Resident Evil 3

• Genre: Skräck/Action
• Släppdatum: 3 april 2020
• Utvecklare: Capcom
• Utgivare: Capcom
• Plattform: PC/Xbox One/PS4

Efter fjolårets succé med Resident Evil 2 remaken dyker ännu en remake upp. Denna gången är det Resident Evil 3 som har fått sig en skönhetsbehandling, en del i serien som dock inte känns som en fullfjädrad uppföljare.

RE3 utspelar sig i ungefär samma tidsperiod som tvåan, fast ur ett annat perspektiv. Här följer vi Jill Valentine och Carlos Oliveira, en hård nöt som jobbar för militären i Umbrella. En direkt uppenbar skillnad är att du inte väljer vem du ska spela som, utan det skiftar lite under spelets gång. Storyn är helt okej och spelet är packat med en hel del mellansekvenser som för den framåt, men förutom huvudkaraktärerna bleknar den övriga uppsättningen, speciellt i jämförelse med RE2.



Anledningen till att tvåan har bättre story och karaktärsbygge beror på att trean satsar mycket mer på action. Det var här som Capcom gled in mer på actionspåret som serien höll fast vid ända tills sjuan, och det märks snabbt. Jagmomenten från tvåan är tillbaka fast denna gången är det Nemesis som man måste springa ifrån, en än mer intelligent och läskig kreation. Den jagar dig oavbrutet genom hela staden och har fått en del nya rörelser som att hoppa enorma distanser för att blockera din väg framåt. Något som jag gillar är att både Nemesis och andra fiender kan slå in dörrar och överraska dig när du tror att du är trygg, något som sällan hände i tvåan.

För att bättre kunna överleva det nya hotet så har man som spelare fått tillgång till en ny teknik där du hoppar åt sidan. Om du timar det rätt så kan du akta dig för attacker och snika förbi fiender utan att ta skada. Väldigt användbart men å andra sidan tar det ifrån en del av skräcken när man har en sådan nödknapp. Inget jättestort problem i detta spel dock då det som sagt är mycket mer actionorienterat. Gatorna kan vara helt fyllda med zombies, och explosioner och eld tillhör vanligheterna.



RE3 använder logiskt nog samma motor som tvåan och är precis lika snyggt. Det som blir negativt med det hela är att spelet utspelar sig i samma område som tvåan, så många platser känns igen. Inte bara miljöerna, utan många objekt och föremål är exakt likadana och har helt enkelt återanvänts från tvåan. Till och med zombies känner jag igen från tvåan (och redan då tyckte jag inte att det fanns tillräckligt många olika modeller). Nåväl, karaktärer ser mycket bra ut och det gör även alla nya fiendetyper som är en del till antalet och som är riktigt läskiga, i alla fall tills man har listat ut deras svagheter. Bossarna däremot är inte speciellt roliga att möta, föga fantasifulla och jag saknar den variationen som fanns i till exempel ettan.

Jag varvade RE3 på 7 timmar på Normal och har inte spelat originalet innan, så det är inget jättelångt äventyr, speciellt då jag utforskade allting. Och grejen att man inte kan spela om med en annan karaktär skulle kunna göra omspelningsvärdet sämre än i tvåan, men jag tycker faktiskt att det var roligare att köra om trean än tvåan. Efter den första spelomgången öppnas nämligen en butik upp där man kan använda sina poäng man tjänat från olika utmaningar på att låsa upp föremål som gör en starkare, för att inte nämna de traditionella specialvapnen RE är känt för. Det lockade mig helt enkelt mer att låsa upp mäktiga vapen i ett såhär actiontungt spel än i tvåan där det inte var i närheten av lika många fiender.


Slutsats: Resident Evil 3 remake är en kort och lite för linjär upplevelse som ändå bibehåller samma kvalitet som tvåan satte förra året. Riktigt bra grafik och ljud med ett beprövat gameplay som dock i det stora hela lånar för mycket från tvåan. Många miljöer och objekt känns igen och jagmomenten som är spelets huvudrätt tyckte jag sköttes bättre i tvåan, det blir lite samma sak och mycket av spänningen går därmed förlorad. Jag föredrar också när det är mer skräck och kuslig atmosfär istället för zombieslakt som i det här fallet. Nåväl, RE3 innehåller trots allt en del skräckmoment samt nya häftiga fiender och huvudkaraktärer, och den härliga musiken som spelas i sparrummen lyfter upp stämningen i klassisk RE-manér, men det känns ändå mer som en expansion till tvåan än en uppföljare som står på egna ben.