The Dark Pictures: Little Hope

• Genre: Skräck
• Släppdatum: 30 oktober 2020
• Utvecklare: Supermassive Games
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

Mästarna av jump scares är tillbaka med del två i skräckserien The Dark Pictures Anthology, och även om det följer i samma spår som föregångaren så har kärnan i spelet förbättrats rejält.

Jag spelade igenom Man of Medan för någon månad sedan. Normalt sett är jag ingen fan av interaktiva filmer, men bortsett från det sömniga introt grep Supermassive Games verk ändå tag i mig med sin kusliga atmosfär och annorlunda storytelling. Att ta snabba beslut och rita upp sin egen berättelse är riktigt kul, speciellt när det ofta gäller liv och död.

Den äckligt käcka men likaså skadeglada kuratorn är tillbaka med samma episka intro som i Man of Medan, denna gången för att berätta historien om Little Hope. Fyra studenter och deras professor är på utflykt när deras buss kraschar och de hamnar i en Amerikansk spökstad som är ovanligt tät med dimma. Men innan dess får man se prologen som sparkar igång berättelsen på ett väldigt bra sätt. Till skillnad från den otroligt långsamma starten i Man of Medan satt jag här som på nålar från början till slut - utvecklarna har verkligen gjort ett bra jobb med att hålla spänningen vid liv genom hela äventyret. Karaktärerna är kanske inte de mest karismatiska, men jag uppskattar att man denna gång inte bara styr ett gäng ungdomar utan att gruppen nu även består utav äldre personer.



Kanske beror spänningen också på att miljön, en slags blandning mellan Silent Hill och The Blair Witch Project, är mer klassisk när det gäller skräck. Tomma gator och övergivna trästugor omringade av mörk skog med en släng av häxkonst är vad man kan förvänta sig i Little Hope. Som en Silent Hill-fan föll det mig precis i smaken, speciellt då man i princip har kopierat många element såsom dimman och designen på monster, för att inte glömma extremt mystiska bybor. Grafiken är bländande och ljuseffekter imponerar i synnerhet, vilket är tur då ljus från månen och lyktstolpar troligtvis är allt du har att jobba med, bortsett från gruppens ficklampor då samt något stearinljus här och där. Ansiktsuttrycken förmedlar precis som i Man of Medan karaktärers känslor på ett verklighetstroget sätt, något som spelet utnyttjar och leker med fullt ut.



När det gäller själva gameplay har Supermassive Games gjort en rad smärre förändringar som tillsammans gör stor skillnad. För det första kan man nu i många lägen styra kameran själv och gå runt som en normal person istället för att använda den extremt stela och klumpiga Resident Evil-liknande kontrollen från ettan. Man kan även hålla inne en knapp för att gå något snabbare. Själva dialogvalen och animationer flyter på bättre än tidigare, och man får numera en varning inför quick-time events. Det senare kan ses som kontraproduktivt då spelet i princip säger till dig att vara beredd med fingrarna för annars dör du. Jag störde mig dock rejält på Man of Medans QTEs som kom som en blixt från klar himmel och gjorde att mina karaktärer dog då jag inte hann trycka/masha i tid, under stunder då jag bara ville släppa taget från handkontrollen ett tag. Denna lösning är lite väl snäll men ändå bättre, dock tycker jag ett slags mellanting skulle vara det bästa.




Slutsats: Little Hope följer upp Man of Medan med en extremt stämningsfull miljö i form av en spökstad, djupt inspirerad av Silent Hill. Karaktärerna må fortfarande vara generiska men det stoppade mig inte att gång på gång vänta på nästa hårresande ögonblick under de drygt fem timmar det tar att lösa mysteriet, med en del välbehövliga pauser bör tilläggas. Mycket av det jag inte gillade med Man of Medan har fixats, framförallt den klumpiga kontrollen samt oförlåtliga quick-time events.

Ändå finns det fortfarande en del att jobba på: beslut påverkar knappt relationer mellan karaktärer vilket är extremt synd i ett spel som detta, jag hade gärna sett mer tillfällen för romanser speciellt. Sedan blir jump scares lite väl förutsägbara och de är lika billiga som i ettan, mer variation hade definitivt inte skadat. För 30€ kan jag dock utan tvekan rekommendera Little Hope för alla skräckfantaster, och denna gången är slutet tillfredsställande och faktiskt ganska briljant.