toppen fortskrider gör så även vänskapen mellan Ennis och Jack och till slut blommar den ut i en lika oplanerad som intensiv kärleksrelation dem emellan. De båda känner en sådan stark attraktion till varandra att den krossar allt som de tidigare uppfattat beträffande kärlek. Sommaren lider mot sitt slut och de båda cowboysen återgår till sitt som de hade innan Brokeback Mountain; Ennis gifter sig med Alma (Michelle Williams) och får två små töser medan Jack beger sig till Texas som rodeoryttare. Där träffar han Lureen (Anne Hathaway), dotter till ett styck välbärgad affärsman, och stadgar sig han med. Men de båda herrarna kan inte glömma av den magiska sommaren på berget och snart kommer de att återförenas men livet blir samtidigt väldigt bekymmersamt för de båda älskarna…

 

Som sagt, mycket skall man höra innan öronen trillar av och när det gäller mitt arbete med denna recension om Brokeback Mountain har jag fått höra det mesta, allt ifrån positiva till negativa kommentarer vilket återigen speglar det faktum att precis alla verkar ha en åsikt om denna film oaktat om de sett verket eller inte vilket på sitt sätt är ganska komiskt vid närmare eftertanke. Att yttra sig om något man inte känner till eller vägrar kännas vid verkar vara en ganska svensk företeelse och jag har onekligen fått vatten på min kvarn beträffande mina åsikter. Ty det är svårt att avhandla en film som denna utan att diskussionen glider in på människors åsikter beträffande ”avvikande” sexuellt beteende så förbered er på en del av den varan i den kommande texten. Jag har bekanta som är homo- respektive bisexuella men för egen del kunde jag inte bry mig mindre om deras läggning gentemot vilket kön som attraherar dem, så länge en människa kan få känna kärlek till en annan oavsett genus så är det helt OK i mitt protokoll. Jag är dock mycket medveten om att långt ifrån alla delar mina åsikter kring ämnet som är en synnerligen het potatis. Personligen tycker jag att det är synnerligen synd med fördomar i samhället men det går inte att blunda för det faktum att de onekligen förekommer och att många individer drabbas hårt av dessa. Varför väljer jag att proklamera mina åsikter på detta vis kanske ni frågar er, är inte detta en filmrecension och inte en essä om genusfrågor? Svaret är att det som sagt är oundvikligt med tanke på vilken enorm påverkan jag upplevde efter att ha beskådat Brokeback Mountain, innan jag sätter tänderna i själva filmen var jag helt enkelt tvungen att skriva av mig angående mina åsikter om homosexuell kärlek på den vita duken som fenomen.

 

Något har helt klart skett i Hollywoods innersta kretsar. När filmen Philadelphia släpptes var det precis samma ramaskri, hur kunde man göra en film som porträtterade homosexuell kärlek? Då var det knappt acceptabelt med kyssar mellan protagonisterna, i Brokeback Mountain idkar Ennis och Jake sex ute i det fria så man har helt klart kommit en bra bit på vägen. För faktum är att denna historia är en ganska simpel liten konstruktion på ett sätt, det är en klassisk saga om förbjuden kärlek á la Romeo och Julia. På så vis är det som sagt inte direkt något banbrytande som författarinnan Anne Proulx serverar oss med sin novell. Den stora stötestenen är just den att relationen spirar mellan två män, något som egentligen inte är nyhetsstoft då man kan spåra homosexuella gemenskaper mycket långt tillbaka i den mänskliga historien. Återigen måste jag erkänna att jag är väldigt förbryllad över vad all uppståndelse gäller, kanske är det mitt öppna sinne som inte låter sig gå upp i sådana varvtal att pilen dallrar farligt nära det röda strecket som det verkar göra hos en rad individer jag språkat med gällande denna film. Jag skall nu försöka släppa den generella diskussionen om sexuell läggning och fokusera på filmen som sådan. För en gångs skull har jag faktiskt läst boken innan beskådan av filmen vilket tillåter paralleller mellan förlagan och manuset. Anne Proulx novell var en synnerligen grafisk liten historia att ta del av samtidigt som den var oerhört varsam i sitt underliggande budskap trots en hård fasad. Vad manusförfattarna Larry McMurty samt Diana Ossana gjort är att det har lyckats med en helt sagolik transformering av ursprungskällan till den vita duken. Nu kan det kanske tyckas att detta skulle vara en lätt uppgift med tanke på att novellen endast är lite över 40 sidor lång men jag menar på motsatsen. En sådan ”tunn” historia skulle ge utrymme för en hel del artistiska friheter som inte alltid är särskilt lyckade, hur många gånger har man inte beskådat en filmatisering och insett att boken var bättre? Denna gång kan jag med spirande glädje konstatera motsatsen, McMurty och Ossana gör verkligen novellen rättvisa med sitt varsamma arbete som andas vördnad och respekt gentemot Proulx.

 

Men ett lysande manus gör bara en del av arbetet, utan stadig regi och en ensemble som verkligen levererar blir det inte mycket att hänga i granen. Tur är väl då att vi serveras helt otroligt delikata prestationer från alla håll beträffande Brokeback Mountain. Ang Lee står bakom rodret till detta gripande drama och var det någon som var väl förtjänt sin Oscar detta år var det denna man. Lee har verkligen tagit fasta på Proulx berättelse och gör den absolut rättvisa likt manusförfattarna. Tillsammans med fotografen Rodrigo Prieto skapar han några av de absolut mest hänförande scenerier som jag någonsin beskådat på den vita duken, det gör nästan ont i själen att se denna bakgrund som målas upp och likt en renässanskonstnär använder Prieto och Lee palettens fulla utbud för att visa upp ett Amerika från en svunnen tid. Gång på gång fann jag mig själv i ett tillstånd av total hänförelse och det går inte att stå emot det visuella bildspråk som denne mästare numera betvingar ner till minsta beståndsdel. Men Lee kan mer än bara måla upp ett vackert scenario att beskåda, han guidar även sina skådespelare till absolut perfektion beträffande deras gestaltningar av novellens karaktärer. Länge sedan var det jag kände mig så tillfreds med en transformation av ett litterärt verk till den vita duken som när jag bänkade mig i filmsoffan för att beskåda Brokeback Mountain och mycket vilar som sagt hos ensemblen. Ledger och Gyllenhaal lyckas verkligen att fånga in precis varenda nyans hos sina respektive protagonister. Ennis är i novellen en man med få ord på repertoaren, en individ som hela tiden känner en inre konflikt med de känslor som svallar för Jack och Ledger lyckas verkligen gå in i rollen på ett sådant föredömligt sätt att jag får gåshud. Gyllenhaals karaktär å andra sidan visar med tydliga intentioner och vill lägga alla kort på bordet oaktat konsekvenserna. Men vad som gör filmen till en sådan total upplevelse är att Lee väljer att utveckla bifigurerna som i novellen nämns tämligen kort nämligen de båda bättre hälfterna. Michelle Williams är mest känd för sin insats i såpan Dawson´s Creek så jag hade föga förväntningar på hennes kapacitet men ack så fel jag hade, hon ger verkligen Alma ett liv som plågas av den brutala sanningen om hennes makes ”fisketurer” uppe på Brokeback. Jag känner ett behov att skriva av mig, detta är en film som grep tag i mig från ruta ett och vägrade att släppa taget, inte ens när eftertexterna rullade upp kände jag mig helt fri men jag har bara så mycket utrymme att förfoga över så låt oss nu ta en närmare titt på de tekniska aspekterna av denna amerikanska utgåva av filmen ifråga.

 

Brokeback Mountain presenteras i formatet 1.85:1 och är anamorfisk. Jag hade verkligen hoppats på en transfer som skulle göra fotot i denna film absolut rättvisa men tyvärr måste jag något nedslående konstatera att så inte är fallet. Det första jag noterar redan i filmens inledande sekvens är att det förekommer extrema mängder bakgrundsbrus, hela bilden känns orolig och nyckfull likt det sto som Jack rider uppe på berget. Det förekommer även ganska kraftiga spår av Edge Enhancement och jag vill inte riktigt tro på det jag beskådar. Men efter en stunds visning lugnar utgåvan ner sitt temperament något och bilden uppvisar en något mer stabilare karaktär men med jämna mellanrum känns det som den tappar kontrollen och bruset haglar över den vita duken. Färgpaletten är en annan lätt konfunderande personlighet; det känns som Prieto slängt på ett gråfilter på kameran då spektrumet känns lätt avskalat i tonen trots att det förekommer sprakande färger att beskåda i de osannolikt vackra vyerna över de amerikanska stäpperna. Svärtan gör sitt jobb tämligen väl även om vissa scener förefall att luta lite mer åt grått än svart för att jag skall vara helt tillfredsställd.

 

Denna amerikanska utgåva serverar ett Dolby Digital 5.1-spår och likt bilden är jag inte helt nöjd med den insats som presenteras. Det som slog mig och mina spända öron var att dialogen kändes grumlig och svårlyssnad varpå jag tvingas aktivera textning vilket inte är ett gott tecken i mitt protokoll. Dessutom varierar styrkan på soundtracket ganska kraftigt genom hela filmen; vissa scener exploderar av liv och lyster medan andra tvingar åhöraren att vrida upp volymen på receivern. Det är onekligen de främre regionerna av anläggningen som får dra det tunga lasset i Brokeback Mountain där separationen kanalerna emellan är av god kvalité men inte på något sätt referensmaterial. Surroundhögtalarna vaknade till liv exakt en enda gång annars förblir de relativt anonyma med endast svaga indikationer på att vara med i matchen.

 

Inget kommentatorspår med Ang Lee? Mitt cineastiska hjärta blöder och en tår letar sig nedför kinden. Överlag måste jag konstatera att detta är en synnerligen sparsmakad sektion med extramaterial med tanke på vilken omdebatterad film detta har varit men jag anar att det kommer att släppas en mer påkostad utgåva inom en snar framtid på samma sätt som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Vad som erbjuds den nyfikne på denna utgåva är ett par kortare dokumentärer som osar TV-produktion lång väg, det mesta känns verkligen som PR-fluff. Några minuter hit om hur Ledger och Gyllenhaal tränade för att gestalta cowboys, några minuter dit om Ang Lees stil som regissör blir sammanlagt inte speciellt upphetsande att beskåda. Nej denna utgåva gör mig lätt besviken faktiskt, jag hade väldigt höga förväntningar på denna produktion vilka inte infrias.

 

Hur skall man egentligen sammanfatta en film som Brokeback Mountain, ett cineastiskt verk som för alltid kommer att påverka mig. Detta är utan tvekan en milstolpe inom filmskapande på många punkter. Proulx lade grunden med sin vågade novell om förbjuden kärlek och jag rekommenderar verkligen alla att läsa det litterära verket. Sedan kommer Ang Lee, en av vår tids största regissörer, och lyckas med konststycket att skapa en adaption som inte bara gör förlagan rättvisa utan på många punkter överträffar den. Jag hade ont i magen när jag satt och beskådade Brokeback Mountain så påverkad blev jag av detta bergs dragningskraft på dem som sätter sin fot på dess grönskande sluttningar. Denna film är mer än bara ”en story om två bögar” som så många väljer att klassificera den, det är en historia om kärlekens kraft att överskrida alla gränser som vi människor väljer att spika upp i desperata försök att hålla den inlåst, det är en karaktärsstudie av rang i hur man tacklar den förbjudna frukten och de konsekvenser ett bett kan leda till. Jag skulle kunna fortsätta skriva om denna film hur länge som helst känns det som men tiden har kommit för undertecknad att knyta ihop säcken, hoppa upp på hästen och rida ut på vidderna.