Sin City

När jag växte upp var serietidningar en mycket stor och betydelsefull del av mitt unga liv. Det börjades ganska oskyldigt med Bamse, för att sedan avancera uppåt skalan med verk som Tintin och liknande äventyrshistorier som kittlade min fantasi. När jag sedan blev äldre gled intresset ganska naturligt över till serier om superhjältar, mitt avancemang fortsatte när jag upptäckte tidningar som riktade sig till en äldre publik såsom The Punisher och Judge Dredd. Slutligen fann jag den japanska marknaden i form av manga vilket onekligen byggde upp mitt intresse för anime men det är en annan historia. Under alla dessa år, jag läser fortfarande serietidningar med jämna mellanrum, har jag aldrig stött på namnet Frank Miller vilket antagligen kan skyllas på okunnighet från författarens sida. Jag har dock bra koll på filmmarknaden så när det för några år sedan började talas om en filmatisering av hans kreationer var jag naturligtvis tvungen att göra lite research inför denna recension. Visst mannen var onekligen ett känt namn inom serietidningskretsar och av någon som sagt outgrundlig anledning hade jag totalt missat denne mans verk som såldes likt smör i solsken. Jag var därför ganska neutralt inställd till att man skulle filmatisera Millers verk och när jag bänkade mig i filmsoffan hemma hade jag egentligen inga direkta större förväntningar på vad som serverades. Det skulle visa sig vara en av årets höjdpunkter i filmsammanhang.

 

”Gå nerför rätt bakgata i Sin City och du kan hitta vad som helst” står det på filmens omslag. Detta ligger det en hel del sanning i skall det visa sig när man ser detta cineastiska verk. Handlingen kretsar kring tre separata skildringar som alla vävs samman av de karaktärer som befolkar denna smältdegel till stad. Den första historien titulerad The Hard Goodbye kretsar kring slagskämpen Marvin (Mickey Rourke) som spenderar en natt med den prostituerade kvinnan Goldie (Jamie King). Nästa morgon vaknar Marvin med en molande huvudvärk och ett styck lik bredvid sig samtidigt som den lokala polisstyrkan bankar på hotelldörren. Någon har satt dit Marvin ordentligt men han är inte den typen som lägger sig på rygg. Han skrider till verket för att finna mördaren till den enda kvinna som han egentligen känt några direkta känslor för och han använder den enda metod han känner till: våld. Story nummer två bär titeln The Big Fat Kill och handlar om Dwight (Clive Owen), en mördare med ett gott hjärta. Dwight råkar i luven med den lokala gangstern Jackie Boy (Benicio Del Toro) vilket leder honom till stadsdelen Old Town där de prostituerade upprätthåller en skör maktbalans mellan de kriminella och stadens polisstyrka. Denna jämvikt kommer dock snart att rubbas av en rad oförutsedda incidenter. Den sista berättelsen, That Yellow Bastard, fokuserar på kriminalaren Hartigan (Bruce Willis). För nio år sedan jagade Hartigan en brutal våldtäktsman (Nick Stahl) vilket slutade med att vår polis oskyldigt anklagas för att vara en pedofil trots att han räddade livet på den elva år gamla flickan Nancy. Nutid och den unga kvinnans (Jessica Alba) liv svävar i fara då vår våldtäktsman åter igen vandrar på stadens gator. Det är upp till Hartigan att än en gång rädda den lilla flickan. 

 

Så nu sitter man här i sin ensamhet med datorn som enda sällskap och skall till att skriva ett styck lysande recension om Sin City när faktumet slår mig likt en kalldusch: vad skall jag egentligen skriva? Var börjar man nysta i ett garn som ter sig vara inget annat än perfekt? Mycket svåra frågor som jag känner egentligen inte har några direkta svar. Jag kände en lätt panik mycket lik den som infann sig när det skulle till att skrivas recension om Konungens Återkomst, förväntningarna är skyhöga innan jag hunnit skriva den första raden utforskande text ty Sin City är utan att tveka en av de absolut mest intressanta tillika underhållande filmer jag har haft nöjet att beskåda under senare tid. Ni har säkerligen redan läst i media (det har varit svårt att undgå) hur lovorden fullkomligt haglat över detta cineastiska verk. Well förbered er för ytterligare en lovsång signerad Fredrik. Vi börjar med filmens manus baserat på Frank Millers serietidningar med samma namn. ”Jag ville inte göra boken till en film, jag ville göra filmen till en bok” säger Miller i en intervju och det ligger onekligen mycket sanning i det påståendet. Att beskåda Sin City är som att se ett seriealbum blomma ut till liv, ett liv kantrat av ond bråd död och förintelse. De tre historierna må te sig separerade från varandra till en början men allt eftersom filmen rullar på flyter de ihop på ett sådant smärtfritt tillvägagångssätt att man som åskådare knappt hinner märka transformationen om man inte är riktigt uppmärksam. Trion skapar en modern känsla av film noir och det märks var filmen tillika serietidningarna har sina rötter, jag kan nästan förnimma känslan av Dick Tracy i faggorna. Miller har skapat ett helt unikt universum, en plats som man både kan känna sig hemma i men samtidigt totalt vilsen.

 

Tre vise män i skepnad av Robert Rodriguez, Frank Miller samt Quentin Tarantino gör entré som filmens regissörer. Jag hade mina farhågor inför det faktum att det skulle vara en trio regissörer bakom rodret till detta projekt, ju fler kockar desto sämre soppa sägs det. I detta fall kan jag glatt konstatera att så icke är fallet. Inget, och jag menar verkligen inget, dessa herrar gör blir fel i denna film oavsett hur mycket jag anstränger mina kritiska ögon för att finna skavanker i regin. Rodriguez och Tarantino är vid detta lag rutinerade herrar i gamet medan Miller är en rookie men detta reflekteras inte i Sin City. Jag har alltid varit ett stort fan av Rodriguez som ändå får anses vara kaptenen på denna skuta ända sedan jag såg lågbudgetfilmen El Mariachi för en herrans massa år sedan. Jag var dock inte riktigt fullt övertygad förrän jag bänkade mig i den lokala biografen och såg Desperado, en film som fortfarande blåser sockarna av mig. Beträffande Tarantino behöver jag knappast nämna min passion, läs istället min recension av Kill Bill. Trion lyckas verkligen som sagt att skapa en klassisk känsla av film noir insvept i en skrud av ond bråd död och übervåld ty Sin City för nämnda Kill Bill att likna en predikan från byns pastor. Här pratar vi våld i sådana mängder att till och med en luttrad recensent ryggar tillbaka i filmsoffan, denna film skall icke visas för de yngre familjemedlemmarna såvida du inte vill stå för terapeuträkningen. Med denna uppmaning från moralens väktare avklarad fortsätter vi vår vandring nedför gatorna i Sin City. Gällande regin stämmer precis allting; klippning, fotot ja allt känns bara helt enkelt perfekt. Rodriguez är en man med många strängar på sin lyra vilket klart reflekteras i hans verk, han inte bara regisserar med en intensitet som få utan även producerar, skriver musik samt är involverad i arbetet med specialeffekterna. Jag har svårt att finna fler regissörer som lägger ner samma kärlek i sina projekt, må vara Lucas men han har nästan gått överstyr å andra sidan men det är en annan historia.  

Det är utan att ljuga en av de största tillika tyngsta rollistor som jag har beskådat. Eller vad sägs om följande: Mickey Rourke, Bruce Willis, Elijah Wood, Josh Hartnett, Clive Owen, Benicio del Toro, Jessica Alba, Rutger Hauer, Michael Madsen, Nick Stahl… the list goes on and on. Vi har med andra ord ett av de mest kompetenta startfält som beskådats och jag kan säga så här mycket att samtliga gör nog några av sina livs insatser i Sin City. Vi kan börja med Mickey Rourke. Rourke hade en helt makalös karriär under 80-talet men sedan brakade det utför med raketfart. Han söp helt sonika bort sin karriär, satsade ett antal år på boxning och befann sig sedan på ruinens brant. Men så fick han ett break tack vare Rodriguez med sin roll i Once Upon A Time In Mexico och nu började saker och ting lossna för Rourke. Men det är hans roll som Marv i Sin City som många kommer att minnas honom för i framtiden. Denna gestaltning är som gjord för vår slagskämpe till skådespelare och han tar vara på exakt varenda hundradel av sekund för att visa exakt vad han är kapabel till som scenkonstnär. Marv är Rourkes alter ego: hård som flinta på utsidan men med ett hjärta av guld på insidan, all heder till Rodriguez som castade honom för rollen. En annan herre som varit med ett tag och som jag analyserade i min recension om Gisslan är Bruce Willis som likt Rourke verkligen visar att han är långt ifrån uträknad i Hollywood. Egentligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om denna film men jag har bara så mycket utrymme att förfoga över. Summan är att samtliga beståndsdelar av denna film är inget annat än ren perfektion och detta är en film som man bara skall se och än hellre ha i sin samling.

 

Filmen presenteras i bildformatet 1.85:1 och är anamorfisk. Ja vad skall man egentligen skriva om bildkvalitén på Sin City? Perfekt? Fulländad? Suverän? Magnifik? För har du en vettig bildåtergivare samt en bra signalkälla kommer du med all sannolikhet att behöva plocka upp hakan från golvet vid beskådan av Sin City ty detta likt ljudspåret, som jag avhandlar längre ner i texten, är inget annat än rent referensmaterial. Rodriguez har valt att filma helt digitalt vilket jag välkomnar och hoppas att fler regissörer anammar. Detta leder till att vi får en bild som är felfri, ja ni läste rätt den är i mina kritiska ögon felfri. Det som verkligen imponerade på mig var skärpan som är läskigt knivskarp rakt igenom hela filmen, inte bara vissa enstaka scener sticker ut utan varenda scen återges med en krispighet som är bedövande vacker att beskåda. Sin City utspelar sig merparten i en värld som målas upp i färgerna svart och vitt med vissa undantagsfall vilket gör att det blir lite svårt att ge en rättvis bild av huruvida färgskalan är, dock kan jag konstatera att då det är scener i färg finns det inga som helst tendenser till blödningar i färgspektrumet. Nej den faktor som verkligen hamnar under luppen är svärtan och den gör, likt övriga beståndsdelar av bilden, ett alldeles ypperligt jobb. Natten är verkligen becksvart i Sin City utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad i mörkret. Jag letade frenetiskt efter några skavanker i form av Edge Enhancement, dot crawl eller liknande men kammade hem precis noll, denna transfer till DVD är inget annat än rent referensmaterial.

 

Jag tycker synd om engelsmännen som inte får ta del av det DTS-spår som inkluderats på den svenska utgåvan av Sin City. Men det är icke vilket spår som helst, vi snackar DTS ES och bara det får mina mungipor att leta sig uppåt. Det finns även ett Dolby Digital-spår att lyssna till men som så många gånger tidigare drar DTS det absolut längsta strået. Det är inte det mest aggressiva spår jag lyssnat till, inte heller det mest bombardiska men det är utan tvekan bland de mest finessrika. Likt filmens regi och story är ljudet så fruktansvärt väl avvägt att jag måste kapitulera inför dess makt. Allting jobbar i total harmoni med varandra utan att någon komponent i ljudbubblan går förlorad. Fronten känns aldrig framtung även om merparten av ljudet vilar hos dialogen som för övrigt ligger klockrent placerad i centerhögtalaren utan vare sig synkproblem eller tendenser till att tappa fokuseringen. Separationen mellan kanalerna är kanon, man tar verkligen vara på varenda högtalare och låter sedan dessa jobba för fullo. Subwoofern är hela tiden med i matchen och har du kalibrerat ditt ljudsystem ordentligt kommer du att serveras en ljudupplevelse som är lika sensationell som de senare installationerna av Star Wars. 

 

Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett mycket snyggt omslag fritt från störande recensionskommentarer, i varje fall på fronten. När det gäller sektionen med extramaterial är den beklämmande dålig, allt som erbjuds är en 15 minuter lång Behind The Scenes-dokumentär som egentligen inte är något annat än rent PR-fluff. Intervjuer med skådespelare och produktionspersonal varvas med klipp från bakom kulisserna och lovorden haglar över hur fantastiska alla var att jobba med, Rodriguez & Miller är gudar and so on. Det kommer att släppas en betydligt mer påkostad utgåva av filmen på R1 som kommer att vara laddad med extramaterial, om denna version letar sig ut till den svenska marknaden är en annan sak.