Tolken

Vi lever i en hemsk tid då global terrorism slår till hårt och skoningslöst mot civila mål över hela jordklotet. Det var inte länge sedan 11/9-attacken ruskade om hela världen och förändrade vår syn på internationell säkerhet gentemot terrorn. Vi i den västra delen av sfären är långt ifrån så osårbara som vi gärna vill ge sken av. Så när den amerikanska attacken ihågkoms i media för några veckor sedan slog terrorn till igen, denna gång mot London. Många oskyldiga människor fick sätta livet till för ett par mäns tro. Återigen skakades världen om i fogarna och alla frågade sig hur detta kunde ske. Varför skriver jag då detta som inledning till en DVD-recension? För Sydney Pollacks senaste film Tolken är skrämmande nära de verkliga händelser som drabbar oss runt om i världen. Det känns nästan lite olustigt att beskåda omslaget där man ser en buss explodera. Men detta är trots allt filmunderhållning utan direkt koppling till verkligheten, eller är det egentligen hela sanningen? Pollacks senaste film är betydligt mer ”rätt” i tiden än vad många tror med sina politiska intriger och maktspelet innanför FN:s fasad.

 

I Matobo, Afrika möter en hjälparbetare döden när han brutalt skjuts ner av barnsoldater på en övergiven fotbollsarena. Detta är startskottet på en rad politiska intriger som slingrar sig hela vägen upp till huvudbyggnaden för FN. Silvia Broome (Nicole Kidman) är tolk anställd av FN för De Förenta Staternas räkning. En sen kväll när hon är på väg hem från jobbet inser hon att hennes väska innehållandes flöjt för kvällens kurs är kvar inne i byggnaden. När hon befinner sig i tolkbåset för att plocka upp sin bag märker hon att en konversation pågår i den mörklagda salen nedanför henne. Männen diskuterar på den afrikanska dialekten ku vilket fröken Broome (o)turligt behärskar flytande. Det visar sig att herrarna planerar inget mindre än att lönnmörda en afrikansk president som skall hålla tal inför generalförsamlingen inom en snar framtid. Panikslagen beger sig Silvia hemåt i hopp om att ingen såg henne på platsen. Samtidigt befinner sig agenten Tobin Keller (Sean Penn) på den lokala syltan drickandes bort sina sorger efter det faktum att hans fru precis har dött. Nästa dag beger sig Silvia till jobbet på sin scooter men knappt har hon hunnit lämna garaget förrän en mörk bil försöker preja henne av vägen. Någon har fått upp ögonen för att fröken Broom hörde den förbjudna konversationen och nu måste hon dö. Hon hamnar så småningom under luppen hos den trötte agenten Keller som har vissa svårigheter med att tro på Silvias smått paranoida historia då hon har en hel del skellett i garderoben…

 

Tolken kunde ha blivit en riktig nagelbitare modell värre och stundtals är det nästan påfrestande för nerverna att beskåda denna film. Men samtidigt har den sina dalar som sina toppar i storyns tempo vilket gör detta till en ganska ojämn historia att beskåda. Mycket bottnar i en rad produktionsmissöden som drabbade inspelningen av Tolken. Först och främst hade filmen ett slut som regissören Sydney Pollack inte var direkt nöjd med har jag förstått efter att ha läst en del om filmen på nätet. Man hyrde därför in en mindre busslast med manusförfattare för att i princip skriva om hela filmens story. Ju fler kockar desto sämre soppa sägs det och i detta fall är jag nog beredd att hålla med. Tolkens känns spretig i sin berättarteknik vilket helt klart påverkar filmens tempo som bäst kan beskrivas som en berg-och-dalbana med toppar som håller åskådaren fast medan dalar infinner sig vilket orsakar attacker av gäspningar bland publiken. Man lägger på tok för stor vikt vid politiska incidenter som egentligen inte passar in i mallen vilket gör Tolken stundtals till ett mänskligt drama mer än en spännande thriller och detta orsakar något av en identitetskris som jag personligen återigen tror bottnar i manuset. Med detta sagt är denna film inte på något sätt bristfällig vad gällande spänningsmomenten för de finns det gott om, det gäller bara att orka sitta igenom dalarna som är ganska många den första halvan av filmen.

 

Sydney Pollack gör äntligen comeback efter ett antal års frånvaro som regissör, senaste filmen han spottade ur sig var Random Hearts från 1999 med Harrison Ford i huvudrollen. Men vad gör det när Pollack i princip skapade den moderna genren thriller genom sin filmatisering av Firman, en av de absolut mest spännande filmer som gjorts i modern tid enligt undertecknad. Pollack är en ambitiös regissör som lägger stor vikt vid realism vilket reflekteras i Tolken. Bara det faktum att man som första filmteam någonsin fick tillåtelse att filma inuti FN-byggnaden vittnar om Pollacks passion för sina filmer. Men återigen stötte man på patrull. Från början nekades man tillträde till byggnaden varpå man började filma i studios med kulisser. När detta visade sig vara på tok för dyrt kröp man på sina bara knän till korset och bönade inför FN att få tillträde. Det fick man på ett villkor från Kofi Annan personligen och det var att FN inte på något sätt fick ställas i dåligt dager. Jag tror återigen att detta påverkade Tolkens inriktning på ett negativt sätt, Pollack ville antagligen mer än gärna porträttera de maktintriger som försiggår innanför det husets fasader på ett mer detaljerat sätt. Nu måste jag dock erkänna att han lyckas förvånansvärt bra och det faktum att man faktiskt har filmat den riktiga byggnaden med dess interiör spelar nästan en lika stor roll som skådespelarna i denna film.

 

Vilket inte helt osökt leder mig in på just skådespelarprestationerna vilka är den absoluta höjdpunkten i Tolken. Nicole Kidman har enligt mig verkligen blommat ut som aktris efter sin skilsmässa från Tom Cruise, hon verkar verkligen ha fått en möjlighet att utvecklas och det ser man bevis på i denna film där hon spelar ut sitt fulla register. Med en svag dialekt ökar hon bara trovärdigheten än mer för att hon faktiskt skulle kunna tas för en sydafrikan och jag häpnar inför hennes talang. Men hon har en jämlike i Sean Penn som har tilldelats en tämligen sliten kostym att bära genom sin roll som den deprimerade Secret Service-agenten Keller. Keller är om något en typisk stereotyp men är det någon som kan tillföra lite liv och engagemang hos åskådaren är det Penn som utan minsta tvivel från min sida är en av de riktiga giganterna i Hollywood. Dessutom har Tolken en riktigt stabil rollista för samtliga biroller så det är med stor fröjd jag beskådar den ena kompetenta skådespelaren efter den andra ge sitt absolut mesta inför kameran och Pollacks finstämda regi.

 

Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Många är de som har rest sig i en enad hyllningskör beträffande bildkvalitén på denna utgåva av Tolken. Antingen så hade min projektor en dålig dag när jag körde filmen i min anläggning eller så fick jag en taskigt pressad kopia av Tolken ty jag upplevde ingen änglakör som sjöng när filmen rullade igång gällande bilden. Vad jag direkt skådar med mitt kritiska öga är den totalt förbluffande mängden Edge Enhancement som förekommer, objekt verkar vara utrustade med en geléaktig gloria omkring sig vilket enerverar något enormt. Jag tyckte att Star Wars Episode I och II led av kraftiga problem med EE men dessa filmer bleknar i jämförelse med Tolken. Det andra jag noterade är den totala avsaknaden av skärpa genom hela filmen då allt verkar filmat med ett suddigt filter av något slag eller så var det skit på linsen under hela inspelningen. Men allt är inte av ondo med bilden på denna utgåva. Detaljnivån håller en tämligen hög klass trots suddigheten om man nu bara kan se förbi den. Likaså gör svärtan ett elegant jobb att förmedla omgivningsdetaljer i mörka miljöer då det förekommer en hel del av den varan i Tolken. Bilden är klart över medelnivå på skalan men den dras med en hel del kraftiga artefakter som i varje fall störde mig under filmvisningen.

 

Dolby Digital 5.1 står på menyn för denna utgåva av Tolken. För att vara en dialogdriven historia är detta synnerligen ett högst dynamiskt ljudspår att lyssna till vid beskåda av filmen. Vad som först slog mig är hur levande ljudbubblan är, genom att surroundhögtalarna konstant levererar det krypande soundtracket och omgivningsljud ner till minsta detalj får man verkligen känslan av att befinna sig mitt i händelsernas centrum. Även basen hjälper till att öka den dynamiska känslan som infinner sig då den är rapp på att leverera LFE-tongångar som känns trovärdiga utan att för den sakens skull ta över ljudbilden. Separationen mellan kanalerna är av mycket god karaktär men jag uppfattade dialogen som något svårlyssnad stundtals under filmens gång.  

 

Filmen levereras i ett transparent keep-case med ett omslag som är bra mycket stilfullare än den amerikanska förlagan av Tolken, insidan skvallrar om en del reklam för kommande filmtitlar från Universal. Först ut i sektionen med extramaterial är ett kommentatorspår med Sydney Pollack som visar sig vara en mycket intressant herre att lyssna på. Pollack är som sagt en ambitiös regissör vilket helt klart avspeglar sig i hans berättande om filminspelningarna i såväl Afrika som FN-byggnaden och vilka svårigheter som kantade skapandet av Tolken. Just post production-stadiet läggs det mycket tid till i spåret då filmen hade som tidigare nämnts en hel del problem att tacklas med under inspelningarna. Det finns ett alternativt slut att beskåda men det förändrar inte filmens helhet nämnvärt i mina ögon, vi erbjuds även ett antal deleted scenes att botanisera i. Härnäst följer ett antal kortare (tyvärr) dokumentärer som avhandlar allt ifrån arbetet med att skapa Tolken till Pollacks förkärlek för Widescreen gentemot Pan & Scan. Avslutningsvis återfinns två stycken trailers, dock inte för Tolken av någon outgrundlig anledning. Sammanfattningsvis är detta en klart godkänd om än något för kort sektion med extramaterial, jag hade gärna sett en längre dokumentär om alla problem som kantade produktionen av Tolken eller något liknande.

 

Tolken är bitvis en mycket spännande thriller men det håller tyvärr inte hela vägen. Manuset tillika regin är för ojämn vilket gör att filmen splittras upp i två stycken separata akter istället för en sammanhängande enhet. Hade bara Pollack lyckats att bygga upp spänningsmomenten från första början och inte efter halva filmen hade Tolken blivit en klar potential till titeln Årets nagelbitare. Som det är nu fungerar dock filmen som en tämligen spännande thriller med undantag för en hel del dalar i berättartonen. Bildsektionen gjorde mig något besviken med tanke på alla strålande omdömen som haglat men ljudet balanserar upp den ekvationen något. Summan är att Tolken befinner sig en bra bit ifrån Pollacks tidigare mästerverk inom genren thriller men den fyller samtidigt en bra funktion som lättsmält filmunderhållning och det  kan vara nog så tillräckligt.