M:i-2

I skrivande stund sitter manusförfattaren tillika nykläckte regissören JJ Abrams och lägger till de sista detaljerna till den kommande Mission: Impossible III. För inte allt så många dagar sedan recenserade jag den första installationen. Det finns bara en naturlig utväg och det är att sätta tänderna i del 2 om agenten Ethan Hunt. När jag från första början fick nys om att det skulle göras en uppföljare blev jag mycket engagerad då jag gillade den första Impossible skarpt. Sedan fick jag reda på att Brian De Palma inte skulle återvända till regissörsstolen. Enligt producenten Cruise var detta för att man ville hålla liv i franchisen genom att kalla in nytt blod. Bullshit är min åsikt, jag tror helt enkelt att det skar sig mellan scientologtoken Cruise och De Palma men det är endaste mina privata konspirationsteorier och inget annat som jag kan bevisa. Nåja ut med De Palma och in med John Woo istället. Nu började jag bli lite lätt nervös. Woo regisserar agentthriller, skulle han kunna tygla sig och hålla sig trogen till den stil som De Palma planterade i och med den första filmen?

 

Ombord på ett flygplan finner vi vetenskapsmannen Dr. Nekhorvich (Radé Sherbedgia) i sällskap med agent Hunt. Nekhorvich har injekterat ett dödligt virus känt som Chimera i sig själv då detta var det enda tillvägagångssättet att kunna smuggla ut det dödliga biologiska vapnet ur den forskningsanläggning där den goda doktorn arbetade. Nu har han blott 20 timmar på sig att leverera viruset samt botemedlet till IMF. Men det visar sig snart att han inte alls är i sällskap med Mr Hunt utan den avhoppande agenten Sean Ambrose (Dougray Scott). Ambrose har för avsikt att sälja viruset på den svarta marknaden vilket inte bådar gott för jordens befolkning. Vi tar litet kort skutt framåt i tiden. Någonstans ute i den vida världen, närmare bestämt Australien, finner vi den riktige agenten Ethan Hunt (Tom Cruise) friklättrandes i berg, säkerhetslina är för mesar uppenbarligen. Hunt har efter incidenten från den första filmen dragit sig tillbaka från Impossible Mission Force och njuter av att adrenalinet pumpar i musklerna när han nära på faller ner till en säker död. Men så plötsligt när han når bergets topp uppenbarar sig en helikopter på horisonten, missil avfyras men exploderar icke. Det visar sig att inuti döljs det klassiska Mission: Impossible-meddelandet. Hunt får i uppdrag att lokalisera och oskadliggöra det dödliga hotet. Han måste dessutom rekrytera den kvinnliga tjuven Nyah Nordoff-Hall (Thandie Newton) då denne haft ett tidigare förhållande med Ambrose. Ingenting är omöjligt för Ethan Hunt.

 

”Thank Goodness for the Fast Forward button” skrev en medlem på Internet Movie Database. Mycket fyndigt skall erkännas, synd att jag inte kom på det först. Ty det blev precis som jag misstänkte: John Woo tar hela det lyckade konceptet från den första filmen och spolar ner det på dass. Där den första filmen stundtals briljerade med den påträngande känslan av Kalla Kriget och en hyfsat smart intrig kommer så uppföljaren med en IQ som inte överstiger mitt skonummer. Manusets tyngsta namn vilar på författaren Robert Towne, en veteran i Hollywood. Han var med och skrev historien till den första Mission: Impossible men detta hade jag uppriktigt sagt svårt att förstå när jag beskådade denna uppföljare. Var Towne trött på livet i största allmänhet, hade han idétorka värre än Saharaöknen? Frågorna är många men svaren är desto färre. Men egentligen tror jag inte att det största felet vilar hos honom även om han klandras en hel del för den totalt skrattretande tillika krystade dialogen eller den så kallade handlingen om dödliga virus. Nej det är John Woo som sänker detta skepp så det nästan träffar botten. Det är som sagt tur att min fjärrkontroll är utrustad med snabbspolning ty de första 50 minuterarna är så dödligt trista att det är svårt att motivera sig själv att fortsätta beskåda M:i-2.

 

John Woo försöker sig på att porträttera en kärleksrelation som spirar mellan Hunt och fröken Hall vilket han gör med oändligt utdragna klipp i slow motion varvat med ett bländande leende från Tom Cruise, något som man tröttnar på efter fem minuter. Woo är ingen bra coach åt sina skådespelare, det är helt enkelt inte hans gebit att försöka sig på seriös karaktärsutveckling. Han lyckades betydligt bättre med sina asiatiska verk men allt sedan han tog klivit över till staterna har han verk mest känt som de går på autopilot. Nej det är först i filmens andra akt när action och mer action tar över som Woo kommer till sin fulla rätt. Skit i allt som heter manus, intrig eller för den sakens skull trovärdighet. Nu skall vi frossa i en orgie av slow motion varvat med det ena mer sanslösa stuntet efter det andra. Och ja, det förekommer scener med duvor så alla fans kan dra en lättnadens suck. Det går inte att förneka det faktum att kinesen kan detta med rå action, hans tidigare verk Hard Boiled och The Killer rankas välförtjänt som några av de mest inflytelserika verken inom genren. Men det hela blir till slut tröttsamt, det är som att få frossa i sin favoritdessert: mycket gott till en början men till slut blir man bara spyfärdig. M:i-2 har absolut ingenting med franchisen Mission: Impossible att göra, den råkar bara bära samma namn men där slutar också likheterna.

 

Tom Cruise må vara knäpp privat nu för tiden men som skådespelare är han ett namn att räkna med i casa del Fredrik. Förutsatt att han får bra stöd från sin regissör vill säga, något som inte sker i M:i-2. I den första filmen kändes Ethan Hunt övertygande som ett jagat villebråd, i uppföljaren får vi inte se mycket av Cruises kompetens som aktör då hans agerande utesluts till ungefär tre olika ansiktsuttryck oavsett situationen. Det hela blir inte bättre av att man enligt mig totalt misslyckats med att casta en vettig motspelerska. Thandie Newton skall uppenbarligen utstråla en sexighet och detta lyckas hon väl halvvägs med, visst är hon ögongodis. Men att skapa en kemi mellan henne och Cruise misslyckas fatalt, att beskåda denna kärleksrelation är lika upphetsande som att frosta av frysen. Det finns ingen laddning dem emellan oavsett hur mycket de båda skådespelarna anstränger sig och detta fel tror jag återigen kan spåras till Woos bristande personregi. Skurken Sean Ambrose är ett annat kapitel: han är en sådan ofrivillig karikatyr att man inte kan låta bli att skratta åt Dougray Scott när han spelar över så till den milda grad att jag rodnar. Nej det är bara till att konstatera att detta inte är en film som lyfter på grund av vare sig manus eller regi, det är actionsekvenserna som håller M:i-2 knappt flytande ovanför träsket.

 

Filmen presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Den första installationen om Ethan Hunt var inte direkt någon höjdare att beskåda beträffande bildkvalitén eller snarare bristen på den varan. Det är därför tacksamt att se denna uppföljare som stoltserar med en helt klart godkänd bildsektion. Men det finns helt klart stora brister med denna uppföljare som är väldigt svåra att blunda för. Redan i inledningen till M:i-2 när Hunt klättrar i berg förekommer det extrema mängder bakgrundsbrus som gör att hela bilden känns ovanligt instabil och orolig till tonen. Jag kunde även skönja spår av Edge Enhancement genom precis hela filmen vilket är klart synd. Men allt är inte av ondo. Skärpan håller tämligen hög klass även om den tenderar till att tappa fokuseringen i vissa enstaka scener. Färgskalan är faktiskt ganska avskalad och neutral till tonen men jag kunde inte skönja några spår av blödningar vilket är positivt.  

 

Bättre klarar sig ljudet på denna utgåva av filmen ifråga. Redan i inledningsscenen med flygplanet som sveper förbi över huvudet på mig utnyttjas verkligen min ljudanläggning till full kapacitet och jag finner mig själv med ett tämligen stort flin på läpparna. Men sedan mattas denna intensitet av ganska nämnvärt och spåret börjar sedan kännas på tok för framtungt. Men allt eftersom filmen eskalerar så parerar ljudet utmaningen och bubblan bara växer med uppgiften. I actionscenerna (och de är många till antalet i akt nummer två) skakades mitt rum om i grunderna och det var tur att inga grannar var hemma. Basen är extremt rapp och flexibel men inte den kraftfullaste jag känt, den förlitar sig mer på finlir än ren brutal styrka. Separationen mellan högtalarna är av mycket god kvalité med en dialog som är klar och tydligt placerad i centern, inget behov av att slå på textning här inte.

 

Filmen levereras i ett keep-case med ett blad på insidan av fodralet som innehåller kapitelindelningen. Utgåvan av Mission: Impossible var verkligen inget att hänga i granen beträffande extramaterial så det är kul att konstatera att Paramount Pictures tog sig i kragen inför denna uppföljare när DVD-utgåvan skulle formges. Först ut till rakning är ett kommentatorspår med regissören John Woo. Med knacklig engelska försöker Woo att berätta om filmen men detta är ett av de absolut tråkigaste kommentatorspår jag lyssnat till då Woo inte berättar speciellt mycket intressant samt att han sitter tyst under långa episoder vilket är klart synd. Sedan har vi ett antal dokumentärer som är tämligen intressanta även om vissa segment fullkomligt dryper med ryggdunkande, en procedur som numera tyvärr känns som en regel än undantag. Dock är det ganska intressant att se att Tom Cruise faktiskt utförde näst intill alla stunt själv vilket klart bidrar till känslan äkthet. Vi finner dessutom en musikvideo med gruppen Metallica. Men absolut roligast är sekvensen där Ben Stiller dyker upp i en parodi på inspelningen av M:i-2, det guldkornet lyfter sektionen med extramaterial ett snäpp.

 

Den första filmen var smart, uppföljaren är bara korkad rakt igenom. John Woo tar allt som var positivt med Mission: Impossible och spolar ner det i kloakerna med expressfart. Det spelar ingen roll hur många duvor som flyger förbi i slow motion, M:i-2 är ett verk som är tröttsamt att beskåda i det stora loppet. Vissa actionsekvenser lyfter filmen från total bottenplacering men samtidigt är detta långt ifrån det bästa verk som Woo producerat fram under sin karriär. Nu sätter jag min tillförlit till Abrams att han kan återskapa den rätta känslan som infann sig när man såg den första Mission: Impossible, att döma av trailern som finns på nätet verkar det mer som att han går på Woos linje…