Sahara

Dirk Pitt, vilket namn som dock inte säger mig ett skvatt. Som vanligt visar det sig att jag läser på tok för lite skönlitteratur, denne Pitt är tydligen något av en klon till självaste Indiana Jones. Denne förste äventyrare har figurerat i över arton stycken böcker alla signerade författaren Clive Cussler och den första berättelsen kom ut redan i nådens år 1973 så skall vi vara korrekta är Dirk förlagan till Jones. Jaha, fortfarande känner jag mig inte speciellt upphetsad av någon anledning. Lite mer research avslöjar att det gjorts en ynka filmatisering av Cusslers verk, Raise The Titanic med Richard Jordan i huvudrollen, en filmatisering som skribenten tydligen var allt annat än nöjd med. Men pengar kan få de starkaste viljor att krackelera vilket måste ha varit fallet med Cussler då han för ett tag sedan gick med på att låta tre av hans verk med äventyraren Dirk Pitt bli film. Den första är dagens recensionsobjekt med titeln Sahara. Jag visste väldigt lite om filmen innan jag bänkade mig i soffan för en närmare granskning, trailern hade inte direkt gett mig blodad tand men vad tusan detta skulle kanske visa sig vara äkta matinéäventyr i samma anda som självaste Indiana Jones. Eller så är Sahara raka motsatsen, läs vidare för svaret.

 

Året är 1865, platsen Richmond i staten Virginia. Det amerikanska inbördeskriget lider mot sitt slut. Ombord på ett hemligt skepp lastas dubloner ombord för transport uppför en av floderna. Skutan försvinner in i den svepande dimman för att aldrig mer återses. Eller kanske inte…Nutid. Dirk Pitt (Matthew McConaughey) är en före detta Navy SEAL som numera specialiserat sig på att finna försvunna skatter för det privatägda bolaget NUMA som drivs av ”amiralen” (William H. Macy). Tillsammans med sin trogne vapendragare Al Giordino (Steve Zahn) har Pitt lyckats med mer än ett konststycke när det gäller att lokalisera skatter som tros ha försvunnit. Men det finns en artefakt som gäckar våran äventyrare än idag trots hans imponerande CV och det är den försvunna båten från amerikanska inbördeskriget med sin dyrbara last. Under hela sin karriär har Pitt letat över jordens alla hörn efter det mystiska fartyget bara för att finna den ena ledtråden efter den andra som leder till en återvändsgränd. Tills en dag då den dynamiska duon befinner sig vid Afrikas kust. Av en ren slump lyckas Dirk lägga labbarna på ett av mynten från fartyget som efter lite efterforskningar visar sig ha letat sig upp ända till Afrika. Vilken tur eller hur? Samtidigt undersöker läkaren Eva Rojas (Penelope Cruz) från WHO en misstänkt epidemi som har sin utgångspunkt i Mali, inte långt från den plats där vår dynamiska duo för tillfället befinner sig letandes efter spökskeppet. Deras vägar korsas och innan Pitt och Giordino vet ordet av är de insyltade i den ena mer dråpliga situationen efter den andra.

 

När jag hade sett klart Sahara kände jag mig lätt konfunderad, jag visste uppriktigt sagt inte vad jag skulle tro eller vilka betyg som skulle delas ut. Jag vände mig till min yngre syster som också hade sett spektaklet och frågade efter hennes bevingade visdomsord. Svaret var som en mental käftsmäll: filmen var fånig. Hm, kanske hade hon trots allt en poäng i sitt observerande. Jag fick bänka mig i filmsoffan en andra gång för att kunna göra en mer kritisk granskning men detta hjälpte föga, fortfarande snurrade tankarna kring huruvida detta var väldigt väl genomfört matinéäventyr av högre klass eller om filmen ofrivilligt snuddar på parodi. Sedan slog det mig som en blixt från klar himmel: detta är en film som vandrar i exakt samma fotspår som National Treasure med Nicolas Cage i huvudrollen och genast blev uppgiften att skriva en recension av Sahara betydligt mer lätt att tacklas med. Upplägget är näst intill identiskt vad gäller såväl berättarstruktur som karaktärsporträtt. Låt oss därför börja med manuset till Sahara. Denna historia är, förutom Clive Cusslers roman, signerad en rad herrar från andra sidan vattenpölen och efter lite research på webben är det bara att konstatera att bortsett från James V. Hart är det en samling gröngölingar som har kokat ihop denna soppa vilket märks. Hart har haft sina fingrar i flera stora syltburkar som Steven Spielbergs Hook, Francis Fords Coppolas Dracula samt Contact men hans medarbetare är relativt okända namn i Hollywood, något som sagt klart reflekteras på slutresultatet nämligen Sahara. Här finns inte ett enda spår av originalitet att finna så långt blicken kan sträcka sig över sanddynerna. Historien om ett spökskepp med dubloner känns helt oengagerande men vad som verkligen irriterar mig är hur fruktansvärt stereotypa alla karaktärer är. Om du inte kan lista ut vem som är skurk respektive hjälte i denna historia så lider jag med dig för det blir inte vare sig mer uppenbart eller onyanserat för den delen heller.

 

Men samtidigt får man kanske ta Sahara för vad den är nämligen duktigt underhållande för stunden. Detta är ingen film som gör anspråk på att vara vare sig smart eller finurlig, nej här satsar man istället på högoktanig action varvat med en hel del humor och på den punkten lyckas regissören Breck Eisner tämligen väl med sin uppgift att ro iland denna tunga skuta. Eisner satsar på en berättarstil som koncentrerar sig mer på jakten och spänningsmomenten istället för orgier i våld och explosioner även om det förekommer en hel den av den varan i Sahara så når det ändå aldrig upp till samma nivå som säj något verk signerat regissören Michael Bay. Nej istället blir det en mycket familjevänlig liten historia att beskåda vilket fungerar ganska väl även om detta verk helt klart har sina brister som jag nämnde gällande filmens manus där uttrycket ”ju fler kockar desto sämre soppa” aldrig har känts så träffande som med Sahara. Men som sagt så satsar vår regissör på att bygga upp spänningsmoment som kryddas med saker som sprängs i luften före att låta våldet tala och detta gör Sahara trots allt till en ganska underhållande stunds filmtittande som dock avklingar väldigt fort när eftertexterna väl rullar upp på den vita duken alternativt plasman. Beträffande skådespelarinsatserna är det bara att konstatera att den komediant som drog det vinnande kortet är Steve Zahn som bevisar att han besitter en tokrolig ådra som inte går av för hackor. Zahn spelar fullkomligt skjortan av såväl Cruz som McConaughey i varenda scen han medverkar i och jag fann mig själv skrattandes högt både en och tre gånger under filmens gång. Detta sagt är det inte tal om någon Oscar för Zahn då hans rollfigur, den komiske sidekicken, är en tacksam roll att spela och vi har sett den ack så många gånger i tidigare sammanhang. McConaughey, som agerade såväl producent som skådespelare i denna produktion, lyckas enligt mig tämligen väl med sin roll mycket tack vare att han tar det hela med en klackspark. Nu skall jag dock inte säga allt för mycket om hans prestationer eftersom jag inte läst Cusslers litterära verk så kan jag inte uttala mig om huruvida McConaughey håller sig trogen sin förlaga i bokform, många är de som menar på att han har misstolkat figuren Dirk Pitt totalt men detta låter jag vara osagt.

 

Bilden presenteras i formatet 2.40:1 och är anamorfisk. Jag har haft den goda turen på senare tid att få tal del av den ena mer briljanta transfern till DVD efter den andra och det är med glädje jag kan konstatera att denna utgåva av Sahara är inget undantag på den fronten. Som så många andra moderna DVD-produktioner på senare dagar är detta en ren fröjd att blåsa upp på en stor bildyta men detta innebär icke att bilden är perfekt, det finns små skavanker som drar ner betyget från den absoluta topplaceringen. Det första mitt kritiska öga kunde skönja var att det förekommer en del spår av Edge Enhancement vilket irriterar iris. Det andra är att bilden kan uppfattas som något ”orolig” till sin natur då det förekommer en hel del krypningar. Nu får jag det nog till att låta som om kvalitén på bilden skulle vara undermålig på denna utgåva av Sahara men så är icke fallet för nu kommer de positiva kommentarerna. Svärtan är härligt mustig till sin natur vilket klart reflekteras i filmens inledande scener under amerikanska inbördeskriget då miljön är mörk och dimmig. Inte en enda detalj går förlorad utan allt återges med en knivskarp exakthet som är en ren fröjd att beskåda. Ett annat glädjebesked är skärpan: minsta lilla por eller svettdroppe känns läskigt påtaglig såpass bra tydligheten. Färgskalan är vibrerande av liv utan att jag kunde notera några spår av blödningar i spektrumet. Kort och gott är detta en mycket kompetent transfer som drar med ett par mindre smickrande skavanker som man kan blunda för om humöret är på topp.

 

Såväl Dolby Digital som DTS står på menyn för den hungrige audiofilen vilket bådar gott för en ganska högljudd film som Sahara råkar vara. Vilken upplevelse på ljudfronten denna film är! Redan i inledningssekvensen som utspelar sig under det amerikanska inbördeskriget trodde jag att mina högtalare skulle duka under av det tryck som pumpades ut i salongen. Varenda explosion (och det förekommer en hel del av den varan i filmen kan jag lova) skakade om mitt rum ända till grunden och jag kom på mig själv tänkandes att jag var tacksam att mina respektive grannar var på jobbet annars hade det blivit ett liv utan dess like kan jag garantera. Samtliga kanaler kommer verkligen till sin fulla rätt från ruta ett till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken. Talet levereras resolut ur centerkanalen utan minsta tendenser till att tappa fokuseringen, den övriga kanalseparationen håller även den samma strålande kvalité. Ibland kan det kännas som att spåren tippar framåt något vilket resulterar i att ljudbubblan kan kännas framtung men detta är bara temporärt fram tills det dyker upp en ny scen innehållandes action och de är knappast någon direkt bristvara i Sahara.  

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case av standardsnitt med ett stilrent omslag fritt från störande recensionskommentarer med filmen samt extramaterial samlat på en DVD-skiva. Gällande just extramaterial blir jag lite förvånad när jag gör en närmare granskning då det visar sig att denna svenska utgåva saknar de två kommentatorspår som går att återfinna på den amerikanska motsvarigheten. Är extramaterial av största vikt för dig rekommenderar jag därför R1:an av Sahara. Nåja, låt oss nu ta en närmare titt på det som erbjuds på denna R2SWE. Kontentan består till huvudsak av ett antal kortare dokumentärer som alla fullkomligt glänser av PR-fluff vilket resulterar i att man blir föga upphetsad. Härnäst har vi ett antal bortklippta scener som går att få med kommentarer från regissören Brett Eisner. Avslutningsvis återfinns trailers. Sektionen med extramaterial är inte den vassaste jag har tagit del av detta år men den gör jobbet någorlunda ordentligt.   

 

Jag skrev så här om National Treasure när den recensionen skulle sammanfattas: