Troja

I TV-serien Nile City var det Mastodontfilms-Mats som jag i egenskap av cineast kunde relatera till, killen var en skön lirare med de absolut mest nödvändiga filmkunskaper man behövde veta. Självklart skall man kunna längden på verket Ben Hur om man vill titulera sig själv som filmälskare. Frågan är vad Mats skulle ha tyckt om Troja? Filmen besitter onekligen rätt längd men håller den måttet i övrigt kan man fråga sig. Det har varit en enorm förväntan på Wolfgang Petersens tolkning av Homeros Iliaden, berättelsen om det långa kriget mellan grekerna och trojanerna. Startfältet av skådespelare var brett och imponerande på pappret långt innan inspelningsstart, det blev än mer upphetsande i vissa kretsar när Brad Pitt genom ett kontraktsbrott hoppade av regissören Darren Aronofskys nästkommande projekt för att ansluta sig till Petersens skara. Slutresultatet blev helt klart något av ett antiklimax, filmen uppfyllde inte direkt publikens förväntningar. Många har gått så långt att ge den kalkonstämpel. Jag blev nyfiken och bestämde mig för att ta en närmare titt på Troja för att se om detta verkligen kunde stämma.




Historien om slaget vid Troja tar sin början för 4800 år sedan i Grekland, som vid denna tidpunkt är ett land splittrat i mindre kungadömen. Kung Agamemnon (Brian Cox) driver en skoningslös krigskampanj i syfte att lägga hela Grekland för sina fötter, likt hans ego växer den grekiska armén för varje övertagen provins. Hans trumfkort är Akilles (Brad Pitt); halvgud, odödlig och ansedd som den mest ultimata krigaren världen någonsin har skådat. Relationen mellan dessa giganter är dock något frostig, Akilles har efter alla slag på fältet tröttnat på sin roll som utförare av Agamemnons smutsgöra. Samtidigt söker Agamemnons bror Menelaus (Brendan Gleeson) fred med trojanerna, det folk som utgör störst hot mot grekernas expansion. I en överenskommelse med Trojas prinsar Hector (Eric Bana) och Paris (Orlando Bloom) sluts en pakt för fred nationerna emellan.



Men Paris har fallit för Menelaus blivande fru Helen (Diane Kruger), en omöjlig romans. Paris tar dock med sig Helen tillbaka till Troja, något som Menelaus inte direkt uppskattar. Han vänder sig till brodern Agamemnon för att tillsammans invadera Troja; Menelaus är ute efter hämnd och Agamemnon har äntligen en ursäkt för att anfalla sina värsta rivaler. Akilles som är motsträvig till idén att invadera ser inte desto mer möjligheten att låta sitt namn bli odödligt i tidens vingslag genom att medverka i det största krig som människan någonsin skådat.

Följande står att läsa från Nordisk Familjebok, tjugonionde bandet år 1919:

Tragedi [-edi]…fr., skådespelare eller skådespelerska, som utför tragiska roller

En mycket, mycket korrekt beskrivning som med lätthet kan appliceras på skådespelarinsatserna i Troja. Främst kommer Brad Pitt att hamna i skottgluggen vilket han gjort i flera andra recensioner av filmen i fråga. Jag var länge skeptisk till denne mans färdigheter inom den ädla konsten skådespeleri tills jag såg Kalifornia, där fullkomligt briljerade han som psykopaten Early Grayce. Han fortsatte att visa hög kompetens genom rollen som tattaren Mickey i Snatch samt den sköne Tyler Durden i David Finchers Fight Club. Men i Troja tangerar hans närvaro till det ofrivilligt komiska. Det är helt enkelt tragiskt att se honom gå på total autopilot utan att ens försöka generera ett känsloregister som överträffar vad mitt kylskåp kan prestera. Tanken är väl att Akilles skall framstå som bitter, krigstrött men ändå på jakt efter den högsta äran ute på slagfältet. Genom Pitt framstår halvguden istället som trött, trött och lite lätt gnällig. Förvisso har han utrustat sig med nya muskler varpå den kvinnliga samt viss del av den manliga populationen erhåller visuellt ögongodis att beskåda men det är också allt som erbjuds från herr Pitt i Troja.



Wolfgang Petersen kan inte ha varit mycket till stöd för sina skådespelare när denna film skapades, det blir än mer märkbart när Orlando Bloom gör entré. I Sagan Om Ringen-trilogin klarade han sig undan genom att hans karaktär Legolas utrustats med ett till antalet minimala repliker. Att sedan spendera större delen av sin tid mot en bluescreen kan dölja de värsta bristerna som skådespelare. Men i Troja blottas hans egen Akilleshäl och det blir smärtsamt uppenbart att Bloom inte är någon vidare skådespelare. De floskler som spottas fram ur hans mun tangerar Ben Afflecks prestation i Pearl Harbor och det säger en hel del. Nej i Troja är det ordspråket ”gammal är äldst” som råder. De enda som kommer undan med hedern i behåll är Peter O´Toole och Brian Cox som bägge skänker sina karaktärer ett större djup än barnpoolen i Valhalla simhall.



Men skådespelarna kan inte lastas för sina prestationer i Troja, nästan samtliga brukar hålla hög klass så varför blir deras närvaro nu på gränsen till parodisk? Felet går knappast att lägga hos Homeros, hans verk anses vara historiska mästerverk även om många aspekter av dem kan ifrågasättas. Nej jag tror mig veta att en beskärd del av Trojas problem vilas hos manusförfattaren David Benioff. Benioff gjorde ett namn för sig när han skrev novellen 25th Hour, en bok som snabbt gjordes till film av Spike Lee och blev en stor framgång för Benioff. Men att som sitt andra projekt i karriären välja att transformera Iliaden till vita duken bådar inte gott på något sätt. Jag blev uppriktigt sagt förbluffad av hur lite man faktiskt har valt att använda sig av från Homeros verk. Nu kan man fråga sig om det är rättvist att ifrågasätta när man använder sig av ett verk som faktisk inte är fakta utan ren prosa, då spelar det väl mindre roll om man tager sig lite större friheter med ursprungsmaterialet?



Absolut inte säger jag. Må så vara att Iliaden är en form av samlade sagor om gudar och hjältar men det vore inte Iliaden om dessa beståndsdelar avlägsnades i olika grad av utsträckning. Detta verkade inte Benioff hålla med om, han har slaktat Homeros verk. Ett krig som varade långt över tio år reduceras i filmen Troja ner till strax över två veckor. Sedan såg jag inte skymten till en enda gud i filmen, det är ett välkänt faktum att gudarna var både direkt samt indirekt inblandade i slagen. I Troja har man valt att plocka bort detta, de kunde lika gärna ha bytt plats på slaget till Sydamerika för min del.



Troja försöker vara en gudomlig saga utan gudar vilket är dömt att misslyckas från start. Att överhuvudtaget välja att transformera Iliaden och slaget om Troja till film är ett hästjobb betydligt större än den som rullades in genom Trojas stadiga portar. Finns det då inget positivt värt att nämna? Jodå, det är arbetet med CG-effekter som onekligen håller absolut toppklass. Det är mäkta imponerande att se den enorma grekiska hären kollidera med trojanerna på sanddynerna utanför stadens väldiga mur. Svärden klingar, blodet sprutar, närvarokänslan är total och man drar onekligen Gladiator till minnes vid beskådning av Troja. Petersen må ha misslyckats med personregin men väger upp detta med några hiskeligt skickligt manövrerade scener. Miljöerna är de lika genomarbetade och känns genuina i sammanhanget. Men en svala gör ingen sommar lika lite som väldigt fina CG-scener gör en film. Se bara på Star Wars Episode I: The Phantom Menace. En total orgie i blue- och greenscreens men likväl en film som orsakar mig huvudvärk på grund av dess totala brist i såväl manus som skådespelarprestationer. Troja lider av exakt samma problem, Lucas och Petersen skulle nog komma väldigt bra överrens om man ser till deras tillvägagångssätt när det gäller att skapa film. Troja lämnar en fadd bismak av besvikelse efter sig, det kunde helt enkelt ha blivit oerhört mycket bättre och det behöver man inte vara speciellt bevandrad för att kunna inse.



Utgångsläget för Troja är klart lovande med bildformatet 2.40:1, som gjort för en storslagen film. Men jag blev klart besviken på bildkvalitén och detta skedde redan under förtexterna. Filmen lider kraftigt av artefakten telecine wobble vilket ger intrycket av att bilden rör sig i sidled. Helt förbluffande dåligt för en modern DVD-produktion som denna. Men det slutar inte där. Det syns spår av såväl smutspartiklar som skräp under hela filmens gång, vad skall detta föreställa? Jag hade förväntat mig en utgåva av referenskvalité, speciellt med tanke på filmens budget samt den totalt hysteriska marknadsföring som rådde kring Troja. Tyvärr verkar det som att Warner Bros. inte orkade bry sig om att göra en bra bearbetning av materialet när man skulle föra över det till DVD.



Bilden är för övrigt godkänd, färger får den lyster som de förtjänar. Det blåa havet är blått på gränsen till turkosa och himlen, bortsett från en mängd mystiska smutskorn som flyger omkring till och från, lyser klarblå över de sandgula dynerna. Skärpan är dock något svag vilket enbart förstärker mina intryck av en underarbetad produktion. Det är tur att filmens bildspråk är så genomarbetat som det är annars hade betyget blivit än lägre.

Ljudet på Troja klarar sig bättre än bilden men uppriktigt sagt hade jag förväntat mig mer. Att det ”bara” medföljer ett Dolby Digital 5.1-spår är tragiskt och man undrar stilla hur Warner Bros. resonerar till sin bojkott av DTS på sina utgåvor. Å andra sidan är detta företaget som in i det sista gjorde bruk av snapp-case-fodral så man skall kanske inte lasta dem allt för mycket. I vilket fall som helst bjuder Troja på en skaplig åktur när det gäller ljudupplevelse. Visst mullrar det på när de väldiga arméerna marscherar mot sina öden likaväl som den mest stillsamma sång från fåglarna i träden återges med god exakthet. Men jag trodde uppriktigt sagt att basen skulle dansa rumba på golvet i och med Troja men detta skedde icke. Även om ljudet ligger väl fördelat mellan de olika kanalerna och dialogen känns klart krispig uppfattar jag ljudsektionen som något standardiserad, man vill helt enkelt ha ut mer av en storproduktion som Troja trots allt är.



På omslaget står det att läsa följande; Två Disc Utgåva. Jag känner att en mindre migränanfall är på intågande likt de grekiska härarna. Stekt älg lever? Det hoppas jag inte, vore väldigt plågsamt för älgen ifråga. Om utgivarna inte kan göra en korrekt transformation av en engelsk benämning så låt för guds skull då bli istället för att ge ut dessa hemska särskrivningar! Anfäkta och anamma som kapten Haddock skulle ha sagt. Troja levereras i ett keep-case som innehåller två skivor där den första innehåller filmen medan skiva nummer två berikats med extramaterial. Menyerna är enkla men trista och återspeglar inställningen utgivarna måste ha haft till denna film.



När det gäller sektionen med extramaterial känns denna lika halvt genomarbetad som övriga delar på denna utgåva. Först ut är featuretten In The Thick Of The Battle som varar strax över sexton minuter. Här tas stuntarbetet upp samt utformningen på hur stridsscenerna skulle utformas. Vad vi egentligen får reda på är tre saker: det var varmt, det var blodigt på den gamla goda tiden samt att skådespelarna var en hyvens killar som kunde svinga sina egna svärd gjorda av gummi.

From Ruins To Reality visar med sina fjorton minuter upp arbetet med att bygga de väldiga kulisserna som figurerar i Troja, från stadens väldiga murar till den trojanska hästen. Återigen är detta en dokumentär som du säkerligen sett ett antal gånger tidigare, helt enkelt blasé. Det blir inte bättre i och med Troy: An Effects Oddessey där vi får ”insikt” i CG-arbetet. Det var många båtar, det var jobbigt att filma med vajerkamera och så vidare. Det mest intressanta, och samtidigt mest ironiska med tanke på att gudarna knappt figurerar i Troja, är sektionen med titeln Gallery Of The Gods. Ett tredimensionellt galleri som porträtterar de viktigaste gudarna i den grekiska historien, åskådaren kan välja någon av gudarna och få en kort beskrivning uppläst om vederbörande. Avslutningsvis finner vi en trailer för Troja.



Jag vet inte riktigt hur Warner Bros. tänker, den här lilla mängden material är nästan löjeväckande dålig. Intervjuer indränkta i PR, ryggdunkande så till och med jag får ont och alldeles för ytligt. Jag blir uppriktigt sagt besviken när jag ser denna utgåva av Troja. Den känns hafsigt genomförd och klart underarbetad.

Troja är något av en besvikelse. Kanske var mina förväntningar för högt satta, men det går inte att komma undan det faktum att Wolfgang Petersen lovade väldigt mycket som inte infriades. Det går inte att ha som mål att en film skall vara episk, det är en benämning som filmen kan belönas med efter att den färdigställts. Detta skiljer Troja från t.ex. Gladiator, Ridley Scott hade inte för avsikt att göra en episk film. Han ville göra en bra film medan Wolfgang Petersen ville bli som Scott, något som klart misslyckas. Troja är inte en katastrofal film, onekligen finns här goda sidor som gör filmen sevärd men vetskapen om att den kunde ha varit ofantligt mycket bättre känns betungande. Än en gång har det visat sig att förväntan är det första steget mot besvikelse.