Mafia: Definitive Edition

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 25 september 2020
• Utvecklare: Hangar 13
• Utgivare: 2K Games
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

Jag kommer faktiskt ihåg Mafia när det kom ut 2002 och hur väl det togs emot. Spelet lyftes fram som en autentisk visit till 30-talets Gudfadernosande maffiavärld och framhölls som ett av de bästa spelen det decenniet. Jag hade kompisar som svor vid dess kvalitet och Mafia figurerade ofta i spellistor över spelserier som förtjänar en fortsättning, tills Mafia II kom ut typ 2008. Själv provade jag det aldrig, till mitt dåtida förtret, men därför är det en välkommen nyhet att kunna besöka spelet som banade väg för den nu ganska tveksamma Mafia-spelserien.

Hangar 13 har gjort ett hästjobb med att restaurera originalet i Mafia: Definitive Edition, och har byggt om hela spelet från grunden med nya assets, ett utökat berättelseläge (vissa relationer utvecklas), introduktionen av motorcyklar, en klassisk svårighetsgrad för att simulera originalets ökänt svåra förutsättningar och ett ”Free ride”-läge, där man kan springa runt och upptäcka världen som man vill.

Lite förvånad över att Hangar 13 behöll förtroendet efter debaklet med Mafia 3, men i fråga om att vara trogen originalet har de gjort ett bra jobb – utan att veta för mycket om hur Mafia kändes när det begav sig 2002 så känns det inte som det hade kunnat göras så mycket bättre än vad det är.

Mafia: Definitive Edition går föga förvånande ut på att iklä sig rollen som en gangster i 30-talets fiktiva Chicago, eller Lost Haven som det heter i spelet, och under spelets gång får man ta del av klassiska attacker på italienska restauranger, slagsmål och jakter i gränder, rallyåkande, politikermord, blod, svett, tårar, svek och förstås bilåkande. Otroligt mycket bilåkande. Utöver den ökända racingnivån (som ska ha varit omöjlig att klara av då det begav sig) spenderas mycket tid bakom ratten, mycket tack vare att protagonisten Tommy Angelo är taxichaufför-turned-mafioso.

Det ursprungliga Mafia var besynnerligt eftersom spelet fokuserade på att göra bilåkandet medvetet trögt och oresponsivt för att simulera den samtida begränsningen som fanns i depressionens vrålåk, och Hangar 13 har hedrat det designvalet.

Det är en frustrerande historia att styra såväl skruttomobiler som 30-talets motsvarighet till Ferrari och det blir en ganska påtaglig upplevelse när kanske 70 % av spelet går ut på att köra från A till B, lyssna på personer (och bli utsatt för mer eller mindre viktig exposition) och bli jagad av bylingen när man råkar gå fem km/h över den tillåtna fartgränsen. Jag spenderade ganska mycket tid åt att köra in i betongväggar och offra intet ont anande fotgängare för att sakta ner farten runt snäva svängar i Lost Havens snåriga storstadsdjungel, och då var jag ändå ganska försiktig.



Jag vill dock poängtera att om man ser bilkörandet som något meditativt eller bara gillar att ta del av atmosfären så är detta helt rätt grej, och jag förstår att det är ett medvetet val från utvecklarnas sida att göra det plågsamt svårt att köra bil. Lyckligtvis kan man skippa de flesta bilturer såvida det inte är viktigt för berättelsen, vilket är en bra kompromiss.

Det finns gott om buggar och även om det i de flesta fall handlar om ”lustiga” sådana som att en bil materialiseras från tomma intet i luften och kraschar ner i rusningstrafik finns det också mindre roliga buggar som kan göra att man måste ladda om en checkpoint, t.ex. att man faller igenom marken eller att ett event som ska ske inte går igång på grund av att någon variabel inte triggas. Det kan vara frustrerande och även om det inte händer särskilt ofta märks det fortfarande av.

Jag nämnde atmosfären och återigen verkar detta vara Hangar 13s forté – i Mafia 3 prisade jag just berättelsen och hur de lyckades skapa en atmosfär som var inbjudande och spännande, och jag vill nog påstå att de lyckats till viss grad även i Mafia: Definitive Edition, utefter det grundmaterial som de haft att utgå ifrån.

Lost Haven känns levande med sina resliga skyskrapor, tidsenliga neonljus som lyser upp staden om natten, och radiostationer som drönar på i bakgrunden och ger liv till staden i form av nyhetsbulletiner, reklam, tal från politiker och andra dylika inslag som hjälper till att skapa en medryckande ambiens.

Bilarna har också fått extra mycket detaljfokus, så är man bilintresserad och gillar epoken finns det mycket att hämta, speciellt då man som sagt kan samla på sig olika bilmodeller och motorcyklar i Free Roam. Utöver föregående punkt dock så är kanske inte ansikten och karaktärsmodeller så bra förutom de som figurerar i mellansekvenser.

Berättelsen är okej om än något klyschig, med engagerat röstskådespeleri (nyinspelat för denna versionen) och bra tempo (klart på runt tio timmar). Jag upplever Tommy Angelo som en ganska trist karaktär, men det händer mycket mellan de olika karaktärerna, många miljöer besöks och man får se många livsöden nystas upp på väldigt kort tid. Berättelseläget är extremt linjärt men det ser jag inte som något större problem – alla GTA-doftande spel behöver inte vara just GTA.

Jämför man dock vad som faktiskt finns i staden och vad man besöker så känns det ändå som att inte nog med platser utnyttjas till fullo. Det finns flera områden i Lost Haven som knappt spelar roll i berättelseläget, utan det mesta upptäcks i Free Ride. Även om atmosfären är bra känns det inte som att staden lever rent interaktivt, för man har allt som oftast inte mycket att göra – speciellt inte om man endast kör berättelseläget.

Förutom bilåkandet och att kolla på mellansekvenser slåss man väldigt mycket, ömsom med knytnävarna och ömsom med pickadollen i näven. Mafia: Definitive Edition är en klassisk (vid detta laget) cover shooter á la Gears of War, minus det som gör Gears of War bra. Känslan i pistolerna är inget märkvärdigt, fiender tål lite för mycket för min smak och kontrollen sitter inte riktigt. Coversystemet känns förlegat och trögt, och är också det en frustrerande historia.

Att slåss i närstrid är förvånansvärt simpelt – man behöver bara vänta tills en prompt om att trycka på block kommer, sen kan man slå ner i princip vem som helst. Närstrider känns dessutom väldigt intryckt eftersom man gör det en eller två gånger i början av berättelsen och sen är det i princip bara granatkastande, Tommy guns, gevär och pistolskjutande. AI:n är inte helt dum utan försöker aktivt flankera en när man står bakom skydd och gör sitt bästa för att göra livet surt för Tommy, så till den grad att de kan stå och ta fem skott eller liknande från ett maskingevär utan att röra en min.

Ett intressant designval är att Hangar 13 behållt livsystemet där man får klara sig bäst man vill om man blir skjuten, tills man hittar hälsa som finns i begränsad upplaga på de olika nivåerna. Det gör det påtagligt svårt att klara av ett par av spelets nivåer, vilket är välkommet. Checkpoints är välplacerade och orsakar inget större besvär.

En ständig känsla som jag dras med när jag spelar Mafia: Definitive Edition är dock att det känns så mediokert. Spelet försöker leva upp till nutidens måttstockar och förväntningar men lyckas inte riktigt nå ända fram. Ingen aspekt står ut som en riktig tiopoängare eller ens en åtta.

Det mesta är på sin höjd habilt, och inte så mycket mer. På den vägen kan man ifrågasätta om det verkligen fanns en poäng i att göra en uppfräschning av Mafia, och kanske öppnar upp en diskussion om man verkligen behöver göra definitive editions/HD-remakes av vilket spel som helst. Det är anmärkningsvärt att ett tekniskt sett nygammalt spel kan kännas daterat redan vid release, och det säger något, tycker jag.


Slutsats: Mafia: Definitive Edition är ändå en relativt trogen och välkomponerad remake av en klassisk titel som trots sin mytomspunna status inte riktigt lever upp till dagens förväntningar i mina ögon. Berättelsen är rapp och trevlig, atmosfären finns där, men spelmässiga detaljer som bilkörningen, kontrollen och stridssystemet är högst mediokra, och spelet erbjuder egentligen inget utöver det vanliga – vilket behövs idag. Jag skulle säga att om du är ett Mafia-fan och vill återuppleva 2002, eller är sugen på ett maffialir och kan vänta på en rabatt, så är det värt att besöka Lost Haven. Men annars finns det bättre alternativ därute.