Recension: Dark Void

1. Genre:Action
2. Släppdatum: 2010-01-22
3. Utvecklare: Airtight Games
4. Utgivare: Capcom
5. Plattform: Xbox 360, PS3, PC

Efter tunga titlar som Bayonetta och Darksiders kommer plattformsactionliret Dark Void från Airtight Games för att fortsätta den färska traditionen av grymma spel så här vid början av året.

Problemet är att vertikala strider och dogfights á la Crimson Skies i skyn inte är så lufttätt som man hade hoppats.

Huvudpersonen i Dark Void, William Augustus Grey, får med sin jetpack och maskingevär i hand spöa utomjordingar i luften såväl som till fots. Förutom att engagera sig i beskyddaruppdrag och spränga UFO:n så tar man också del i utdragna, monotona strider där man leker enmansarmé mot horder av känslokalla robotar med mänsklighetens förfall i sinnet. Inte räcker det med två stridssätt heller – att slåss vertikalt, alltså att ibland hänga upp och ned, är ett hajpat spelmoment som gör Dark Void hyfsat unikt (men som av någon anledning inte fanns med i demot). Det låter bra och varierat – men är djupet lika spännande och till synes bra som fasaden?

Ledsen att göra er besvikna; jag måste tyvärr säga nej.

Man introduceras till ett testprojekt i prologen, andra världskriget rasar i Europa. De allierade har med jetpacks funnit ett sätt att ge människan vingar, men plötsligt störs testpiloten och hans vänner av ett gäng UFO:n som skjuter försökskaninen medvetslös och hans vänners öden är okänt. Istället skyfflas vi in i ett annat skede, då William Grey och hans älskade Ava ska ut och flyga över Bermudatriangeln. Flygturen tar en oväntad vändning då farkosten klyvs i mitten och manskapet singlar handlöst ner i mörkaste Sydamerika.

Helt plötsligt får Grey och Ava finna sig i att famla i mörkret där de stöter på robotar från yttre rymden, en ras som varit på Jorden innan Adam och Eva och önskar förslava mänskligheten. Jag förstod inte så mycket av storyn skall tilläggas, mest för att den var oengagerande och att presentationen var högst tveksam – jag orkade helt enkelt inte hänga med. Det var hur som helst mycket fascistnoja och tal om profetior som skulle uppfyllas, samtidigt som en väldigt ung Nikola Tesla (såg ut som 40-50 när han, tidsenligt sett, var nära döden) gör ett framträdande.

Förutom att storyn var full med hål och tunn som ett gammalt pergament (indianer i Amazonas kunde flytande engelska på grund av Tesla som i grunden var österrikare) så kantades spelet av buggar och åter buggar. Plattformar som inte gick att hoppa på, dödsfall utan någon anledning, funktioner som inte var logiska och lite till får plats i Dark Void. Jag var i ärlighetens namn tvungen att avsluta spelet för att jag råkade ut för en bugg som förstörde hela kapitlet – man skulle transportera fångar som aldrig kom. Det fick stå mellan att spela igenom ett enerverande evighetsspelande fyllt av sprängande kapslar och tusentals fiender eller att säga tack och hej efter fyra av sex timmar. Jag valde det senare. Jag fick från andra spelmedium reda på att en till spelavgörande bugg infinner sig vid ett annat moment, så spela på egen risk.

Förutom att spelmekaniken stundtals läcker som ett såll gör grafiken inte Dark Void rättvisa. Det hela ser daterat ut, återigen är det en föråldrad version av Unreal Engine – spelvärlden är stor men ohyggligt ful. Man skuggar bort horisonten för att man inte orkar fylla ut hela skärmen, texturerna är spyframkallande och the Void ser helt dött ut. Tänk dig själv att traska runt i en värld där allt står stilla samtidigt som det är lika grått och tråkigt som vilket sovjetiskt samhälle som helst. Fienderna är monotona och persongalleriet är fasligt, urbota tråkigt.

För att inte tala om hur mycket Dark Void önskar att det vore Uncharted 2. William Grey verkar ha Nathan Drake-komplex. Han försöker ha samma kaxighet och avslappnade vy till allting, dialogerna verkar lite kopierade och jag tror till och med att en scen är kopierad rakt av.

Kontrollen är faktiskt adekvat. Man överlever till fots. Även om W. Grey är övermänsklig med sina fyrametershopp och plötsliga ryck är det kul att springa runt till fots och skjuta skallen av androider. Vertikalhoppen från plattform till plattform är nytt och fräscht och kan gärna implanteras i fler spel i fortsättningen. Det ger en helt ny nivå till eldstriderna, när man i flera fall får skjuta personer upp och ner och inte riktigt vet var man är någonstans. Att jag mådde illa av allt kameraväxlande gjorde väl inget, eftersom det ändå är ett tappert försök. Flygdelen vill jag helst glömma då den var fruktansvärd och jobbig som få – jetpacken flyger som en okontrollerbar tjur inför en rodeo och jag kan inte räkna på fingrarna hur många gånger jag dog enbart på grund av att jag flög in i saker. De hade gärna kunnat föra in en stoppknapp så man hade kunnat stanna i luften. Vi snackar ju ändå Tesla här. Men i alla fall så var kontrollen och ljudet behållningen med spelet.

Eller nåja, ljudet och ljudet. Musiken var behållningen. Röstskådespeleriet var stundtals skrattretande och jag tyckte det var ypperligt fånigt. Lyckades till och med pressa ut ett hånskratt. För ljudet står Battlestar Galactica-veteranen Bear McCreary, som håller uppe stämningen finfint spelet igenom. Dock gör som sagt Bear spelet en björntjänst, men jag ser lite Jesper Kyd-tendenser i McCreary. Hoppas på fler framträdanden från denna musikaliska björn.

Spelet håller i cirka sex timmar, så det klarar man lätt på en dag eller två.

Dark Void hade ambitioner att bli något som det helt enkelt inte blev. Dålig grafik, kass spelmekanik, tunn story, oengagerande speluniversum, men med en finfin ljudbild förutom rösterna och en helt okej kontroll gör DV till något av en besvikelse. Jag förväntade mig mer av det här. Man utlovas Gears of War blandat med Crimson Skies. Istället fick vi något som var långt ifrån lufttätt.

+ Kontrollen
+ Ljudet

- Stenåldersgrafiken
- Storyn
- Anakronismer
- Röstskådespeleriet
- Spelmekaniken

5/10 – Mediokert

Skribent: Filip_M