24 Säsong 2

Så har naglarna äntligen växt ut och efter ett par dagars vila är jag redo att tackla nästa nervpress; 24 säsong två. Den första säsongen orsakade nästan ängsliga sammanbrott av spänning så det var med en gnutta skepsis jag införskaffade denna andra säsong på DVD. Varför kanske ni undrar? Jag har alltid varit tveksam till uppföljare och i synnerhet när det gäller TV-serier. Dessutom när det rör sig om ett sådant unikt koncept som 24 faktiskt var när den släpptes så trodde jag att skaparna skulle ha svårt att upprepa ett sådant vinnande manuskript. Frågan om de hade lyckats cirklade i mitt huvud när jag matade in den första skivan i DVD-spelaren. Det skall tilläggas att denna recension blir något kort och kan uppfattas som väl avslöjande då mycket annars skulle bli rena upprepningar från recensionen av den första säsongen. Till dig som inte vill veta allt för mycket om handlingen föreslår jag att du skuttar ner till sektionen om bild samt ljud.




Det har gått över ett år sedan den tragiska förlusten Jack Bauer (Kiefer Sutherland) drabbades av då hans fru brutalt mördades av Nina Myers, en kvinna som Jack litade på som sin kollega inom CTU. Jack har nu slutat på byrån och avskärmat sig själv från omvärlden vilket inkluderar hans dotter Kim (Elisabeth Cuthbert), som numera har ett au pair-jobb för en rik familj i Los Angeles. Men Jack som tror sig slippa allt som har med CTU att göra kommer än en gång snart finna sig i hetluften, denna gång på jakt efter en atombomb som skall detonera mitt i staden någon gång under det kommande dygnet. Återigen måste han inte bara slåss mot klockan utan även konspirationer som lurar i vassen där deltagarna är beredda att gå långt för att nå sitt mål: total anarki inom USA. Och hans dotter visar sig än en gång vara en fena på att hamna i klistret på de mest spektakulära sätt.



Återigen är det bara att kapitulera inför skaparna av denna fenomenala serie, de har verkligen lyckats överträffa sig själva trots enorm press från omvärlden. Det svåra är inte att vinna, det är att behålla positionen lyder ett ordspråk som väl kan beskriva den känsla som rådde när man satte sig ner för att skapa säsong två av 24 kan jag tänka mig. Eftersom man inte längre kunde förlita sig på att enbart sälja serien genom bruket av realtid har man lagt ner än mer krut på själva historien och karaktärsdjup, något som märks klart och tydligt redan efter ett par avsnitt. Kiefer Sutherland var mycket noga med att påpeka för manusförfattarna att om han skulle återvända i rollen som Jack Bauer behövde de leverera ett manus som heter duga. Jag kan lova er att detta har skett med bravur. Starten är inte lika brutal och fångande som den första säsongen varpå jag började tvivla över all den lovsång som sjungits för denna andra säsong. Men tack och lov lossnar det efter ett par avsnitt och sedan är det som att spänna fast sig själv vid en kanonkula; det går fort, är skakigt och extremt nervpirrande.



Om man tyckte att skådespelarna levererade minnesvärda prestationer i förra säsongen är det inget jämfört med vad som erbjuds i säsong två. Kiefer Sutherland växer i mina ögon till en av Hollywoods absolut mest kompetenta skådespelare på marknaden. Han skänker ett sådant djup och trovärdighet till sin sårbare Jack i seriens början att det blir svårt att skilja fiktion från verklighet. Samtidigt skyr han inga som helst medel för att finna atombomben och vissa av de metoder han brukar får Scott i Spartan att likna en snällscout. Dennis Heysbert har onekligen växt i kostymen som president för USA, mannen hade utan problem kunnat axla det riktiga jobbet känns det som när man ser serien. Så trovärdig är Heysbert, helt fenomenalt. Vilket inte helt osökt leder mig till en av seriens styrkor: karaktärsdjup. Det finns onekligen inga stereotyper att finna i 24. Människor är vare sig enbart goda eller rätt igenom onda som det annars sig bör, snarare rör sig samtliga deltagare i en gråzon mellan vad som är rätt respektive fel handlingar. Jack som ändå är statlig agent drar sig inte för att lönnmörda ett federalt vittne i syfte att komma nära en lokal gangsterboss. Det är detta som jag finner mest lockande med serien, att se denna ulv i fårakläder med ett sinne fördunklat efter mordet på hans hustru.



Men det finns svagheter med denna säsong. Den första är ett Elisabeth Cuthbert fortfarande finns med i rollistan. Vare sig hennes karaktär, livsöde eller rollprestation imponerar det minsta på mig och det blir smärtsamt uppenbart att hon figurerar endast för att stilla hormonstinna unga män. Trist med tanke på att hon stjälper en stor del av serien. Det andra är att vi som åskådare redan kan upplägget; det är helt enkelt mycket svårare att bli hänförd av serien som sådan med dess realtid och split screens. Något som märks på att det finns betydligt färre toppar på spänningskurvan samt att det tar betydligt längre tid för säsong två att komma upp i varv jämfört med dess föregångare.



Jag skrev följande om bilden i min recension av säsong ett:

Bilden presenteras i formatet 1.78:1 och är anamorfisk vilket är ett klart plus. Men bilden har sina klara brister varav den största är mängden brus. Att se 24 på en stor bildyta är inget jag rekommenderar då mängden bakgrundsbrus tangerar rekordnivåer på vad jag har sett i filmväg. Att det är ett avsiktligt drag för att skapa en mer ”realistisk” look är jag fullt på det medvetna med men i detta fall har producenterna gått till sådan överdrift att det blir nästan parodiskt. Lägger man dessutom till artefakter i form av kraftiga nivåer av Edge Enhancement samt skräp och repor i ursprungskällan blir detta helt enkelt inte speciellt njutbart att beskåda. Färgtonen lutar åt det bruna och det är svårt att avgöra huruvida detta är ytterligare ett medvetet drag eller inte från skaparnas sida. Färgåtergivningen är annars mycket väl åtstramad utan märkbara tendenser till blödningar, svärtan är ordentligt mörk utan att för den sakens skull dränka några bakgrundsdetaljer. Överlag är bilden knappt godkänd genom sina klart synbara brister vilket är trist då jag är helt övertygad om att förutsättningarna var goda på bildfronten, 24 är ett klart lysande exempel på hur galet det kan gå när man går till överdrift med bildförbättringsverktyg.



Tyvärr är det bara att konstatera att exakt samma beskrivning kan appliceras på säsong två, det har inte skett några som helst förbättringar. Mängden bakgrundsbrus är ibland frustrerande att beskåda och drar ner nöjet avsevärt som går att finna i denna serie. Med tanke på att man har anpassat säsong två inför en kommande DVD-release tycker jag att man kunde ha förbättrat bilden.

Desto trevligare är att i denna säsong ingår ett Dolby Digital 5.1-spår för receivern att leverera. Men skall sanningen fram märkte jag inte speciellt stor skillnad mellan detta 5.1 och det 2.0 som ingick i den första säsongen. Ljudet levereras fortfarande jämt mellan samtliga högtalare där surround-kanalerna används mest för musik. Talet ligger väl placerat i center-högtalaren utan större tendenser till att flyta ihop med omgivningsljud. Det jag fortfarande saknar är den där extra krispigheten och detaljrikedomen som går att finna hos moderna DVD-produktioner.



Innan jag fortsätter berätta om etxramaterialet vill jag utfärda en varning för att det kan uppfattas som spoiler-tätt.

Det har skett en hel del förbättringar kring DVD-produktionen till denna andra säsong av 24. För det första kan man nu välja att spela upp samtliga avsnitt på varje skiva i en följd vilket är mycket tacksamt. Menydesignen har även förändrats en hel del. Om det är till det bättre eller sämre låter jag vara osagt.



Det andra som har genomgått en radikal förändring är mängden extramaterial. Säsong 1:s sektion var ungefär lika tunn som läskpapper så det fanns onekligen utrymme till förbättring, något som producenterna snappat upp. Först och främst finns det 6 olika kommentatorspår att tillgå, ett per skiva film. Vid varje spår medverkar en regissör samt skådespelare vilket ger en bra blandning av teknisk fakta samt anekdoter från inspelningen. Härnäst finner jag ett antal featuretts. Den första med titeln Exposed är en tvådelad dokumentär som totalt klockar in på strax över 80 minuter. Här får man följa arbetet med att färdigställa de två sista avsnitten; från planeringsstadiet till det färdiga avsnittet. Klart intressant att se hur mycket arbete som ligger bakom en timmas underhållning för åskådaren.

CTU-byggnaden sprängs i luften under säsong 2 vilket man gjort en dokumentär om med namnet On the button - the destruction of CTU. För alla er som gillar SFX är detta ett måste då man får följa arbetet med att spränga upp en hel scen ur serien. Det finns även en featurette med namnet Multi-angle scene study: episode #6 – The Interrogation där åskådaren kan välja att se en scen ur flera olika vinklar. Avslutningsvis finner vi ett antal Deleted scenes. Summan av kardemumman är ett klart lyft för sektionen med extramaterial jämfört med säsong ett av serien.

Det som jag inte trodde var möjligt visar sig vara helt sant: 24 Säsong 2 håller samma klass som sin föregångare och bevisar därmed att man kan skapa lyckade uppföljare. Även om tjusningen med split screens samt realtid är något dämpad nu jämfört med den första säsongen är detta fortfarande en högst sevärd thrillerhistoria. Har man Säsong 1 skall man även ha denna uppföljare i hyllan. Med en helt godkänd sektion med extramaterial känns det bara än mer motiverande att ge sig ut och köpa om man inte redan äger boxen ifråga. Nu måste mina naglar återigen få växa ut och huvudet få vila från all stress inför den kommande releasen av Säsong 3. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge…