Gisslan

Få skådespelare har haft en sådan ojämn karriär som Bruce Willis. Mannen har gått från rena mästerverk till kalkoner inom kort tid, studsat tillbaka och sedan börjat om på ny kula. När Gisslan släpptes lös var kritikerna inte sena på att hugga; detta var bara ytterligare en hjärndöd thriller i den stora mängden. Men är detta verkligen hela sanningen eller döljer det sig en riktig potentiell nagelbitare under ytan? Låt oss ta en närmare granskning för att finna svaret.

Gisslanförhandlaren Jeff Talley (Bruce Willis) är en ärrad veteran i gamet. Med sina 10 år inom polisens elitstyrka S.W.A.T. samt 7 år som förhandlare kan han kosta på sig att solbada och kamma sitt skägg medan han försöker övertala en psykotisk man att inte skjuta huvudet av sig själv och sin familj mitt i centrala LA. Men övermod straffar sig alltid och Talley är inget undantag, gisslansituationen går brutalt överstyr varpå hela familjen slaktas av mentalt förvriden fader. Vår förhandlare bestämmer sig därför, trots att det tär på äktenskapet, för att dra sig ifrån storstaden och bli sheriff i småstaden Bristo Camino, som verkar vara världens mest lugna håla man kan finna. Men ondskan lurar även i paradiset och den lilla staden Camino är inget undantag. Det stilla lugnet kommer snart att bytas ut mot infernalisk hets då en trio ungdomsligister bestämmer sig för att råna den förmögne Walter Smith på hans bilar. Saker och ting går dock snabbt överstyr varpå familjen Smith blir gisslan under vapenhot från pressade tonåringar. Problemet är dock sådant, som om gisslandramat inte räckte till för att öka spänningen, att den gode herr Smith är pengatvättare åt de mer ljusskygga individerna i samhället. Dessa har inga som helst avsikter att hänga ut sin smutsiga byk för vädring vilket kan ske om en viss DVD hamnar i rättvisans händer. Sagt och gjort, man kidnappar sonika Talleys familj och ställer ett ultimatum: leverera DVD-skivan eller din familj slaktas. Som det står så snyggt på filmens omslag; skulle du offra en familj för att rädda din egen?

Jag var inte först med att se denna film, det gjorde min flickvän. När jag frågade vad hon tyckte om den svarade hon att det var bland det mest spännande men samtidigt det mest brutala hon hade beskådat på senare tid. Detta verkade onekligen lovande så jag matade min Denon med Gisslan, skruvade upp volymen på receivern och sedan bänkade jag mig i soffan. När filmen var slut hade jag bokstavligt talat klättrat på väggarna i ren upphetsning inför vad som målades upp på den vita duken. Gisslan är nämligen på sina ställen mycket riktigt bland det mest spännande jag har sett. Jag skriver på sina ställen för det är en något ojämn historia man som åskådare får bevittna. Manuset är signerat Doug Richardson och förlagan är boken Gisslan skriven av Robert Crais. Nu har jag tyvärr inte läst detta litterära verk så jag får helt sonika placera Richardsons koncept under luppen. Denne mans första manus var, håll i er, Die Hard 2. Detta var som sagt hans första manus vilket i varje fall imponerade på mig. Det märks dock att Richardson har mognat som författare då Gisslan bjuder på en mer raffinerad och smart spänning då filmen är som allra bäst. Om nu bara detta hade hållit i sig under hela filmens gång hade jag inte slutat att sjunga lovsånger. Men nu är så inte fallet utan faktum kvarstår att Gisslan är lika briljant som den är rent ut sagt korkad på vissa punkter. Plötsligt från ingenstans börjar riktigt stora hål att dyka upp i filmens story, hål som man inte riktigt kan blunda för. Detta är mycket synd på en annars nervkittlande historia och jag blir som sagt sugen på att läsa boken efter att ha sett filmen.

För regin står fransmannen Florent Emilio Siri. Någon som vet vem denne man är? OK en eller annan inbiten lirare av TV-spel kommer att känna igen namnet men inte många. Det är sant, Siri hade innan Gisslan regisserat TV-spelet Splinter Cell. Sug på den karamellen. Jag som tyckte att vi såg många musikvideoregissörer som tog det stora klivet, nu kommer de istället från TV-spelsbranschen. Nåja nog raljerat om detta, hur klarar då Siri biffen som produktionsledare för ett sådant stort projekt som denna film råkar vara? Förvånansvärt bra faktiskt, han har onekligen utvecklat ett speciellt sinne för det visuella genom sitt arbete med just spel då vi bjuds på en hel del spektakulära kameraåkningar och panoreringar som mycket väl kan likställas med gelikar som David Fincher och hans Panic Room. Men vad Siri framför allt använder sig av är våld som gränsar till osmaklighet. Kanske börjar jag bli gammal men även jag reagerade på det våld som porträtteras i Gisslan, vår regissör drar sig inte för att visa den mörka sidan av mänskligheten då blodet flyter friskt. Stilbildande? Knappast men det gör jobbet i kombination med en synnerligen tight ensemble.

Ni får säga vad ni vill om Bruce Willis men i casa del Fredrik är han lätt en husgud. Jag bryr mig inte om hans snedsteg i karriären, och de har varit en hel del fram tills på senare tid, Willis är fortfarande en av de mest kompetenta skådespelare som vandrar i Hollywoods solsken. Det är dock lustigt varför jag placerar denne man på sådana höga hästar med tanke på att han nästan uteslutande repriserar samma roll när det fungerar som allra bäst: John McClane från Die Hard. Gisslan skulle lika gärna kunna ha varit en uppföljare till denna succéserie då vi får se en något mer nedtonad McClane, förlåt jag menar Talley, som skrider till verket mot stadens bus. Men Willis visar prov på talang även i de mer känsloladdade scenerna och alla andra får helt enkelt finna sig att spela andre fiol. Detta sagt gör de övriga i ensemblen inte ett dåligt jobb på något vis, det är bara att detta är enligt mig något av en vändpunkt för Willis karriär och han tar vara på varje sekund att bevisa för alla tvivlare i publiken var skåpet skall stå.

Bilden

Bilden presenteras i formatet 1.78:1 och är anamorfisk. Varför har man valt att beskära filmen? Originalformatet är 2.35:1 och inget annat. En annan kan bli förbannad för mindre. Detta till trots är det onekligen en helt bländande transfer som vi erbjuds i och med denna utgåva av Gisslan, vi snackar nära nog referensmaterial. Siri har valt att överdriva färgskalor och införa bakgrundsbrus till bilden men detta stjälper knappast den visuella upplevelsen, Tony Scott gjorde samma sak med sin senaste film Man On Fire. Det fungerade alldeles ypperligt då och det fungerar även nu i regi av fransmannen Siri. Färger är som sagt fullständigt vibrerande av liv men för den sakens skull aldrig överdrivna utan håller sig hela tiden naturliga i tonen. Detaljrikedomen är utsökt, man kan verkligen skåda minsta lilla fåra eller ansiktspor i närbilderna medan panoramatagningarna har ett härligt djup i sig. Mycket av filmen utspelas i mörka miljöer så jag insåg att svärtan skulle komma att sättas på prov. Turligt nog gör den ett strålande jobb likt resten av bilden. Det enda som drar ner betyget från topp är att jag uppfattade bilden som något för mjuk i tonen men detta är också det enda negativa jag kan frambringa gällande bilden på denna utgåva av Gisslan.

Som plåster på såren för beskärningen av bilden erbjuds vi svenskar ett engelskt DTS-spår att lystra till vilket andra utgåvor saknar. Vid en snabb jämförelse kunde jag konstatera att det väger åt en fördel för DTS då detaljljud får en mer levande karaktär gentemot Dolby Digital. I övrigt är det två mycket bra ljudspår att lystra till vid visning av Gisslan. Talet ligger väl synkat i centerhögtalaren med en god klarhet i dialogen som aldrig uppfattas som grötig. Jag uppfattade ljudbubblan som något för framtung i filmens början men efter ett tag börjar saker och ting onekligen att arta sig då surroundhögtalarna vaknar till liv och ger oss en hel del hårresande ljudupplevelser. Vad man kan säga om ljudet på Gisslan är att det passar denna typ av action/thriller som hand i handske då man inte direkt kan anklaga effekterna för att vara realistiska men å andra sidan förväntade jag mig inte något annat. Gevär smäller av högre än ett åskväder och jag riktigt myser i filmsoffan. Även basen får leva rövare under filmens gång men utan att för den sakens skull vara ofokuserad, den är snarare tight och riktigt rapp på sina ställen.

 
Filmen levereras i ett keep-case av standardsnitt med ett omslag som jag finner tämligen stillfullt, fritt från störande recensionskommentarer. Ser vi till sektionen med extramaterial blir jag något besviken när jag konstaterar att man av någon outgrundlig anledning valt att plocka bort kommentatorspåret med regissören Siri som återfinns på andra utgåvor av filmen. Skam på torra land, vad jag har förstått så är det ett mycket bra spår att lyssna till. Kvar efterlämnas vi svenskar inte mycket att botanisera i vad gäller extramaterial. 8 stycken deleted samt extended scenes finns att beskåda, ingen av dem hade enligt mig tillfört filmen speciellt mycket så det ter sig ganska naturligt att de hamnade på golvet i redigeringsrummet. En kortare featurette erbjuds även men den är som så många andra kraftigt PR-betonad och fylld med ryggdunk vart man än vänder blicken. Avslutningsvis återfinns ett antal trailers. För den som vill ha mer extramaterial finns det en tysk 2 Disc Edition av filmen som kan vara värd att spana in.