American Psycho

Jag minns såväl när jag läste boken American Psycho signerad författaren Bret Easton Ellis, aldrig hade jag blivit lika chockerad och illa till mods. Boken trängde verkligen in i psyket hos sin läsare och det var omöjligt att värja sig så till vida man inte valde att lägga ifrån sig verket, något som jag inte kunde göra. Jag var hypnotiserad av djupdykningen i huvudpersonen Patrick Batemans sinne och hans bestialiska handlingar, hela tiden eskalerade hans mentala tillstånd neråt i en intensifierande spiral. Men boken var mer än bara en orgie i våldsamma handlingar, den agerade även som en varningsklocka mot vart samhällets inställning gentemot sina medmänniskor var på väg. Identiteter byts ut mot vilket märke du har på innehållet i din garderob, din fysiska utstrålning är viktigare än din personlighet. Känns detta igen med dagens samhälle, det borde det göra. Så kom beskedet om att det skulle göras film på nämnda verk och jag mottog budskapet med blandade känslor. Jag visste att det skulle vara helt omöjligt att filma alla de hemska handlingar som Bateman tog sig för i boken men skulle detta betyda att filmen inte hade något att förmedla?

 

Det är det glada 80-talet och Patrick Bateman (Christian Bale) är yuppien helt rätt i tiden. Han residerar i en lägenhet belägen i den bättre delen av New York, en lägenhet som totalt avspeglar sin boendes psyke: kliniskt rent utan minsta onödiga detalj i sikte. Bateman är mycket, mycket mån om sitt yttre; varje morgon genomgår han en nästan spirituell ritual beståendes av 1000 situps, stretching samt en rad hygienrelaterade procedurer som skulle få den värsta primadonnan avundsjuk. Naturligtvis umgås han bara i de ”rätta” kretsarna vilket innebär dyra restauranger samt att vara med på VIP-listan till stadens pulserande nattliv. Han har dessutom en mycket vacker flickvän vid sin sida och ett arbete som han inte behöver genomföra då pengarna ändå bara rullar in i en stadig takt eftersom hans far praktiskt taget äger företaget. Han äter rätt, tränar rätt och lever ett allmänt sunt leverne. Till det yttre ter sig Patrick Bateman vara den ultimata mannen, en übermänniska stöpt i det moderna samhällets form och normer. Men under ytan lurar en fruktansvärd sida hos denna yuppie. Bateman är nämligen en sadist, en potentiell seriemördare som får allt svårare och svårare att kontrollera sina inre drifter att ha ihjäl och lemlästa individer på ett sätt som skulle få självaste Hannibal Lecter att blekna. Men den fasaden håller som sagt på att krackelera och samtidigt som Bateman går loss på att ha ihjäl den ena människan efter den andra så börjar polisen Donald Kimball (Willem Dafoe) snoka runt i ett av de bestialiska mord som verkar drabba världen fylld av yuppies. Kan Bateman kontrollera sina impulser eller håller han på att transformeras till ett bestialiskt monster?

 

Redan i filmens öppningsscen med droppar av blod får man känslan av detta kommer att vara ytterligare en i raden av slasher-filmer som släppts på senare tid. Tills dess det snabbt visar sig att ”blodet” i själva verket är hallonsås. Redan nu börjar leken med åskådarens psyke och det fortsätter till dess att eftertexterna rullar upp på den vita duken. Manuset till denna adaption är signerat kvinnorna Mary Harron, som även regisserat filmen, samt Guinevere Turner. Harron och Turner insåg nog vid ett ganska tidigt stadium att det skulle vara helt omöjligt att filmatisera i detalj de totalt avskyvärda handlingar som Patrick Bateman tar sig för i boken, jag behöver inte gå in på detaljer utan rekommenderar istället att man läser boken av Ellis dock är det litterära verket inget för de äckelmagade. Fast egentligen skulle det nog inte varit helt omöjligt vid närmare eftertanke att skapa en film fylld till bredden med den ena bestialiska handlingen efter den andra, det finns skräckfilmer som tänjt på gränserna tidigare. Men Harron & Turner valde istället det smarta draget att satsa på en mörkare humor och satiriska drag gentemot samhällsklimatet i stort. Man har plockat ur russinen ur Ellis kaka som i själva verket faktiskt är just ett ställningstagande i jämförelse med vart samhällets syn på den enskilda individens identitet är på väg, alla som läst boken och tolkat den rätt vet precis vad jag menar. Filmen American Psycho är helt klart ett ganska stort kliv från sin litterära förlaga men den fungerar alldeles ypperligt med sin kolsvarta humor och nämnda satir. Visst här finns det en och tre scener fyllda med blod men man kan inte beskåda dem utan ett mindre flin på läpparna över vad vår huvudkaraktär går igenom. Eller så är det bara jag som har ett väldigt skruvat sinne för humor, jag låter det vara osagt.

 

Mary Harrons regi är mycket finstämd. Redan i filmens alldeles förträffligt filmade öppningsscen slår hon an en klart minimalistisk berättarton med det fejkade blodet som lurar åskådaren från ruta ett. Harron håller sig väl trogen med Ellis stil som han presenterar i boken även om hon väljer sin egen väg att gå. Man lyckas verkligen fånga känslan av att ingenting är så fruktansvärt betydelsefullt i American Psycho, en film som handlar om intet betyder plötsligt precis allt. Harron har onekligen en unik känsla för hur man skall leka med åskådarens psyke, vissa detaljer lämnas hängande i luften fritt för publiken att själv spekulera i huruvida det vi verkligen ser sker eller bara existerar i Batemans krackelerande psyke. Med en långsamt svepande kamera börjar vi först som utomstående observatörer på yuppien men allt eftersom filmen fortskrider blir kameran allt mer närgången då vi tvingas följa med på Batemans mentala resa i nedförsbacke modell brant. Detta är utan tvekan en av de ”snyggaste” filmer jag har beskådat i form av kameraarbete och berättarstil och Harron skall ha en klapp på axeln för att lyckats med bedriften att matcha Ellis fiktiva värld till punkt och pricka. Harron väljer som sagt att ta ett kliv ifrån sin litterära förlaga genom att inte koncentrera sig på de blodiga aspekterna av historien även om dessa finns. Istället ger hon åskådaren bara små hintar om vad som skett, scenen där Bateman skall lämna in sina extensivt nedblodade lakan ger oss en obehaglig känsla längs ryggraden utan att minsta detalj egentligen avslöjats, det är ett mycket smart trick som Harron använder sig av i American Psycho. 

 

Men denna film skulle inte lyfta som den gör om det inte vore för dess huvudattraktion Christian Bale. Från början var dock inte hans namn på tapeten när det pratades om huvudrollsinnehavare för detta projekt, det hetaste namnet var nämligen Leonardo DiCaprio. Många var turerna fram och tillbaka mellan denna man och producenterna som mer än något annat ville ha ett stort namn för att kunna sälja filmen. Men till slut fegade DiCaprio ur, han var rädd att hans helylleimage som han skapade i och med Titanic skulle förstöras. Lika bra det säger jag för i hans plats landar istället britten Bale. Jag har tidigare hyllat honom för hans insats i The Machinist där han bantade ner sig till anorektiskt offer. I American Psycho gjorde han precis tvärtom, han tränade upp sig till fysisk perfektion, allt för att kunna göra rättvisa åt Ellis bild av sin egne lille älsklingspsykopat. Men Bale tillför karaktären Bateman mer än bara en ren fysisk utstrålning även om denna som sagt inte går av för hackor, han ger även ett kyligt djup och skapar flera lager som går att skala bort. Bateman må till en början te sig som en kallsinnig yuppie utan några direkta känslor men allt eftersom hans åtrå efter blod växer sig starkare likt en vampyr i natten så vaknar även hans inre känslor till liv och Bale lyckas verkligen förmedla dessa till minsta lilla detalj. Jag applåderar beslutet att rollbesätta Bale i huvudrollen, han är som klippt och skuren och han bevisar bara än en gång för mig att han är en av Hollywoods absolut bästa karaktärsskådespelare i sin generation. Den övriga ensemblen gör även den ett alldeles ypperligt jobb med sina respektive roller. Batemans sociala umgängeskrets gestaltas av bland andra Josh Lucas, Jared Leto och Justin Theroux och de, likt Bale, lyckas verkligen att fånga känslan av totalt känslomässigt hämmade yuppies där materiell egendom går före personlighet. Willem Dafoe dyker även upp i en biroll men han lyckas dock inte kräma ur lika mycket energi ur sin ganska slitna stereotyp till karaktär som Bale & c:o.  

 

Bilden presenteras i originalformatet 2.35:1 och är anamorfisk. ”Newly Remastred 16:9 Widescreen” står det att läsa på baksidan av fodralet till denna Uncut Killer Collector´s Edition av American Psycho. Detta bådar onekligen gott, många var de som klagat på transfern gällande bilden på de tidigare utgåvorna av filmen. Så hur ser då denna nya version ut på den stora vita duken? Inte speciellt bra i mina kritiska ögon, jag hade faktiskt förväntat mig mer av denna nymastrade transfer. Det första jag noterar är att det förekommer kraftiga spår av telecine wobble vilket är klart enerverande, dessutom visar det sig förekomma en hel del av varan Edge Enhancement. Denna utgåva av American Psycho får ingen direkt bra start. Vad jag har förstått efter att ha läst tidigare recensioner var färgskalan inget att hurra över då spektrumet föreföll vara ganska urvattnat. Detta är icke fallet med denna nyutgåva av filmen, färgerna verkligen vibrerar av liv och lyster utan några direkta spår av blödningar. Men det finns fler problem med bilden på denna utgåva av American Psycho. Skärpan är högst ojämn i sin natur då vissa scener förefaller vara knivskarpa likt Batemans arsenal av klingor medan andra är höjda i en dimma. Dessutom sköter svärtan inte sitt jobb ordentligt då vissa sekvenser lutar åt grått mer än svart. Lägger man till tydliga spår av smuts och repor blir resultatet inte speciellt upphetsande. Överlag är jag faktiskt ganska besviken då jag som sagt förväntade mig mer av en nymastrad version som detta råkar vara.  

 

Jag har inte hört det tidigare ljudspåret som var 5.1 Dolby Digital på de äldre utgåvorna av American Psycho, det jag har läst talade för att spåret var något för framtungt och att surroundhögtalarna inte kom till sin fulla rätt. Lions Gate har i och med denna nymastrade utgåva av filmen slagit på den stora trumman och inkluderat ett Dolby Digital EX-spår att lyssna till vid beskådan av filmen, frågan är då om detta är en förbättring gentemot det äldre ljudspåret? Det korta svaret är nej, det låter fortfarande alldeles för framtungt för att jag skall kunna dela ut toppbetyg. Men allt är inte av ondo med detta EX-spår. Separationen mellan de främre kanalerna är av absolut toppklass med en knivskarpt tydlig och resolut dialog som aldrig uppfattas som grumlig eller svårlyssnad. De främre kanalerna jobbar i total harmoni med varandra för att skapa en, om än något framtung ljudbubbla, så dynamisk upplevelse. Musiken, som jag för övrigt älskade, kommer verkligen till sin fulla rätt och passar som hand i handske med filmens övriga beståndsdelar. Basen fick sig verkligen ett par ordentliga arbetspass under filmens gång, klubbscenen i filmens början fick hela mitt golv att gunga i takt. Hade bara surroundhögtalarna fått vara med mer i matchen hade betyget blivit högre men som är det nu fungerar detta Dolby Digital EX-spår alldeles förträffligt för att erbjuda åskådaren en livfull ljudupplevelse.

 

Filmen levereras i ett mycket snyggt slip-case som huserar filmen samt extramaterial på en DVD-skiva. De förra utgåvorna av American Psycho har varit i princip befriade från extramaterial så det är med glädje jag kan konstatera att denna nyutgåva är betydligt mer laddad med extra godis att smaka på. Först ut har vi inte mindre än två stycken kommentatorspår. Det första befolkas av regissören Mary Harron och det andra av manusförfattaren Guinevere Turner. Bägge spåren är en ren njutning att lyssna till då de både medverkade är mycket avslappnade och talar i konstant jämnt flöde om intressant fakta kring såväl adaptionen av boken som mer tekniska detaljer i skapandet av filmen. Tyvärr måste jag dock erkännas att det hade varit en än mer ultimat upplevelse ifall Ellis och/eller Bale hade medverkat på ett kommentatorspår men som det är nu fungerar de både alldeles ypperligt som extramaterial. Härnäst får vi fem stycken borttagna scener att sätta tänderna i, man kan få kommentarer från regissören Harron till scenerna om detta önskas. Sedan följer två stycken längre dokumentärer, den ena med titeln The 80´s Showdown lägger fokus på årtiondet som inspirerade Ellis att skriva American Psycho medan dokumentär nummer två innehåller mer allmänt material hämtat från bakom kulisserna där vi får följa hela processen i att skapa filmen. Det har faktiskt riktigt intressant att se denna dokumentär då den verkligen är ärlig i sin framtoning, här täcks inget in i ryggdunkande som är så vanligt nu för tiden i intervjuer och dokumentärer. Avslutningsvis finner vi en sektion med TV-spots samt trailers. Detta är en klart godkänd sektion med extramaterial vars huvudattraktion utan tvekan är de bägge kommentatorspåren som är väl värda din tid.

 

Jag minns första gången jag såg American Psycho, då blev jag mycket besviken. Antagligen bottnade det i att jag precis hade läst det litterära verket och hade en hel del förväntningar som inte infriades. Men efter att beskådat filmen både en andra och tredje gång måste jag erkänna att den helt klart växer i mina ögon. Harron väljer smart satir och kolsvart humor före orgier i blod och kroppsdelar och detta recept fungerar alldeles ypperligt tillsammans med Bales utmärkta skådespeleri. Detta är dock inte en film som kommer att attrahera den stora massan, snarare är det en liten klick invigda som kan uppskatta verket till fullo. Har du inte sett American Psycho tycker jag definitivt att du skall ge den en chans i och med denna Uncut Killer Collector´s Edition som trots sina brister är ett klart kliv uppåt jämfört med de tidigare utgåvorna av filmen.