Layer Cake

När jag såg trailern för filmen Layer Cake tyckte jag mig känna av vissa liknande släktdrag med framgångarna Lock Stock & Two Smoking Barrels samt Snatch. Efter lite vidare research med hjälp av den temporära flugan Internet som en vis man en gång kallade fenomenet visade det sig att mina föraningar inte var direkt missvisande: Layer Cake är signerat mannen Matthew Vaughn. Nu säger det namnet kanske inte så mycket men om jag utvecklar lite och menar på att han har agerat producent för nämnda Guy Ritchie-filmer kanske saker och ting klarnar något. Suck nu kändes huvudet på något sätt mer tungt än innan, detta bådade i mina kritiska ögon inte gott. En regidebut som dessutom verkade planka tidigare kreationer rakt av. Men sedan, efter ytterligare hjälp från min vän Google, uppenbarade sig faktumet att Layer Cake lyfts till skyarna av en näst intill enad kritikerkår som överöste denna film med lovord om guld och gröna skogar vid visning. Hmm nu börjar ett styck någorlunda luttrad recensent bli lätt nyfiken skall erkännas. Det fanns bara ett sätt att ta reda på den nakna sanningen om denna film och det var att värma upp hembion, rulla ner gardinerna så man slapp se snöstormen som rasade utanför mitt fönster samt bänka sig i filmsoffan för en närmare mer kritisk granskning av Layer Cake. Kanske skulle herr Vaughn komma att konvertera mig med?

 

Möt Mr XXXX som spelas av Daniel Craig, vår näste James Bond men det är en helt annan historia. XXXX är inne i den högst lukrativa branschen knark och han är i toppen av sitt game. Eller som han själv säger: ”Jag är ingen gangster, utan en affärsman som råkar sälja kokain.” XXXX har insett att det inte är ens i närheten lika lönsamt att råna en bank som det är att sälja tunga droger till en marknad som aldrig blir mätt. Med andra ord är han, trots vissa moraliska reservationer, rätt man på rätt plats i rätt tid. Han står inte högst upp i näringskedjan men han befinner sig inte heller på botten, man skulle kunna säga att XXXX residerar i den övre medelklassen av knarkleverantörer. Men den tiden är snart förbi då vår langare har seriösa planer på att dra sig tillbaka från fältet, det gäller att sluta när man är på topp och det är precis vad XXXX tänker göra. Men omgivningen vill annorlunda skall det snart visa sig. En solig eftermiddag blir ett styck narkotikasmugglare inbjuden till lunchmöte med bossen personifierad nämligen Jimmy Price (Kenneth Cranham). Price ber XXXX att lokalisera en försvunnen dotter till en god vän vilket kan te sig som en tämligen lätt liten uppgift. Ack så fel saker och ting kan gå. Ett gäng tokstollar stjäl en last med ecstasy och hela den undre världen får för sig att det i själva verket är vår namnlöse antihjälte som står bakom den fräcka kuppen. Det dröjer inte länge förrän såväl den undre världen som lagens långa arm är ute efter att eliminera XXXX från jordens yta som nu till varje pris måste ta reda på varför alla tror att det var han som stal lasten med tabletter från serbiska krigsförbrytare.

 

Återigen är det bara att konstatera att trailers kan vara extremt missvisande och fallet med Layer Cake är långt ifrån något undantag på den punkten. Efter att ha beskådat den trodde jag i min enfald att detta skulle bli en Lock Stock & Two Smoking Barrels part deux men till min stora förvåning var så inte fallet. Visst har Layer Cake både en och tre beståndsdelar som härrör från Ritchies cineastiska verk men detta är oundvikligt med tanke på att Vaughn agerade producent för dessa och om han inte snappade upp en hel del matnyttigt vore det mycket besynnerligt. Men vi återkommer till Matthew Vaughn om en liten stund, låt oss börja med att ta en närmare titt på manuset som är signerat författaren J.J. Connolly. Connolly skrev boken Layer Cake som blev en ganska stor framgång har jag förstått, naturligtvis har jag som vanligt inte läst boken utan koncentrerar mig istället på manuset till Layer Cake som Connolly står bakom som ensam kapten vid rodret. Detta är en gangsterhistoria som börjar ganska rakt men som sedan blir bara mer och mer komplicerad allt eftersom filmen rullar på. För komplicerad skulle det visa sig för enligt mig anstränger sig Connolly lite väl hårt för att verka smart inför åskådarna men istället känns manuset spretigt på sina ställen. Det blir helt enkelt för många sidospår att fokusera på vilket blir lätt förvirrande efter ett tag. Samtidigt skall författaren ha all heder för att han serverar oss en miljö som tacksamt nog enligt mig är ganska befriad från humor, det är en betydligt råare och mer realistisk sida av den undre världen som porträtteras i Layer Cake och det är detta som skiljer den från Guy Ritchies nämnda verk. Trailern hade helt enkelt plockat ut de mest komiska inslagen vilket förblindade mig men när jag såg själva filmen fann jag mig känna en klump i magen under vissa scener som kan vara rätt påfrestande. Ett jämnare manus hade varit önskvärt från min sida men som det är nu höjer sig Layer Cake helt klart över konkurrensen i genren gangsterthriller.

 

Från början var det tänkt att just Guy Ritchie skulle regissera Layer Cake men han hoppade för mig okända anledningar av projektet under förproduktionen. Så istället för att bege sig ut på marknaden och jaga fatt på en ny regissör bestämde sig producenten Vaughn helt sonika för att han skulle axla rollen som general för projektet. Det märks som jag tidigare nämnde att han lärde sig sina läxor som producent för Ritchies filmer för man har svårt att tro att detta skulle vara Vaughns första film i egenskap som regissör. Visst har han anammat polaren Ritchies cineastiska uttryckssätt men samtidigt bidrar han med sina egna ingrepp med kameran som gör en hel del spektakulära konster i Layer Cake. Många menar på att Vaughn helt sonika har kopierat (läs stulit) Ritchies stil rakt av men jag menar på att kopiering är den största formen av smicker även om jag inte håller med kritikerna på den punkten.

 

Beträffande skådespelarinsatserna är dessa överlag av mycket god kvalité. Daniel Craig har jag sett i en del mindre roller genom åren som Tomb Raider men på senare år har han verkligen tagit ett par kliv uppåt på karriärsstegen, som sagt så fixade han rollen som den näste James Bond och det betyder en hel del i mina ögon. I Layer Cake lyckas han att utstråla ren coolhet utan att för den sakens skull se ut som han anstränger sig, ungefär på samma sätt som Quentin Tarantino lyckas pressa ur sina skådespelare i sina filmer. Vaughn lyckas verkligen att guida sin ensemble på rätt köl: det är fräcka dialoger som levereras av iskalla personligheter utan att det känns tillgjort på något sätt, det är verkligen skådespelarna som tillsammans med regin lyfter denna film. Det övriga sällskapet aktörer är inte heller direkt kattskit om man får säga så. Colm Meaney är irländaren som verkligen kan agera utan att det ser ut som han anstränger sig och återigen visar han upp prov på stor talang i Layer Cake genom rollen som Gene, gangstern som trots allt har ett gott hjärta även om det döljs av en stenhård fasad. Albus Dumbledore, eh jag menar Michael Gambon gestaltar en klar motpol mot rektorn i Harry Potter-filmerna som den breda massan känner igen honom från. Här får han verkligen chansen att gå loss som gangsterboss och han tar vara på varenda sekund vilket reflekteras i hans rollprestation.

 

Bilden presenteras i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. Matthew Vaughn har valt att leka en hel del med olika finesser för att manipulera bilden som till exempel färgskalan vilken skiftar från kyligt blå i tonen till verkligen färgsprakande gul. Tacksamt nog kunde jag inte skönja några som helst spår av blödningar i färgspektrumet trots hårda prov från Vaughns sida. Även svärtan gör ett mycket bra jobb vilket syns då flera scener utspelar sig i mörka miljöer alternativt nattetid. Inte heller kunde jag skönja några som helst spår av vare sig Edge Enhancement eller andra störande artefakter. Kort och gott är detta en mycket lyckad transfer till DVD som gör filmen mer än rättvisa.  

 

Likt bilden uppvisar ljudsektionen på denna svenska utgåva av Layer Cake mycket goda sidor. Det skall dock erkännas att jag till en början tyckte att det Dolby Digital-spår som levereras i denna utgåva kändes lite tamt och tandlöst. Men sedan uppenbarar sig den första scenen som innehåller filmens utmärkta soundtrack och då kastades jag bakåt i filmsoffan av den intensitet som levererades genom högtalarna. Men efter detta återgår filmen till en mer diskret framtoning på ljudfronten, Layer Cake är en dialogdriven historia så det är ganska naturligt att det blir frontarna som får dra det tunga lasset denna gång. Beträffande dialogen så ligger den klockrent placerad i centerhögtalaren dock fick jag trots reservationer från min sida slänga på textningen under visningen av filmen. Inte för att spåret är dåligt mixat utan för att den engelska som talas i denna film kan vara tämligen svår att hänga med i svängarna såvida du inte är britt för då bör läget vara lika coolt som filmen i övrigt.

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case, tyvärr måste jag säga att omslaget inte tilltalar mig nämnvärt då det känns plottrigt plus sina recensionskommentarer nej då föredrar jag R2UK-utgåvan. Tur är väl då att omslaget inte gör filmen, låt oss istället botanisera runt i sektionen med extramaterial. Först ut har vi ett kommentatorspår där bland annat regissören tillika producenten Matthew Vaughn medverkar. Vår regissör talar med en säker och jämn ton om precis allt man vill veta om inspelningen av Layer Cake, här sockras ingenting som på så många andra produktioner jag har lyssnat till under årets lopp. Sedan har vi ett antal bortklippta scener som varvas med alternativa slut av filmen i fråga, ingen av dessa scener tilltalade mig särskilt nämnvärt skall tilläggas och jag förstår varför de klipptes bort från den färdiga produkten. Härnäst har vi ett antal kortare dokumentärer som tar upp allt ifrån skapandet av Layer Cake till intervjuer med såväl skådespelare som produktionspersonal.

 

Layer Cake överraskade mig positivt i den bemärkelse att den inte är en ren karbonkopia på Guy Ritchies tidigare verk, något som många påstår. Detta är en skön gangsterrulle som man med gott samvete kan se om både en och tre gånger. Med en stadig regi samt suverän ensemble blir helheten en mycket lyckad liten rätt som jag fann högst njutbar, en bra avslutning på filmåret 2005 helt enkelt.