The Talented Mr. Ripley

Inledning

Det har varit många återblickar från biobesök den senaste tiden i mina recensioner men här kommer inte helt otippat en till. Året var 1999 och som vanligt befann jag mig på den lokala biografen för att spana in utbudet för tillfället tillsammans med ett styck god vän. Vi stod länge och velade fram och tillbaka angående vilken film på repertoaren som skulle bevittnas när lotten till slut föll på The Talented Mr. Ripley. Sagt och gjort, två män i sina bästa år knallade in i salongen och bänkade sig med en relativt stor folkmassa, jag vill minnas att det var premiären för filmen i fråga. Efter visningen stapplade vi ut som två fågelholkar, detta var inte riktigt vad unga sinnen var kapabla att hantera. Jag tyckte filmen hade ett vansinnigt vackert foto medan min kamrat tyckte att detta var bland den sämsta smörja han frivilligt hade sett. Time goes by. För ett litet tag sedan var jag hemma hos Franz diskuterandes världsliga ting när konversationen gled in på kommande recensionsobjekt. Jag nämnde i all hast att jag hade införskaffat just The Talented Mr. Ripley varpå han sken upp som en sol med kommentaren: tung film eller hur? Jag blev något ställd då mitt minne av filmen var ganska insvept i glömskans dimma. Så det var bara till att knalla hem och mata DVD-spelaren med nämnda film samt håva fram det mentala anteckningsblocket för att ge Ripley tillika Matt Damon en andra chans.

Filmen

Matt Damon spelar den unge Tom Ripley som residerar i 50-talets New York. Ripley har stora ambitioner i livet men lyckas aldrig riktigt få ett genombrott med sina planer. Han är extremt begåvad tillika intelligent men får inte utlopp för sin kreativa ådra vilken bäst kan sammanfattas till att förfalska signaturer och imitera i princip vem som helst, tills en dag då Ripley håller en pianokonsert för en samling åhörare. Detta skall bli vändpunkten för det unga geniet för i publiken återfinns det stormrika paret Greenleaf som noterar att Ripley bär en jacka tillhörande studenter vid det anrika Princeton, ett universitet som han naturligtvis inte studerar vid. Paret i fråga undrar om Ripley möjligtvis känner deras son Dickie (Jude Law) som gick vid Princeton varpå han blåljuger och svarar ja, redan nu börjar åskådaren få en känsla för vilken typ av karaktär Ripley besitter. Det visar sig att Dickies far har ett lukrativt erbjudande åt vår lögnare: res till Italien och övertala playboyen Dickie att återvända till de förenta staterna. Ripley är inte sen att nappa på förslaget varpå resan bär till det soldränkta Italien och jetsetlivet, ett liv som vår bedragare så desperat suktar efter. Snart har han blivit god vän med Dickie och hans kamratskapskrets men Ripley nöjer sig inte med detta, han utvecklar en besatthet av Dickie och dennes glamourösa livsstil. Som Tom själv säger: I always thought it would be better to be a fake somebody than a real nobody. Ripley sätter nu sin diaboliska plan i verket nämligen att ta över Dickies liv.

1997 var regissören Anthony Minghellas år, hans storfilm Den Engelske Patienten kammade hem inte mindre än 9 Oscar. Sedan blev det tämligen tyst från regissörens sida. Lösa rykten gjorde gällande att han jobbade med en adaption av Patricia Highsmiths verk men ingen visste säkert vad om projektet var igång eller inte då det omgärdades av en hel del hemlighetsmakeri. Men mycket riktigt så levererade Minghella 1999 filmen The Talented Mr. Ripley som undertecknad såg på bio. Jag är dock ganska övertygad om att jag då var för ung för att kunna ta åt mig alla aspekter av denna psykologiska thriller som rankas högt av många cineaster världen över. Så det var därför med stort nöje och en gnutta förväntan jag satte mig ner för att recensera denna film, skulle jag uppskatta den mer i dagsläget? Det enkla svaret på den frågeställningen är ja då jag fann mig sittandes helt uppslukad av det jag såg på den vita duken. Anthony Minghella har inte bara agerat regissör inför detta projektet, han tog även på sig den tunga biten att transformera det litterära verket Mr. Ripley till film, en uppgift som många försökt sig på men relativt få lyckats med. Som vanligt har jag läst på tok för lite skönlitteratur och Highsmiths verk har gått mig omärkt förbi så jag får ta och granska manuset i sömmarna istället. Vad jag dock har förstått efter en del research på nätet är att Minghella har valt att inte göra en renodlad kopiering av det litterära verket utan istället omformat detta till en mer filmvänlig historia dock utan att avvika allt för långt från ursprungskällan på samma sätt som han gjorde med boken Den Engelska Patienten. Detta knep fungerar tydligen extremt väl då filmen fått tummen upp av många som läst boken och den får det även av mig som står utanför det litterära samhället.

Minghella skapar en film som bäst kan beskrivas vara uppdelad i två akter. Det skall villigt erkännas att jag till en början fann filmen på gränsen till utdragen i sitt berättartempo, vår regissör tar onekligen mycket god tid på dig för att lägga grunden för Ripleys yttre tillika psykiska resa. Men sedan efter en mycket avgörande scen vänder filmen och då börjar onekligen obehaget hos åskådaren att växa på fullt allvar. Detta sagt är det inte så att man får en mental käftsmäll, redan i filmens inledning ger skådespelaren Matt Damon klara små vinkningar till publiken om vilken typ av man Tom Ripley verkligen är men detta avhandlar vi om en liten stund. Minghella vann som sagt en Oscar för sin regi i Den Engelske Patienten och filmen kammade hem ytterligare åtta gyllene gubbar på galan. Till The Talented Mr. Ripley har han återigen samlat hela sitt succéteam vilket var ett gott tecken då denna film nominerades till inte mindre än fem Oscar men utan att kamma hem någon, dock var konkurrensen benhård men you can´t win them all. I vilket fall som helst har vår regissör tillika manusförfattare tillsammans med sina kompanjoner skapat en film som är vansinnigt suggestiv i sitt berättarspråk. Det känns onekligen som att man transporteras tillbaka till 50-talet och fotot är fortfarande av världsklass. Men The Talented Mr. Ripley är mer än bara ett vackert yttre även om detta genererar en hel del poäng, det är en lika gripande som skrämmande historia om hur långt en mänsklig individ är beredd att gå för att uppnå sina drömmar och det är här skådespelarinsatserna kommer in i bilden.

Matt Damon är en skådespelare som onekligen växt i mina ögon den senaste tiden då jag har betraktat en hel del filmer som han medverkat i. För bara ett tag sedan ansåg jag att han var något stel i sin framtoning. Detta må fortfarande stämma men detta fungerar alldeles suveränt i den första akten av The Talented Mr. Ripley då karaktären skall vara just en något introvert man med ett par ess i rockärmen, i varje fall om man får tro Minghellas manus då jag som sagt inte läst det litterära verket kan jag inte kommentera om huruvida Damon lever upp till bokens Ripley eller inte. Men som sagt så fungerar han alldeles ypperligt i denna filmatisering och då Ripley når det avgörande ögonblicket som slungar honom iväg på en enkelspårig resa så är Damon med på noterna och transformeras med sin karaktär i total samklang. Denne herre har verkligen övertygat mig om att han faktiskt kan agera men detta är han långt ifrån ensam om. Jude Law i rollen som Dickie Greenleaf känns nästan kusligt hämtad från 50-talet, Law lyckas verkligen att anpassa sig till sin rådande omgivning och levererar ett högst minnesvärt porträtt av den bortskämda ensamma sonen som fått allt han pekat på genom hela sitt liv utan att för den sakens skull någonsin bli mätt, mycket förtjänt nominerades han till en Oscar för sin insats. Philip Seymour Hoffman är en annan personlig favorit som på senare dar börjat få den uppmärksamhet han förtjänar vilket är på tiden. Hans gestaltning av Freddie Miles är så fruktansvärt pricksäker att man inte kan annat än såväl avsky som älska honom samtidigt.

Bilden

Bilden presenteras i formatet 1.78:1 och är anamorfisk. Färgskalan håller en ganska nertonad hållning där huvudtonen lutar åt det bruna hållet. Dock förekommer det en del blödningar i spektrumet vilket klart syntes i scenen på jazzklubben. Vad som dock överraskade mig positivt var att jag kunde verkligen inte skönja några direkta spår av smuts eller andra artefakter heller för den delen. En snabb titt på baksidan av fodralet avslöjade en trevlig överraskning som gått mig omärkt förbi: denna utgåva är digitalt restaurerad vilket förklarar varför bilden, bortsett från blödningarna, håller en mycket god standard för att vara en såpass ”gammal” film som detta ändå råkar vara. Svärtan gör ett ganska gott jobb även om vissa scener kan förefalla vara något för mörka i tonen vilket resulterar i att vissa detaljer kan gå förlorade men överlag är det ändå en klart godkänd bildsektion som denna svenska utgåva av The Talented Mr. Ripley erbjuder åskådaren.

Ljudet

Inget DTS denna gång utan vi får nöja oss med det som Dolby Digital serverar. Vad som kan sägas om detta 5.1-spår är att det är på tok för framtungt för min smak, även om detta är en tämligen dialogdriven liten historia att beskåda borde det finnas utrymme för surroundhögtalarna att leverera en del omgivningsljud. Som det är nu får fronten i hembion dra det absolut tyngsta lasset. Tur är då att ljudet i de främre regionerna av anläggningen gör ett skäligen gott jobb. Separationen mellan kanalerna är av god kvalité med fina små finurliga övergångar. Dialogen är klar och tydligt presenterad utan att tappa fokuseringen någon gång under filmens gång. LFE-tongångar kan man nästintill glömma då dessa, likt surroundhögtalarna, är ganska obefintliga genom hela The Talented Mr. Ripley.

Extra

Den äldre utgåvan av The Talented Mr. Ripley hade ett omslag som var besudlat med diverse recensionskommentarer och andra, i mina ögon, störande element. Denna nyutgåva av filmen har fått sig en ny skrud då omslaget är tämligen stilrent. Ser vi till sektionen med extramaterial erbjuds vi en del smått och gått där huvudattraktionen enligt mig vilar på det kommentatorspår där regissören Anthony Minghella medverkar. Minghella talar med stor entusiasm om filmens inspelning och delar med sig av både glädje och sorg. Med ett konstant flöde håller han hela tiden åhöraren i ett grepp och man vill verkligen höra mer av vad han har att berätta, ett av de bättre spåren jag lyssnat till på senare tid. Det finns även ett par musikvideos hämtade ur filmen där vi får se Matt Damon och Jude Law sjunger klassisk jazz. Utöver detta finns ett par kortare dokumentärer men dessa är numera av klassiskt snitt med en del ryggdunkande och positiva kommentarer från de inblandade om hur kul det var att spela in The Talented Mr. Ripley, hur himla fina medmänniskor de hade omkring sig and so on. Avslutningsvis återfinns ett par trailers. Vad jag har förstått efter att ha gjort en del research på nätet så klipptes filmen ner med nästan en timme varpå det hade varit mycket intressant att få ta del av bortklippta scener. Denna sektion med extramaterial håller en ganska standardmässig ton men det fina kommentatorspåret höjer betyget ett snäpp.

Sammanfattning

1999 hade jag helt klart svårt att ta till mig The Talented Mr. Ripley men i nådens år 2006 har man lyckligtvis mognat en del i sitt cineastiska tänkande varpå jag fann denna psykologiska thriller högst njutbar. Anthony Minghella lyckas verkligen att skapa en tryckande stämning som kryper under skinnet på åskådaren och med högst minnesvärda rollprestationer från samtliga inblandade skådespelare blir detta en riktig liten pärla inom genren.