Mission: Impossible

”This tape will self-destruct in five seconds”. Vissa älskar verket, andra skyr den som pesten. Som med så många andra filmer är smaken som baken det vill säga kluven och fallet Mission: Impossible från 1996 av Brian De Palma är långt ifrån något undantag på den fronten. Personligen sållar jag mig till den första skaran beundrare då jag håller denna film som en av mina personliga favoriter i filmhyllan. Jag köpte den redan på den gamla goda tiden då VHS var state of the art och filmen gick varm i min spelare, sedan när man tog det stora klivet över till DVD var filmen bland de första jag införskaffade. Men nu skall det villigt erkännas att det var ett bra tag sedan jag såg verket och frågan är om den fortfarande håller måttet? Man har trots allt gått och blivit betydligt mer kritiskt/cynisk på äldre dar så det var med ett visst mått av nyfikenhet som jag matade DVD-spelaren med Mission Impossible. 

 

Ombord på ett flygplan på väg mot Prag sitter mannen Jim Phelps (Jon Voight) och mottager ett meddelande från högsta ort inom CIA. Phelps är team leader för en suborganisation känd som Impossible Mission Force eller IMF. Han får i uppdrag att stoppa en förrädare från att stjäla en topphemlig lista innehållandes alla IMF-agenters förtäckta identiteter. CIA har tydligen fått nys om att stölden kommer att äga rum under en bankett på den amerikanska ambassaden och nu måste Jim skrida till verket. Hans team leds av den unge tillika skickliga agenten Ethan Hunt (Tom Cruise) som får ansvaret att tillsammans med sin skara trogna mannar dra åt snaran kring fällan som de gillrar. Men det blir i själva verket de som hamnar i ett bakhåll vilket resulterar i att hela teamet utplånas förutom en skakad Hunt som genast tar kontakt med ledningen inom den hemliga organisationen. Det visar sig att deras uppdrag i själva verket bara var en skenmanöver för en jakt på en mullvad som gäckat IMF under flera års tid. Eftersom Hunt var den enda som överlevde bakhållet talar allt för att det är han som är förrädaren. Han har bara ett val: genom flykt stjäla den riktiga listan från CIA:s huvudkontor i Virginia och därmed locka ut mullvaden ur skuggorna, allt medan han jagas som ett villebråd över hela jordklotet i sin jakt på sanningen om vem som ligger bakom denna diaboliska komplott gentemot honom.

 

Många är de som anser att denna långfilm inte lever upp till den klassiska TV-serien från 1966 med samma namn. Att regissören Brian De Palma valde att satsa på en mer visuellt slående berättarton före substans beträffande manus. Jag är inte riktigt säker på att jag håller med kritikerkåren på dessa punkter. Detta är som sagt min högst subjektiva åsikt som jag nu ämnar utveckla med nedanstående plädering. Manuset till denna lilla historia andas verkligen Kalla Kriget som sjunger på sin sista vers. Detta sagt är det inte den smartaste historien jag har beskådat på den vita duken även om författarna till detta verk skulle påstå annat. Man har verkligen ansträngt sig för att dra åt åt tumskruvarna näst intill ett varv för mycket, jag minns att jag första gången fann Mission: Impossible som lätt konfunderande vilket jag var långt ifrån ensam om. Skribenterna vill verkligen att detta skall vara en smart film som höjer sig över det allmänna actionträsket, att åskådaren skall få gnugga de små grå cellerna mellan öronen. Synd är då att man samtidigt brukar en sådan övertydlighet att man stundtals nästan rodnar i filmsoffan. Filmen lägger stor vikt i inledningssekvensen på att verkligen förklara allting ner till minsta beståndsdel och gärna två gånger för dem som missade poängen vid det första tillfället. Än mer förbryllande blir det i andra akten då det omöjliga uppdraget blir just omöjligt för åskådaren att insupa då precis allting vänds upp-och-ner vilket gör att denna film intar en persona av Doktor Jekyll kontra Mr Hyde.

 

Tur är då att den luttrade regissören Brian De Palma kliver in på arenan. De Palma insåg nog tämligen snabbt att här kommer det krävas goda prov på stadig regi om inte skeppet skall kapsejsa varpå han trollar fram ett par överraskningar ur hatten. Jag säger inte att manuset är katastrofalt på något sätt även om detta kan verka så efter mitt resonemang men det är helt enkelt lite för överambitiöst för sitt eget bästa och då behövs det någon som styr upp projektet på rätt köl igen vilket vår regissör gör med bravur. Tillsammans med sin trogen vapenbroder, fotografen Stephen H. Burum, skapar han några av de mer svettiga scener som förekommit inom genren action i modern tid. Hela sekvensen med när Hunt skall till att stjäla de hemliga filerna i CIA:s huvudkontor gör fortfarande att utdunstning lackas i min panna och detta är ett bevis på att filmen fortfarande håller måttet 10 år efter sin premiär på den vita duken. Någon som också håller måttet är skådespelaren Tom Cruise. Säga vad man vill om den mannens uttalanden gällande att man kan bota cancer med vitaminer, hoppa i soffan hos TV-värdar eller fälla allmänt hjärndöda kommentarer: den killen har inte alla hästar i stallet längre vad gäller hans privata persona. Men det går inte att komma ifrån det faktum att herr Cruise är en extremt kompetent skådespelare och får han bara rätt personregi kan han verkligen spela ut ett register som övertygar vilket är fallet i denna film. Till skillnad mot M:i-2 (jag återkommer till den uppföljaren i en kommande recension) känns Ethan Hunt mänsklig och trovärdig. Men Cruise är inte ensam om att leverera god underhållning i skådespelandets konst. Bakom honom finner vi tunga namn som Jon Voight, Jean Reno samt den alltid lika coole Ving Rhames. Dessa tillsammans med De Palma räddar Mission: Impossible från att bli en ofrivillig parodi och istället en av de mer spännande actionthrillers som Hollywood spottat fram på senare tid.

 

Mission: Impossible presenteras i sitt originalutförande det vill säga aspekten 2.35:1 och är anamorfisk. Aj aj aj detta var ingen trevlig utgåva att beskåda beträffande bildkvalité. Jag började med att granska filmen på min LCD och redan då uppenbarade sig en rad allvarliga problem. Det första som slår en hårt i ansiktet är den brutala mängd spår av smutspartiklar som förekommer genom precis hela filmen. Jag kan ju erkänna att upplevelsen knappast blev bättre av att blåsa upp filmen på en 100” duk. Skärpan är nästan intill obefintlig då alltig förefaller som filmat med ett mjukt filter på linsen. Det förekommer tyvärr spår av blödningar och för att runa av klagosången så lutar svärtan mer åt grått än svart. Nej detta är ingen film man plockar fram för att demonstrera sin hembios kapacitet på bildfronten.

 

Inget DTS denna gång töser och pågar, vi får nöja oss med ett Dolby Digital 5.1. Tacksamt nog klarar sig audiobiten betydligt bättre än sin broder bilden även om det är långt ifrån något referensmaterial som pumpas ur mina högtalare. Den stora nackdelen är att det är i princip endast fronten av ljudanläggningen som får göra majoriteten av arbetet, jag undrade först om det var stereoljud inställt på min receiver när jag sparkade igång Mission: Impossible. Men nejdå det var DD 5.1 som gällde vilket blir lite klarare allt eftersom filmen rullar på. LFE-tongångarna används sparsmakat men när basen väl vaknar till liv är den rapp och effektiv. Separationen mellan kanalerna är av klart godkänd kvalité med en dialog som ligger väl placerad i centerhögtalaren utan några som helst symptom på synkproblem eller bristningar i fokuseringen.

 

Mission: Impossible levereras i ett keep-case med ett omslag som är fritt från störande recensionskommentarer, detta tackar vi Paramount för. Insidan av fodralet innehåller ett litet papper som avslöjar filmens kapitelindelning. Sektionen med extramaterial är skrattretande: en trailer är allt som erbjuds. Jag hade gett mycket för ett kommentatorspår med Brian De Palma eller i varje fall en sketen liten featurette men nej då. Nu i dagarna kommer det att släppas en ny Special Edition av filmen på R1 med mer extramaterial så den kan vara värd att spana in.

 

Mission: Impossible är enligt mig en ganska effektiv spionthriller med häftiga inslag av action men huvudfokus ligger i majoriteten av filmen på intrigen om jakt före explosioner. Vissa anser som sagt att denna film vandrar för långt ifrån sin ursprungskälla men jag har sett såväl TV-serien som långfilmen och jag tycker nog att Brian De Palma lyckas väl med att förvalta arvet som getts honom. A/V-sektionen på denna svenska utgåva är långt ifrån den tyngsta på marknaden och vill du ha extramaterial att botanisera i föreslår jag att du investerar i den kommande amerikanska Special Edition av filmen ifråga.