Yakuza: Like A Dragon

• Genre: Action-RPG
• Släppdatum: 10 nov 2020                                           
• Utvecklare: Ryu Ga Gotoku Studio
• Utgivare: Sega
• Plattform: PC / Xbox Series X|S / PS5 / PS4 / Xbox One

Min relation till Yakuza-serien går tillbaka till bronsåldern när jag spelade det första Yakuza på PS2. Emedan jag gillade storyn och karaktärerna ogillade jag starkt stridssystemet, kameran och upplägget och spelade aldrig klart det. Storyn hade dock gjort ett intryck och när Yakuza 0 och remakeversionerna av ettan och tvåan kom blev jag ännu mer sugen. I år fick jag så ett ryck och spelade klart alla tre i och med att de var på Game Pass.

Vad jag upplevde i Yakuza 0 som jag startade med var, utöver en massa galna sidouppdrag och ett moderniserat stridssystem som inte längre gick mig på nerverna, en berättelse som förmodligen är den bästa och mest vuxna jag sett i ett spel och årets spel för mig. Jag var därmed fast och måste nu spela resten av sagan. Yakuza 0 kom för övrigt på plats #15 i stentuff konkurrens när årtiondets bästa spel röstades fram på det stora amerikanska forumet ResetEra, ett bevis om något på hur bra det är. Testa det om ni inte har gjort det än, det finns fortfarande på Game Pass.

När det nya Yakuza nu kom var jag osäker på om jag skulle spela det med tanke på att jag ännu inte spelat del 3-6. Och visst finns en del spoilers, men det är mer övergripande om striden mellan de olika klanerna och inte om karaktärerna som jag bryr mig mer om. Med reservation för att jag bara spelat klart 2/3 av storyn då jag fastnat i managementspelet och alla andra sidospår som jag vill klara innan storyn. Vill man så kan man alltså börja med Like A Dragon, men jag rekommenderar förstås 0 som startpunkt då det både är bäst och kronologisk startpunkt.

Det nya Yakuza är på många sätt en nystart och dessutom den största förändringen av serien sedan originalet. Inte nog med att man spelar som en helt ny karaktär, Ichiban Kasuga, man får också för första gången i serien springa runt i en helt ny stad utanför Tokyo (Yokohama) utöver Kamurocho och Sotenbori från de tidigare spelen. Som om inte det vore nog har man bytt ut det gamla Tekken-liknande stridssystemet mot Dragon Quest-liknande RPG-strider och lagt in Persona 5-inspirerade attribut och ”vänskapsband”.



Storyn handlar om den sorglösa protagonisten Ichiban Kasuga som likt en viss annan person hamnar i fängelse för ett mord han inte begått. När han kommer ut vill hans gamla klan inte veta av honom och han hamnar så småningom i Yokohama där han träffar ett udda gäng som han bildar starka band med. Det som till en början bara handlar om att försöka överleva vardagen genom att samla burkar och söka jobb förvandlas så småningom av en slump till en maktkamp i toppen av näringskedjan.

Storyn är väldigt mastig även med Yakuza-mått mätt. Var beredd på att sitta 20-30 minuter framför mellansekvenser många gånger när mycket ska förklaras i början speciellt, det är klart mer än de tidigare Yakuza-spel jag spelat. Därför är det heller inte ett spel för alla. Men för de som gillar tunga berättelser är det perfekt och tempot höjs senare. Jag gillar Ichibans attityd (och frisyr), han växte upp med Dragon Quest och vill gärna bete sig som en hjälte som hjälper andra i nöd. Även fast han är en Yakuza är han fortfarande god, om än aningen naiv, och han har en aktiv fantasi vilket speglas av att fienderna demonifieras när man slåss.

RPG-striderna funkar väldigt bra och gör att man får mer användning för vapen (dessa gick normalt sönder i de tidigare Yakuza-spelen efter ett visst antal slag) och rustning. Man involveras aktivt genom att det går att tajma knapptryck för att försvara sig och därmed ta mindre skada, och man kan även slå på folk som ligger ner för extra skada om man inte väntar för länge. I övrigt är det äkta turbaserat. Jobbsystem som i Final Fantasy finns där t.ex. en kock har annorlunda skills jämfört med en idol, och med jobben får man också ett antal olika kostymer att välja bland.

Sakta men säkert blir kartan proppfull med olika saker att utföra. Sidouppdragen är lika roliga och sjuka som vanligt, men man kan också lämna in föremål eller rädda människor i nöd i speciella ”hjälteuppdrag” som ger pengar, erfarenhet, föremål och attributpoäng. Desto fler poäng man har i ett visst attribut (som t.ex. intelligens eller charm), desto fler sidoaktiviteter låses upp. Bandet till ens partymedlemmar är också poängbaserat och när man har tillräckligt gäller det att gå till puben och snacka med dem så att vänskapsbandet går upp i nivå. Sen finns, förstås, även minispelen.



Utöver många av de tidigare minispelen som poker, karaoke, klassiska Sega-spel, baseboll, dart och en massa andra har det även tillkommit lite nytt. Att cykla omkring med ett flak och samla in burkar är det första man introduceras för, men min favorit är en skola där man kan ta certifikat inom olika ämnen. Det fungerar som Postkodmiljonären, man får frågor med fyra svarsalternativ och lite betänketid. Inom matematik gäller det t.ex. att klara tankenötter som 6 + 16 på den enklaste nivån (det blir förstås svårare).

Ett helt gokartspel har också lagts in. Det är mer eller mindre en rak kopia av Mario Kart, fast mycket sämre. Det finns färre föremål, banorna är väldigt lika varandra (då allt utspelas i staden), fysiken är märklig, och jag har vunnit alla lopp på första försöket. De ska nog inte försöka sig på ett separat gokartspel om man säger så, men för att vara ett minispel funkar det.

Att styra ett företag är det jag fastnat för nu, då jag gillar pengar. Till en början känns det väldigt komplext, man ska köpa och uppgradera fastigheter, anställa rätt folk (well, det finns en tupp också) baserat på stats och hålla dem nöjda, man kan ta lån som måste betalas tillbaka med ränta, investera i olika erbjudanden, och vara med på styrelsemöten som är ett minispel i sig där det gäller att ha med sig rätt anställda som kan övertala oppositionen. Men efter ett antal timmar lär man sig och nu går det som ett väloljat maskineri. Tja, det är inte för alla men det är också helt valfritt och jag gillar kampen mot att bli det största företaget i Yokohama från att ha börjat utanför topp 150.

Jag vet inte när det kommer att hända men jag ser fram emot att man byter till en nextgenmotor för grafiken är lite sådär. Jag tycker den är sämre än i Yakuza 0 faktiskt. Karaktärernas ögon stör mig i vissa lägen, de är inte så naturliga som de brukar vara. Värst är det i parken där det bokstavligt talat går i slowmotion och man ser gräset uppdateras framför sig, även fast det inte på något sätt är avancerad grafik. Men så har Yakuza-spelen alltid varit tungdrivna. I övrigt är det 60 FPS i 1440p på min inte alltför starka PC.

På tal om parken har jag lagt ett antal timmar på att springa omkring där och leta insekter. Märkligt beroendeframkallande, men man vill ju ha silver, guld och regnbågsvarianterna förstås. Det är lite som Pokemon, de spawnar slumpmässigt så får man springa och plocka upp dem. Det finns även ett... Sujidex... över fiender man mött, gotta catch ém all!

Spelet har för övrigt engelskt tal, något som bara funnits i ett par av seriens spel tidigare, och det verkar välgjort. Riktiga Yakuza kör dock förstås (med handkontroll) på japanska! Och på tal om ljud finns CD-skivor runtom i världen att samla, med bland annat låtar från Persona 5 och andra klassiska  Sega-spel. Dessa kan sedan spelas på pubben.





Slutsats: Ett mastigt spel med extra allt och mängder av saker att göra. Plusmenyn bland Yakuza-spelen. De nya RPG-striderna funkar kanon, Ichiban är en skön karaktär, och vissa av de nya minispelen imponerar. Har man inte spelat Yakuza-serien, som jag å det varmaste rekommenderar, så bör man starta med det förträffliga Yakuza 0. Men för de som redan har spelat hela eller några delar av serien är Like A Dragon en utmärkt fortsättning.