After The Sunset

Existerar den perfekta kriminella stöten? Ja i varje fall om man får tro de antal filmer som gjorts på temat, jag har sedan tidigare recenserat Helgonet samt The Score eftersom jag är löjligt förtjust i denna typ av film. Detta är en tämligen utsliten genre som samtidigt fortsätter att locka nya filmmakare att ge sig i kast med. Regissören Brett Ratner har tidigare gett oss tempofyllda filmer som Rush Hour 1 & 2 samt Röd Drake där han lyckades att gå tillbaka till rötterna i eposet om Hannibal Lector. Det var därför med en smula förväntan och god portion nyfikenhet som jag plockade upp ett exemplar av After The Sunset. Är detta ytterligare en i mängden eller kan filmen ge ny luft under vingarna åt genren "den stora stöten"? Läs vidare för att få svaret på gåtan.




Max Burdett (Pierce Brosnan) är juveltjuven nummer 1. Det finns nästan inte en ädelsten som denne gentlemannatjuv inte stulit vilket gör honom till världens främsta inom sitt gebit. Tillsammans med sin förföriskt vackra partner Lola (Salma Hayek) bildar de ett par mer effektiva än Bonny & Clyde. I filmens början är de ute efter, hör och häpna, en ovärdelig diamant modell större. Den som står i deras väg är FBI-agenten Stan Lloyd (Woody Harrelson) som i princip har en eskort som slår den som USA:s president omger sig med när han färdas. Men vad gör det när världens bästa juveltjuv är i farten? Efter ett par trix med modern teknik och en hel del produktplacering hamnar juvelen i Max labbar och kvar lämnas ett styck förödmjukad FBI-agent att stå för konsekvenserna. Vi hoppar en bit framåt i tiden. Max och Lola har bestämt sig för att pensionera sig i det varma Bahamas. Men Max är uttråkad, medan blivande frugan är ute och roar sig med den ena aktiviteten efter den andra får vår tjuv finna sig i att sitta vid den lokala baren och smutta på fin whiskey. Tills den dagen då nemesisen Lloyd behagar att dyka upp på ön. Han är fast besluten att Max inte alls har dragit sig tillbaka utan att hans boende på ön bara är en täckmantel för att stjäla ytterligare en diamant, närmare bestämt Napoleons tredje gnistrande sten, den enda juvel som Max inte stulit. För att komplicera situationen ytterligare bestämmer sig den lokala gangsterbossen för att tvinga Max att stjäla diamanten samt den lokala polisen börjar snoka runt i soppan.



Oh huga detta mina vänner är riktigt, riktigt dåligt filmskapande. Jag såg filmen tillsammans med min vän Martin och jag skämdes över det faktum att jag slösade bort nästan två timmar av våra liv med denna sörja. Ty After The Sunset är med lätthet en av de absolut sämsta filmer jag sett i år, heck det är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. En bra film vars plot kretsar kring en juvelstöld måste ha fler spänningsmoment än du kan räkna på dina fem fingrar. After The Sunset har två för att vara exakt vilket gör att man inte direkt känner sig medryckt i handlingen. Här finns absolut inget nytt att hämta ur manuset som andra filmer inte redan presenterat genom åren, istället har man likt Max stulit små beståndsdelar från andra filmer och med inte allt för gott hantverk tvingat ihop komponenterna till att forma After The Sunset. Men det går inte att få en kvadrat genom ett runt hål hur mycket våld man än applicerar på situationen, något som blir skrämmande uppenbart när man beskådar denna sörja till film som är ett dåligt sammanfogat pussel. Här finns ingen som helst dynamik eller flöde i berättarspråket, karaktärer gör helt obegripliga saker och till slut sitter man mest som ett enda stort uttråkat frågetecken och undrar vad tusan det är som pågår i filmen. Nu menar jag inte i en positiv bemärkelse att man blir grundlurad av ett smart manus, man blir istället grundlurad av ett idiotiskt manus vilket är en väsentlig skillnad.



Brett Ratner var i mina ögon en tämligen stabil regissör fram tills detta projekt men efter att ha beskådat After The Sunset är alla mina omdömen som bortblåsta för tillsammans med manusförfattarna Paul Zbyszewski och Craig Rosenberg sänker Ratner denna skuta till avgrunden. Regin är trött, slö och totalt oinspirerande. Istället för att försöka rädda vad som räddas kan med tanke på det totalt urusla manuset har Ratner gett upp och bestämt sig för att göra världens dyraste reklamfilm för Bahamas. Vi får se Brosnan och Hayek blotta brösten en gång för mycket för att jag skall kunna behålla maten i magen, vandra i solnedgången och dinera på öns bästa hummer. Problemet är bara att ungefär två tredjedelar av filmen går ut på just detta beskrivna scenario och då förstår ni vart jag vill komma med denna recension. Det är snyggt men helt innehållslöst. Jag har inga som helst problem med filmer som har stilövningar så länge dessa är kopplade till filmens handling men att bara skapa en film som är ren yta utan substans irriterar mig. Irriterad är förresten ett alldeles för svagt ord i sammanhanget gällande After The Sunset, jag blir förbannad.



Skådespelarinsatserna är ett skämt. Skulle man leta efter en film som personifierar ordet stereotyp passar After The Sunset in som handen i handske. Samtliga personer kunde lika gärna ha burit skyltar där det stod ”tjuv”, ”FBI-agent” eller liknande för något mer schablonmässigt i agerandets konst var det länge sedan jag beskådade. Det är skam på torra land då vi onekligen har tunga namn i rollistan men vad gör det när manuset har utformat deras respektive karaktärer som karikatyrer på sig själva. Pierce Brosnan får helt enkelt upprepa sin roll från Tomas Crown, Salma Hayek sin roll från Desperado med enda skillnaden att hon i After The Sunset bär lösskägg. Till och med en sådan kompetent skådespelare som Don Cheadle förvandlas till ett vandrande skämt i rollen som skurken Henri Mooré, en pajas som antingen spelar över eller inte spelar alls. Det finns inga som helst positiva bemärkelser att finna i mina ögon beträffande After The Sunset, jo ett tämligen snyggt foto i vissa scener men det är också allt.



Bilden presenteras i formatet 2.35:1 och är anamorfisk. Likt många andra moderna DVD-utgåvor uppvisar After The Sunset en kvalité som är på topp med undantag för vissa små skavanker som drar ner betyget från topp. Två saker stör mig tämligen under filmens gång. Det första är att det förekommer ganska stora mängder persienneffekter vilka är svåra att blunda för. Lika svårt att ignorera är den mängd Edge Enhancement som denna version av filmen har, tyvärr, utrustats med. Men kan man bortse från dessa två irriterande skavanker bjuds man i övrigt på en mycket fin bildkvalité. Svärtan är verkligen på topp och bjuder på en knivskarp upplevelse precis vad man önskar av dagens moderna produktioner. Mycket av filmens handling utspelar sig i mörka miljöer varpå svärtan sätts på prov både en och tre gånger i After The Sunset. Jag kan meddela att den likt sin kusin skärpan gör ett kanonjobb, allt förefaller mustigt mörkt utan att minsta omgivningsdetalj går förlorad på kuppen.



Inget DTS här inte, vi får nöja oss med ett Dolby Digital-spår som klockar in på 448 Kbps. Vi erbjuds en ljudbubbla som är något för framtung för min smak, det är onekligen de främre kanalerna som får slita mest under filmens gång. Men detta är inte bara av ondo ty separationen fronten emellan är strålande med en dialog som ligger klockrent placerad i centerhögtalaren utan minsta tendenser att tappa fokusering, även om den inte sätts särskilt hårt på prov skall erkännas. De bakre regionerna vaknar till liv vid enstaka tillfällen men det är inte så man vänder sig om i ren förtjusning över de dynamiska aspekterna av detta ljudspår. Några direkta orgier i LFE blir det inte heller, subwoofern vaknar till liv när filmens soundtrack intensifieras men dessa tillfällen kan man räkna på sina fem fingrar.



Filmen levereras i ett keepcase av standardmodell med film samt extramaterial huserandes på en skiva. Ser vi till just sektionen med extramaterial erbjuds det en del smått och gott. Först ut är ett kommentatorspår med regissören Brett Ratner, producenten Beau Flynn och redigeraren Mark Helfrich. Detta är ett av de mer ofrivilligt komiska spår jag lyssnat till på senare tid. Ratner är hesare än Clintan och kan stundtals knappt prata medan de andra herrarnas funktion är att endast lovorda samtliga deltagare i detta projekt med kommentarer som "gud vad kul vi hade, åh herr X är en sådan fin person" and so on. En annan kan bli trött för mindre. Med detta undanstökat botaniserar vi vidare. Det finns ett antal deleted scenes att tillgå såväl som en blooper reel. Inga av dessa orsakade några direkta skrattattacker från min sida även om vissa av de borttagna scenerna faktiskt hade platsat i den färdiga filmen. Nej vad som verkligen är höjdpunkten bland extramaterialet är den över timmen långa dokumentären Before, During and After The Sunset. Här får vi verkligen en ärlig inblick i precis hur kaotisk en filminspelning kan vara med krismöten, gräl etc. Mer sådant tack. Avslutningsvis finner vi ett par kortare dokumentärer samt intervjuer med skådespelare och produktionspersonal.



Min flickvän, som likt mig verkligen ser det mesta i filmväg, stängde av After The Sunset efter ungefär tjugo minuter. Jag önskar att jag hade haft den förmånen men tyvärr var jag piskad att se hela eländet, någonstans i bakhuvudet hade jag en dåres optimism i tron om att filmen kanske kunde bli bättre allt eftersom den fortskred. Detta mirakel skedde icke, After The Sunset är en av de absolut sämsta filmer jag sett i år, när jag tänker efter är den en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Ingen story, tam regi och oengagerade skådespelarinsatser gör detta till en riktig kalkon modell stor. Jag kan med handen på hjärtat inte rekommendera denna film till någon, måste du av någon outgrundlig anledning se den så hyr för Guds skull den först innan köp. Kom sedan inte och säg att jag inte varnade er.