Jarhead

Detta med krig på film är en något ambivalent historia för egen del. Jag med många andra i min generation är för unga för att ha upplevt bataljer i verkligheten, det närmaste jag kommit krigföring var under min tjänstgöring i fosterlandets intresse som jägargruppbefäl på den tiden då lumpen fortfarande betydde något. Men redan då fick man en skrämmande inblick i precis hur bestialiskt lagd människosläktet faktiskt kan vara. Det ena mer utstuderade sättet efter det andra lärdes ut om hur man på det mest effektiva tillvägagångssättet bragda livet från en fiende och plötsligt var hela situationen så ofantligt mycket mer allvarlig än när man ryckte in. Då var de machosnack hela vägen på tåget om hur ”coolt” det skulle bli att få skjuta med allahanda vapen som försvaret hade att erbjuda oss gossar. För en sak är säker; lumpen gör inte män av pojkar om man inte räknar konsten att bädda sängen som manlighetsbildande. Men jag glider ifrån ämnet, dagens recensionsobjekt är Jarhead och nu handlar det alltså om krig på film. Jag är som sagt högst kluven till fenomenet; å ena sidan känner jag en kraftig olust när bataljer glorifieras som något positivt vilket tyvärr allt för ofta sker i framför allt amerikanska cineastiska verk. Men samtidigt måste jag krypa till korset och erkänna att den lille pojken i mig fortfarande tycker om när saker & ting exploderar på den vita duken. Så det var med ett visst mått av huvudbry som jag bänkade mig för att granska regissören Sam Mendes senaste kreation.

 

Nyss utexaminerad från college står den unge Anthony Swofford (Jake Gyllenhaal) utan någon direkt riktning på sin kompass. Han bestämmer sig för att likt sin far och farfar tjäna sitt fosterland varpå han rekryteras till de förenta staternas marinkår. Men ungefär 5 minuter in i nationens tjänst, när sergeanten skriker i örat på den unge Swofford att vederbörande är homosexuell och beordrar lika många armhävningar som hans flickvän blir påsatt medan han ligger i tjänstgöring, börjar han ha starka tvivel om att detta skulle vara det smartaste draget han genomfört i sitt hittills korta liv. Anthony gör som många andra: fejkar sjukdomar för att slippa undan den bittra verkligheten i kamouflagestället. Men så uppenbarar sig ett möjlighetens fönster. Högre befäl har insett att den gode Swofford till skillnad mot många av sina gelikar faktiskt har lite extra hjärnkapacitet varpå han utplockas till träning som prickskytt, en av de mest åtråvärda positionerna inom marinkåren. Plötsligt har vår soldat ett kall, han njuter av att se pappfigurerna falla genom kikarsiktet och nu känns plötsligt tillvaron ganska trivsam då man är en del av eliten. Stenhård träning och mjuk ung man transformeras enligt marinkårens önskemål till tuff soldat med smak på att döda lede fi. Så en dag på nyheterna kommer kallet: Saddam Husein har invaderat grannländerna och nu ber ockupationsländerna om hjälp utifrån. Vilka är bland de första att svara på ropet? Good old USA såklart. Swofford flygs österut där mer träning följer följt av…tristess. Krig är inte alls som någon av gossarna föreställt sig och de kommer snart att lära sig den sanna sidan av att vara en marinkårssoldat.  

 

Är det någon film som verkligen känns pricksäker (dåligt skämt men jag kunde inte låta bli) så är det Jarhead, länge sedan var det jag såg en film som så brutalt ärligt porträtterar insidan av försvarsmakten. Jag skrev i inledningen att jag inte är speciellt förtjust i filmer som porträtterar dödandets konst som någonting som glorifieras men dagens recensionsobjekt verkar onekligen ha fattat poängen. Manuset är baserat på romanen skriven av den verklige Anthony Swofford som stred i Gulfkriget och som sedermera skrev en bok om sitt liv innan, under samt efter kriget. Som vanligt har jag inte läst det litterära verket utan får skifta min fokusering på manuset som sådant. Man har verkligen från filmskaparnas sida gett sin blanka fan på att här skall inte någonting glorifieras även om man lätt tror detta under filmens första halvtimme. Då är det den benhårda träningen som porträtteras och man kan om inte annat roa sig med att räkna antalet svordomar som haglar genom högtalaren, de är många till antalet kan jag avslöja. Men samtidigt är detta den nakna sanningen beträffande såväl marinkåren som många andra försvarsgrenar inom såväl USA:s som övriga världens arméer. Jag känner så väl igen mig från min tid i lumpen i jägarförbandet: den rigorösa träningen, befälen som ville skrämma skiten ur en med sina manér, den extrema jargongen soldaterna emellan som fullkomligt dröp av testosteron. Allt finns i Jarhead och detta gör att alla som tjänstgjort i det militära i någon form av elitförband kommer med all sannolikhet att känna igen sig mer än vapenvägraren bredvid.

 

Regissören Sam Mendes har onekligen hämtat en hel del inspiration från andra kända krigsfilmer då framför allt Stanley Kubricks mästerverk Full Metal Jacket konstant figurerar i bakgrunden. Inledningssekvensen med sergeanten som drillar sina bassar kan man inte se på utan ett litet smil på läpparna om man kan sin filmhistoria. Det är också denna sekvens som enligt mig innehåller mest tempo i berättarspråket och en röd tråd att följa. Det är när de amerikanska gossarna efter en halvtimmes film anländer i fjärran öster som tempot går från 100 till 5 på ett ögonblicksverk. Detta resulterar nog i att majoriteten av åskådare kommer att skruva på sig i filmsoffan av näst intill tristess, plötsligt känns ytterligare en och en halv timme film extremt långtråkigt. Detta är precis vad Sam Mendes vill åstadkomma. Han vill tillsammans med Swofford visa den riktiga sidan av Gulfkriget, den sida som media eller ängsliga anhöriga på hemfronten inte fick ta del av. Marinkårssoldaterna hade iskallt räknat med att få slå Saddam på pungen men istället finner de sig antingen tränandes, barnvaktandes oljefält eller helt enkelt väntandes på…ingenting. Plötsligt känner sig våra tuffa killar väldigt distanserade från verkligheten, eller snarare den verklighet de trodde sig få uppleva efter att ha läst x antal propagandablad på rekryteringskontoren runt om i USA. Stanley Kubrick använda sig av exakt samma tillvägagångssätt men han valde istället att gestalta galenskapen som förekommer i krig medan Mendes väljer en annan sida av myntet men båda metoderna fungerar extremt väl i mina ögon.  

 

Swofford och grabbarna grus drar ut i krig presenterade i formatet 2.35:1 som är anamorfisk. Universal har på senare tid verkligen ryckt upp sig beträffande lyckade transfers till DVD och Jarhead är inget undantag på den fronten, detta är helt enkelt en makalöst snygg utgåva att beskåda oavsett bildyta. När jag blåste upp filmen på min 100 tum stora duk häpnades jag över hur skarp bilden var, minsta lilla por i ansikten porträtteras med en skrämmande exakthet. Den visuella sektionen på denna amerikanska utgåva av Jarhead är nära nog referensmaterial i mitt protokoll vilket är ett tämligen gott betyg. Färgskalan är medvetet avskalad från fotografen tillika regissörens sida vilket skapar en synnerligen grå realitet i filmens början men sedan vaknar spektrumet till liv när jänkarna når den oändliga öknen. Svärtan gör verkligen ett kalasjobb med att porträttera den svarta natten som omger baslägret utan att minsta detalj i omgivningen går förlorad. Jag kunde faktiskt inte skönja några som helst spår av vare sig Edge Enhancement, smuts eller andra störande artefakter vilket gör att betyget för denna utgåva blir högt.

 

Jag trodde uppriktigt sagt att Jarhead skulle bli en kavalkad i action med tillhörande respons från högtalarna. Men detta är faktiskt inte fallet då majoriteten av audiosektionen vilar på den drivande dialogen från Anthony Swofford när han tar med åskådaren bakom kulisserna till sitt liv som marinkårssoldat. Tyvärr måste jag konstatera att dialogen inte håller den absolut högsta standarden, vissa scener framstår den som något grumlig till karaktären och bristningar på fokusering blottar sitt fula tryne. Men detta är inget som är bestående genom hela filmen men det drar ner helhetsintrycket något i mitt protokoll. Dock betyder inte detta att de övriga kanalerna inte får något material att jobba med. Scenen med Apocalypse Now är ett mycket fint exempel på hur samtliga kanaler verkligen kommer till sin fulla rätt då det verkligen kändes som man befann sig mitt i biosalongen. Subwoofern får faktiskt inte så fruktansvärt mycket material att jobba med som jag först trodde innan jag bänkade mig för att beskåda Jarhead men när LFE-tongångarna väl matas ut från receivern jobbar subben mycket exakt och tight.

 

Denna 1 Disc Edition levereras i ett keep-case med ett i mina ögon tämligen snyggt omslag även om 2 Disc Edition-versionen har ett vassare yttre enligt mig. Detta är som sagt den mindre påkostade versionen beträffande extramaterial men det betyder icke att det inte finns intressanta saker att botanisera kring. 2 stycken kommentatorspår finns att tillgå. På det första finner vi regissören Sam Mendes flygandes solo där han öppenhjärtigt och informativt berättar om skapandet av filmen med en bra blandning av tekniska aspekter kontra personliga reflektioner. Spår nummer två består av manusförfattaren William Broyles samt krigsveteranen Anthony Swofford och detta kommentatorspår fokuserar av naturliga skäl på processen med att transformera boken till film. Det finns utöver detta ett antal deleted scenes att beskåda med tillhörande kommentarer av Mendes som tillval. Intervjusekvensen med soldaterna kan ses i sin helhet och även dessa kan fås med kommentarer av regissören tillika editören Walter Murch.

Sammanfattning

 

Det är svårt att se Jarhead som en ren krigsfilm då den egentligen innehåller extremt få komponenter som talar för krig. Sam Mendes tar Anthony Swoffords självbiografiska novell och transformerar den till den bistra verkligheten som många soldater upplevde under Gulfkriget, en sida som jag tror väldigt många inte var medvetna om förrän boken och nu filmen berättar om. Jarhead kan nog av många som inte upplevt lumpen eller annan form av tjänstgöring uppfattas som tillbakadragen och lätt seg i sitt berättarspråk men egentligt mig är detta precis vad Mendes vill åstadkomma med sina åskådare. Han berättar en historia som skiljer sig markant från glorifierande historier om hjältar och heroism och istället visas den nakna verkligheten på ett sätt som känns helt klart uppfriskande för en genre som på senare tid gått på tomgång efter Saving Private Ryan. A/V-sektionen på denna amerikanska utgåva är helt klart strålande och med en god sektion extramaterial kan jag med gott samvete rekommendera Jarhead till alla som vill uppleva en mer kritisk granskning av krig på samma sätt om Apocalypse Now eller Full Metal Jacket gjorde.