Tales of Arise

• Genre: RPG
• Släppdatum: 10 sep 2021                                           
• Utvecklare: Bandai Namco Studios
• Utgivare: Bandai Namco Entertainment
• Plattform: PC / Xbox Series X|S / Xbox One / PS5 / PS4

Tales-serien är en gammal klassisk långkörare och den JRPG-serie som jag spelat flest titlar ur tillsammans med Final Fantasy. Utöver just Final Fantasy och Dragon Quest finns knappt någon JRPG-serie med hög budget, så det gläder mig verkligen att Bandai Namco bestämt sig för att satsa ordentligt på Tales och ge det en högre budget än normalt.

Det senaste spelet i serien, Tales of Berseria, släpptes 2017 och det kom under en tid när franchisen var på nedgång. Berseria var dock riktigt bra och fräscht, och med ett tidsgap på 4 år och en högre budget var förväntningarna på Arise höga.



I Tales of Arise spelar man som en slav i järnmask med minnesförlust. En man som inte kan känna smärta och som inte ens vet vad han heter, så han kallas bara för järnmasken. Han lever på en planet där hans folk, Dahna, är förslavade under den högteknologiska rasen Rena, som använder Dahneserna som arbetskraft och för att avgöra vem som ska bli Renas nästa regent via krontävlingen. En dag stöter järnmasken på en tjej från Rena, Shionne, som har tillfångatagits av sitt eget folk. Han tycker sig trots sin minnesförlust känna igen henne, och bestämmer sig för att frita henne och sig själv från slavhandlarnas förtryck. Under bråket uppdagas två saker: järnmasken har en unik förmåga att frammana ett brinnande legendariskt svärd från Shionne, och Shionne elektrificerar alla som rör vid henne. Nu måste en man som inte känner smärta samarbeta med en kvinna som skadar alla hon vidrör.

Vad som följer är ett 40-50 timmar långt äventyr där de två reser från plats till plats och stöter på nya vänner som ansluter till partyt, samtidigt som de försöker besegra de olika regenterna från Rena för att befria Dahna. Storyn under spelets första del är intressant och fängslande med några riktigt sköna och dramatiska mellansekvenser och ett bra tempo där de olika regenterna alla känns unika i sitt tillvägagångssätt. Den första regenten använder sig av ren makt, men de andra är inte lika direkta och mer intressanta. Jag gillar gänget man färdas med, men de är inte så färgstarka och framförallt saknar jag komedin som alltid varit en stapel i serien.



Miljöerna och grafiken överlag har putsats upp rejält mot tidigare spel. Det är riktigt snyggt och flyter på bra på datorn. Vare sig det är Calaglias lavagrottor, Cyslodias snöiga glaciärer eller regnskogen i Garath Haros är det en fröjd att titta på och en värld jag hade velat befinna mig i. Striderna är en explosion av färggranna partiklar och coolt designade monster. Objekt ritas upp lite för nära för att det ska vara perfekt men i JRPG-genren är det bara FFVII Remake som kan utmana. Musiken är orkestral och komponeras i vanlig ordning av Motoi Sakuraba. Det fanns några bra låtar även om det kanske inte hade någon som riktigt stod ut som i Berseria. De engelska röstskådisarna gör ett väldigt bra jobb och dialogen är välsynkad.

Som vanligt finns ett antal animerade sekvenser. Förr i tiden, t.ex. i Final Fantasy X var de höjdpunkter i spelet som var överlägsna spelets egna grafik. Nu måste jag säga att spelgrafiken ser bättre ut. Visserligen är det inte CGI, bara animerat, men ändå. Lite lustigt när slutscenen visas i animerad form och jag hellre hade velat se den i spelgrafiken.



Striderna är inte vad man är van vid som gammal Tales-spelare. Fienderna syns som vanligt på kartan och man kan välja att anfalla dem eller inte, men under själva striderna är man fri att springa runt, attackera och kasta sig undan som i ett actionspel. Däremot har man en AG-mätare (stamina), så man kan inte slänga ut hur många attacker som helst utan att vila. Mekaniken bygger på att försöka slå en fiende tillräckligt många gånger för att aktivera Boost Strike, där flera partymedlemmar går ihop för att göra en förödande attack som kan ta ut många fiender samtidigt. Det enklaste sättet att göra det är att personligen attackera fienden med sina olika Artes (attacker) och kedja ens egna attacker med partymedlemmarnas specialattacker som byggs upp med tiden. Svårt att förklara för de som inte gjort det själv, men kort och gott har man en del att tänka på under striderna som gör dem interaktiva och engagerande. Man kan byta fritt mellan de olika medlemmarna och pausa striden, men jag körde hela tiden med huvudkaraktären och utan att pausa. Tyvärr är fiendevariationen inte den bästa och man återanvänder många med olika skins.

Dessvärre finns också en andra del av spelet som kanske inte borde ha existerat för spelets bästa. Här går tempot helt åt skogen med 5-6 timmar dialog utan strider. Gå några meter, dialog, gå några meter, dialog, prata med bybor, mellansekvens etc. Värst av allt är att de upprepar saker hela tiden också. Storyn och alla märkliga namn på olika saker påminner mig om FF13-tiden. De tidigare så exotiska, härliga miljöerna byts ut mot tråkiga, stela korridorer fulla av monster med oändlig HP som tidigare var bossar, men nu är vanliga fiender. Jag drar ner svårighetsgraden till det enklaste de sista två timmarna, men märker att det inte hjälper särskilt mycket. Varje fight mot bjässarna tar ändå fem minuter och ger mig mycket mindre EXP än vad jag får från de mindre, enklare fienderna. Tyvärr blockerar flera av dem korridorerna, så jag har inget annat val än att slåss. Slutbossen visar sig vara enklare än de vanliga fighterna jag genomlidit. Hela tiden sitter jag bara och tänker att jag vill tillbaka till de gamla miljöerna för att göra sidouppdrag, fiska eller tävla i arenan.



Överlag har Tales of Arise gjort stora förändringar mot de tidigare spelen även om dess DNA fortfarande är Tales. Man har nu en stabil grund att bygga vidare på, och detta är definitivt framtiden för Tales. Om de bara kan putsa bort vissa designbeslut så kan nästa Tales, och framförallt om det enbart kommer till nästa generation, bli fantastiskt bra.



Slutsats: JRPG är min favoritgenre och då det så sällan släpps JRPG med hög budget såg jag mycket fram emot Arise. Jag har fått vara med om ett långt äventyr med snygga miljöer, roliga strider och trevliga partymedlemmar och jag kommer spela vidare för att göra klart sidouppdragen och få mer tid i denna trevliga värld, men den sista delen av spelet med all dialog och obligatoriska bossfiender känns som ett annat spel gjort av andra utvecklare jämfört med de första 30 timmarna och surar ned upplevelsen lite grann. Synd på ett i övrigt jättebra spel, men det går att uthärda för att sen återvända till sidouppdragen.

Med det sagt är jag glad över försäljningsframgångarna och de höga betygen, och exalterad för Tales framtid då presentationen på Arise var på en helt annan nivå än tidigare.