En Fisk Som Heter Wanda

Ett pommes frites placeras i vardera näsborren, men först efter att de har doppats i den delikata kryddan ketchup. Samt ett päron ordnas i munnen. Detta är vad som gjorde störst intryck på mig som liten grabb när jag för första gången såg filmen En Fisk Som Heter Wanda. På den tiden var min intellektuella kapacitet långt ifrån tillräcklig för att kunna uppskatta de hysteriskt roliga prestationerna från skådespelarna eller den finstämda regin. Jag mindes bara mat i diverse kroppsöppningar. En något bisarr minnesbild skall det erkännas.



Tidpunkten är oktober månad år 2004. Jag sneglar på en av mina hyllor som huserar undertecknads filmer. Känslan som infinner sig efter en okulär besiktning av sagda förvaringsmöbel från svensk möbelkedja modell större är att det helt klart saknas komedier, något som min flickvän gärna vill se mer av i casa del Fredrik. Av någon anledning kommer jag att tänka på fisken Wanda, kanske är det faktum att min hjärna vid detta tillfälle skriker efter en fiskgratäng som påverkar situationen. Sagt och gjort beställs därför En Fisk Som Heter Wanda som följande dag snällt dimper ner i min brevlåda likt torsken i trålarens nät. Eller det var en dålig liknelse då torsk i dagsläget räknas som rena bristvaran, vi säger makrill istället. Fiskprat till trots är det dags för en recension av filmen ifråga.




Fyra skurkar är samlade i London för att genomföra stöten med stort S. Låt mig presentera deltagarna i denna katt-och-råtta-lek: Wanda (Jamie Lee Curtis) är vår femme fatale med ett lika skarpt sinne som fysiska attribut. Otto, (Kevin Kline) med ett förflutet inom CIA, som lever i tron att London Underground är en subpolitisk rörelse. Ken (Michael Palin) som är djurvän samt lider av en något kraftig stamning. Till sist har vi George (Tom Georgeson) som är the man with the plan. Diamanter för 13 miljoner pund skall stjälas från det brittiska bankväsendet för att sedan förflyttas till varmare temperaturer i Sydamerika. Men det visar sig snabbt att mottot ”heder bland tjuvar” inte existerar hos deltagarna i denna kvartett. Wanda är tillsammans med George men har även en affär med Otto. Deras mål är att blåsa George och Ken. Det slutar dock inte där, Wanda planerar dessutom att göra sig av med Otto som må vara händig med vapen men som brister på det intellektuella planet. Planen går lås i bom där även George hamnar efter att blivit förråd av duon Wanda och Otto. Men tji fick de ty George är slugare än de räknat med då han flyttat bytet från rånet. Nu gäller det att ta redan på var i London de gyllene stenarna befinner sig och detta kan Georges advokat, Archie Leach (John Cleese), ge svaret på. Wanda och Otto har dock olika åsikter om hur de skall få reda på dessa fakta.



Handlingen må framstå som minst sagt rörig men oroa er inte. Allt kommer att klarna i denna komedi som av många, mig inkluderad, anses vara en av världens bästa. För detta mina vänner är en film som innehåller några av de absolut bästa rollprestationer framförda av enastående skådespelare som alla var i sitt absoluta esse när denna film spelades in 1988. Jamie Lee Curtis som under 80-talet var sexsymbolen nummer ett inom filmvärlden spelar inte Wanda, hon den finurliga och smarta kvinnan som är ute efter att lura hela omgivningen på ädelstenarna. Den som dock kammar hem priset hos mig, och dessutom belönades med en Oscar för sin rolltolkning, är Kevin Kline som den psykopatiska Otto. Arbetet från Klines sida att forma fram denna sjövilda, paranoida CIA-agent är inget annat än briljant ty det var länge sedan jag skrattade så mycket som åt Ottos nycker och totala brist på allt vad som kan definieras som timing. Skjut först och fråga sedan är den mannens motto, fast egentligen är det ”every man for himself” som Otto anser är Buddhismens huvudbudskap. Ord räcker inte till för att prisa denna prestation från Klines sida.


Why yes, I know Kung Fu
John Cleese bjuder på en betydligt mer subtil men ack så raffinerad nivå av humor genom Archie Leach. Leach är här snudd på karikatyr av den likbleke, stela och för artiga engelsmannen men med en liten tvist visar det sig allt eftersom filmen likt rånarnas plan fortskrider. Mötet mellan Leach och Otto blir på många sätt mötet mellan USA och England, en kulturkrock som heter duga. Den största styrkan som En Fisk Som Heter Wanda besitter är personkemi och den timing som uppstår när skådespelare verkligen fungerar sinsemellan. Jag kan tänka mig att inspelningen måste ha varit en av de mer nöjesfyllda för ensemblen, hur de lyckats hålla sig för skratt under tagningarna kan bara gudarna veta. Men oavsett hur bra skådespelare är behövs det en stadig hand bakom kameran. Många är de filmer som har stupat på grund av att regissören helt enkelt lutat sig för långt tillbaka i sin lilla pinnstol och blint förlitat sig på sin ensemble. Turligt nog agerade Charles Chrichton exakt motsatt. Han hade den goda smaken att inte lägga energin på de tekniska aspekterna av filmen utan här är det karaktärerna som står helt i fokus.



En stor anledning till att resultatet blev så lyckat i En Fisk Som Heter Wanda var det täta samarbetet mellan Chrichton och Cleese. Cleese medverkar inte bara som skådespelare i detta projekt utan även manusförfattare, producent samt regissör under Crichton. Jag tror i månt och mycket att Cleese fungerade som en brygga mellan de framför kameran respektive de bakom då han kunde prata bägge ”språken”. Cleese hävdar fortfarande att En Fisk Som Heter Wanda helt och hållet är Crichtons film och att han endast valde att sätta sitt namn bredvid titeln Co Director på rollistan för att övertyga filmbolaget som tvivlade på att Chrichton kunde skapa komedi. Hur det är med den saken låter jag vara osagd men att slutprodukten blev inget annat än en succé är solklart.



Cleese var som sagt med på ett hörn som manusförfattare till denna film och det märks då mycket av hans säregna humor som dateras redan till tiden i Monty Python lyser klart i En Fisk Som Hette Wanda. Detta leder till både positiva och negativa aspekter när det gäller filmens historia. Enskilda scener betraktat är denna film en fullträff, vissa är helt tidlösa och kommer att vara precis lika roliga om ytterligare sexton år. Men när dessa enskilda scener sätts samman till en helhet tenderar det ibland att resultera i en tempominskning, historien flyter inte på lika följsamt genom filmens gång. Dock är detta ett ganska minimalt problem sett till de stora fördelar som klart överskuggar. Jag skall dock påpeka att denna film är så långt ifrån politisk korrekt man kan komma, men utan att vara plump likt bröderna Farrellys verk. Cleese har genom sin brittiska och tillika mer sofistikerade stil ett sätt som kan användas för att driva med i princip alla medlemmar av det moderna samhället samtidigt som han lyckas maskera att det faktiskt rör sig om skämt som gränsar till opassande. Jag tror att många åskådare inte ens kommer att uppmärksamma hälften av alla pungsparkar om de inte är alerta. Kens desperata försök att lönnmörda en hjärtsjuk gammal dam har många lager av humor tillika budskap i sig för att ta ett exempel.


Why yes, I have seen both Leon and The Killer
Alla dessa olika aspekter jag har debatterat om ovan bildar onekligen en komedi av osannolikt positiv kaliber. Regin är precis, skådespelarprestationerna är av referenskvalité och borde studeras av alla som vill lära sig komedi av den ädlare skolan. Samt att man får sig en ordentlig genomkörare av magmusklerna. Om det är sant som ordspråket säger att ett gott skratt förlänger livet kommer jag använda En Fisk Som Heter Wanda som mitt livselixir.

Bilden är i formatet 1.85:1 och tacksamt nog anamorfisk. Tidens tand har satt sina tydliga spår på fisken Wanda, hon är klart gammal i matchen. Detta syns tydligt på bildkvalitén hos denna DVD-utgåva. Tyvärr är allting mer eller mindre negativt, eller mindre bra beroende på hur du filosoferar om det berömda vattenglaset. Det syns spår av smuts och repor under hela filmens längd. Det som borde vara svart är snarare färgat askgrått och färger tenderar att skifta i styrka beroende på scen eller kameravinkel; hudtoner framstår ibland som rosa för att nästa stund vara gråa. Visserligen porträtteras likbleka engelsmän men jag betvivlar att detta är en medveten yttring från filmmakarnas sida. Om du är utrustad med projektor bli inte förskräckt i tron att din syn har radikalts försämrats ty skärpan är något obefintlig i denna utgåva milt uttryckt.

Samtidigt är detta en mycket gammal film och det är långt ifrån den sämsta DVD-utgåva jag har beskådat. Dessutom blir alla dessa små brister ofantligt mycket mer tydliga om du visar filmen på en 100 tum stor duk än en konventionell TV. Men faktum kvarstår att det finns äldre fiskar i akvariet, förlåt filmer på marknaden som är berikade med en betydligt vassare bild än En Fisk Som Hette Wanda.




Till skillnad mot den amerikanska utgåvan som bara har monoljud har vi i Sverige berikats med ett 5.1-spår vilket är en klart trevlig bonus. Om den nu bara hade kommit till sin rätt det vill säga. Basljud finns inte trots att receivern påstår det, symbolen lös i displayen under visningen av filmen. Men subwoofern bestämde sig för att gå ner till Stand By-läge efter en kort stund vilket säger det mesta om bastonerna i detta ljudspår. Samma beskrivning kan utan problem appliceras på surround-högtalarna. De gör sig hörda under ett fåtal tillfällen och det är knappt att man lägger notis till dem. Nej detta är ett klart framtungt scenario av ljud där centern får jobba mest. Dialogen är det mest positiva när det gäller ljudet i En Fisk Som Heter Wanda, den är klart presenterad och jag upplevde inga problem med grötighet i talet trots att den krispighet som går att finna i moderna produktioner här lyser med sin frånvaro. Fördelningen mellan de tre främre kanalerna är godkänd men överlag är ljudbubblan dämpad, som man placerat en filt framför högtalarna. Summan är att 5.1-spåret framstår som ganska blodlöst i detta fall vilket inte är direkt förvånande men lite trist.




Filmen levereras i ett transparent keep-case med film samt extramaterial fördelat på en skiva. Menysystemet är lätt rörigt då det finns ett antal olika ikoner att tillgå för att hoppa tillbaka ett steg, flera steg eller röra sig framåt. Detta är väldigt typiskt för releaser från filmbolaget MGM har jag noterat.



När det gäller denna utgåvas extramaterial får vi dels ett kommentatorspår med John Cleese som för en monolog till oss lyssnare. Cleese bjuder inte på en komisk kavalkad utan håller en mycket professionell ton under hela spåret. Det är genomgående intressant fakta som berättas både från filminspelningen som sådan till mer personliga minnen från Cleese sida om de medverkande samt Chrichton som Cleese onekligen såg upp till. Kommentatorspåret är dock inte det mest informativa jag lyssnat till, långa stunder hörs det ingenting från Cleeses sida vilket är synd då jag tror att det finns oerhört mycket mer att ta del av från produktionen av denna film. Men när han talar är det genomgående intressant att lyssna till.



Det finns även ett Trivia Track att tillgå i denna utgåva. Aktiverar man detta kommer det under filmens gång dyka upp små faktarutor med diverse information relaterande till scenen ifråga. Det kan röra sig om fakta från inspelningen till sådant som berör filmen men inte är centralt ur produktionssynvinkel; ett exempel på detta är de faktarutor innehållandes information om det brittiska rättsväsendet när Wanda och Archie möts för första gången. Att aktivera både Trivia Track samt kommentatorspår är inget att rekommendera då mycket av informationen nämns på både ställena.

För er som tycker att denna sektion var lite tunn kan jag trösta med att det finns en Special Edition-utgåva som innehåller en extra skiva med bara massa extramaterial.

Jag är extremt tacksam att min hjärna bestämde sig för att göra mig påmind om denna pärla till film. En Fisk Som Heter Wanda är filmkultur av den bättre sorten som alla med minsta intresse för bra film skall ha sett och gärna ha i sin ägo. Det är ingen mening för mig att gå in på specifika detaljer i manuset eller scener då dessa skall upplevas på egen hand. Detta är ingen fantastisk teknisk upplevelse vad gäller DVD-utgåvan utan köp den för filmens skull. Den är hysterisk, stötande, lätt vriden…och alldeles, alldeles underbar som Askungen skulle ha sagt. Nu är dessutom min flickvän gladare över att det finns lite mer komedi av den bästa sorten i filmhyllan.