Domino

Länge sedan var det som jag stötte på en sådan film som verkligen definierade ordet skiljelinje som dagens recensionsobjekt Domino signerat regissören Scott den yngre. Många var de journalister och allmänna vetare som hade åsikter om detta cineastiska verk och återigen verkade det finnas en inbördes tävling om vem som kunde kläcka ur sig den fyndigaste kommentaren när det gällde att såga denna film längs fotknölarna med trimmad motorsåg. Detta verkade vara ett verk som per definition levererade yta före substans vilket inte direkt strök kritikerkåren medhårs. Men hur mycket kan man egentligen begära av något som skall klassas som underhållning? Tydligen en hel del har jag förstått efter att ha läst den ena mer svidande krönikan efter den andra. Dock lät jag inte detta avskräcka mig, jag vill bilda mig en egen uppfattning innan jag besöker det mentala verktygsskjulet för att kvittera ut ett styck förstörelsevapen modell styggt. Så det var bara till att beställa hem ett amerikanskt exemplar av Domino och sedan slå sig till ro i filmsoffan för en närmare granskning.

 

”My agenda is to kick ass” skall den verklige Domino Harvey en gång ha sagt till en journalist som stilla undrade vad hennes jobb som prisjägare egentligen gick ut på. Där har ni i realiteten hela filmen om Domino i ett nötskal men för att denna recension skall bli längre än ett halvt A4 skall jag försöka dra ut på storyn lite grann. Fröken Harvey var dotter till den världsberömde skådespelaren Laurence Harvey som för många nog är mest känd för sin insats i The Manchurian Candidate. Hennes mor var den uppskattade fotomodellen Paulene Stone som av en rad anledningar döpts om till Sophie Wynn i filmen. När Domino var 4 år ung gick hennes far bort i cancer vilket påverkade henne starkt. Under sin uppväxt skickades hon till den ena mer prestigefyllda skolan efter den andra bara för att bli utsparkad snabbare än hon hann kliva innanför dörren. Men till slut fann hon någorlunda ro vid Dartington Hall School i sydvästra England, det var här som Dominos talang för det vilda verkligen började utvecklas då hon tog upp kampsport. Vid 20 års ålder flyttade hon till Hollywood där hon försökte bli brandman med antogs aldrig. Sägnerna är många till antalet om nästa karriärsval men det mest pålitliga säger att Domino en dag i dagspressen läste om en kurs för blivande prisjägare varpå hon genast nappade och på den vägen bar det hän. Detta är filmen om Domino Harvey. Nästan i varje fall.

 

Jag skriver nästan för att denna filmatisering baseras på vissa fakta om den kvinnliga prisjägaren, det är långt ifrån hela sanningen som porträtteras i Domino. Manusförfattaren till detta hopkok är ingen mindre än Richard Kelly. Detta kanske inte säger så mycket men om jag höjer insatsen med att säga att det var Kelly som gav oss den mästerliga filmen Donnie Darko borde nog en hel del ögonbryn höjas ett snäpp eller två. Tro nu inte att han ger oss en historia som ens kommer i närheten av storheten Darko, detta är verkligen inte fallet. Storyn om Domino Harvey är en synnerligen udda tillika fascinerande affär men någonstans på vägen bestämde sig Kelly för att totalt strunta i ursprungskällan och ge sig i kast med någon form av skruvad kritisk granskning av det glamourösa Hollywood. Det blir en exploatering av massmedias roll i människors liv när vi kastas in i ett avsnitt av Jerry Springer eller när man bestämde sig för att damma av de gamla ”stjärnorna” från 90210 och rollsätta dem som programledare för den realityshow som Domino och hennes mannar gestaltar. Det enda lilla problemet är att Kelly inte direkt är först med denna ”kritiska” granskning, Oliver Stone gjorde ett betydligt bättre jobb med att avhandla det temat genom sin film Natural Born Killers. Den första halvtimmen av Domino är faktiskt den mest intressanta då den ger oss en kort, kraftigt modifierad inblick i hennes liv innan hon blev prisjägare. Men sedan när filmen skall till att porträttera en episod ur hennes liv känns Domino en halvtimme för lång då den likt Man On Fire tappar berättarstruktur trots att Tony Scott näst intill frenetiskt försöker att hålla tempot uppe med avancerade kameratrix.

 

Jag gillade hans arbete bakom kameran när det gällde den näst senaste kreationen, Man On Fire, där lyckades Scott att gå ett steg framåt i sin utveckling som regissör med en del djärva drag beträffande kamerahantering och redigering. Men det viktigaste var att han aldrig lät dessa visuella tricks ta överhand, det var fortfarande den underliggande storyn som stod i centrum. I Domino verkar det som att det slagit slint i maskineriet totalt. Jag kan säga så här mycket: jag är tacksam att jag inte lider av epilepsi för när jag beskådade denna senaste kreation signerad Scott den yngre höll jag på att bli åksjuk på kuppen. Han har valt att klippa filmen i ett sådant tempo att alla MTV-regissörer samlade skulle inte kunna nå upp till denna nivå. Eller ner kanske är mer korrekt när denna teknik skall beskrivas ty det tilltalar inte mig nämnvärt. Det är en sak att köra med en glättig yta så länge det finns någon form av substans att finna inunder. Men i fallet Domino är det endast en ursäkt att gå loss på alla cylindrar, Tony bestämmer sig för att göra denna film till en 2 timmar lång stilstudie eller någon form av försenat skolprojekt. Kanske är det åldern som börjar spöka för honom, det är som när den äldre generationen försöker sig på slang: mest pinsamt. Jag medger att vissa scener är bländande i sin struktur och att Scott kan detta med kameraarbete är det inget snack om. Tyvärr blir resultatet lite som att äta sin favoritdessert 7 dagar i veckan 3 gånger om dagen: njutsamt till en början men till slut vill man bara spy.

Domino sparkar in dörrar och haffar buset via en bild som presenteras i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. Precis som med Man On Fire är det extremt svårt att göra en kritisk granskning av bilden på denna amerikanska utgåva av Domino. Tony Scott har valt att än mer laborera med kamera- och klipptekniker så till den milda grad att det egentligen inte finns några alternativ kvar att utforska för regissörens del. Det förekommer stora mängder bakgrundsbrus, skärpan skiftar läge från knivskarp till medvetet suddig, färger är så färgsprakande att det nästan förekommer spår av blödningar. Men ser man förbi alla dessa visuella trix för att blända sina åskådare finner man en transfer som i brist på andra ord är bländande. Det finns inga spår av störande artefakter som Edge Enhancement eller smuts & repor. Klarar man bara av Tony Scotts medvetet överdrivna handlag med kameran och tillbehörande filter så bjuds man på en mycket trevlig visuell upplevelse.     

 

Här har New Line Cinema verkligen lagt alla kort på bordet genom att erbjuda såväl Dolby Digital EX som DTS ES att spänna öronen till vid beskådan av Domino och det skall väl ganska villigt erkännas att detta byggde upp en hel del förväntningar hos undertecknad när jag matade receivern med signalen från DVD-spelaren. Jag säger bara wow, här har filmskaparna verkligen inte sparat på krutet. Det skapas en sådan dynamisk ljudbubbla i min lägenhet att det verkligen känns som man befinner sig i en välljudande kokong och bara myser. Separationen mellan kanalerna är av världsklass, detta är utan problem en utgåva som du kan använda för att dema din ljudanläggnings kapacitet. Dialogen är krispig och distinkt placerad i centerhögtalaren utan minsta symptom på synkproblem eller andra svagheter. Är det något dessa ljudspår inte kan anklagas för är det att vara diskreta; likt bilden har man medvetet valt att fläska på maximalt med effekter för att skapa en slående film där minsta lilla gevärsskott låter som ett mindre åskoväder i min lya. Samtliga högtalare jobbar näst intill på högvarv genom hela filmen utan att ta en minsta paus för att hämta andan.  

 

Domino levereras i ett keep-case med ett enligt mig ganska snyggt omslag om det inte vore för recensionskommentaren ”Two Thumbs Up” som skribenten Ebert verkar dela ut i parti & minut till filmer numera. Innan vi kan nå filmens menysystem förekommer det påtvingade trailers, stort minus utdelas. Sektionen med extramaterial är faktiskt ganska hyggligt utformad. Det finns två stycken kommentatorspår att tillgå, på det första medverkar regissören Tony Scott samt manusförfattaren Richard Kelley. Scott förklarar ingående hur nära hjärtat detta projekt ligger då det tydligen inte tog mindre än 12 år att realisera. Spår nummer två är inte lika intressant då det kretsar kring dialoger hämtade mellan Scott och manusförfattarna, detta spår känns ganska lösryckt och är inte i närheten av det första. Vi har sedan 7 stycken borttagna eller alternativa scener att flukta på, dessa kan fås med kommentarer av regissören som förklarar varför de hamnade på golvet i redigeringsrummet. Sedan följer två stycken lagom långa dokumentärer som tar upp den verklige Domino Harvey samt den visuella stilen som Tony Scott bemästrar lite för bra enligt mig. Avslutningsvis finner vi trailers.

 

Tyvärr måste jag krypa till korset och erkänna att jag sållar mig till skaran kritiker angående Domino. Det finns en mycket intressant tillika skruvad historia att berätta om den verklige fröken Harvey men jag får känslan av att vare sig manusförfattaren Richard Kelley eller för den delen regissören Tony Scott var särskilt intresserade av att berätta den. Nej här är det verkligen yta före substans som gäller, Scott har fått lite för mycket spelutrymme att laborera med sin kamera- respektive klippteknik enligt mig. Utgåvan som sådan luktar dock inte kattskit med en strålande audio- tillika videosektion samt tämligen intressant extramaterial så vill du plocka upp ett exemplar av filmen är denna amerikanska utgåva inget du behöver skämmas för att ha i filmhyllan. Ta bara två stycken tabletter mot åksjuka innan du bänkar dig för att beskåda Domino.