The Surge 2

• Genre: Action/Äventyr
• Släppdatum: 24 september 2019         
• Utvecklare: Deck 13 Interactive
• Utgivare: Focus Home Interactive
• Plattform: PC/XB1/PS4

2014 släppte Deck 13 Lords of the Fallen, ett spel som hade väldigt mycket gemensamt med Dark Souls-spelen. 2017 släppte man The Surge, som kan beskrivas som Sci-Fi Dark Souls. 2019 släpper man nu The Surge 2. Om inte annat är de ihärdiga i sina försök att få till en Souls-hit.

The Surge var ett spel som jag inte direkt gillade när jag recenserade det. Jag tyckte det var obalanserat, orättvist och innehöll bara massa tråkiga fabriksmiljöer som alla såg likadana ut, vilket gjorde det svårt att navigera utan karta.

Däremot är det ett spel som jag kände att jag borde ha gillat och i år, efter mängder av patcher sedan launch och ett nytt 60fps-läge på Xbox One X, testade jag det igen när det släpptes på Xbox Game Pass. Vid det här laget var det ett mycket bättre spel och många timmar senare såg jag eftertexterna rulla. Plötsligt såg jag The Surge 2 som ett av årets största spelsläpp.

Det glädjer mig då att säga att The Surge 2 är bättre på i stort sett alla plan än ettan. Man har tagit till sig kritiken angående miljöerna och nu utspelar sig spelet i staden Jericho, en öppen utomhusmiljö som fungerar som spelets hubb. Det finns till och med en slags naturpark med grönska och vattenfall. En frisk fläkt mot ettan som nästan enbart tog plats inomhus. Det är en fantastiskt komplex karta med genvägar som knyter samman olika platser på ett lika genialt sätt som i Dark Souls 1.Det finns fortfarande ingen karta men eftersom miljön är mer distinkt nu behövs det inte heller. Samtidigt tillför det ett element att man måste ha kartan i huvudet så att säga.



Storyn är förbättrad, man är inte Deck 13:s huvudkaraktär Warren från första spelet, utan en karaktär som man själv skapar i karaktärseditorn och som endast hänvisas som krigaren, ”Warrior”. Efter en flygkrasch vaknar man upp på ett sjukhus som är under attack från ett nanomonster och måste fly ut till och helst ur staden Jericho. Samtidigt ser man syner om en flicka som också verkar ha överlevt kraschen och som jagas av en ondsint organisation – hon ber om din hjälp. I och runt omkring staden kan man också göra sidouppdrag, dessa är dock tyvärr sällan särskilt intressanta och ger inte mycket av värde för att klara dem, vilket är trist då de var bättre i ettan.

Spelets stridssystem är riktigt bra. Skiljer sig visserligen inte så mycket från ettans, som också var bra. Kort sagt går det ut på att få in slag för att bygga upp energi så att man kan kapa av delar från fienderna – och sedan använda dessa ritningar för att tillverka och själv använda rustningen och vapnen man hugger av. Energin används även för att hela sig, så det gör att man behöver vara aggressiv om man vill kunna få tillbaka liv, men samtidigt se upp så man inte dör. Det gör man dock ändå, precis som Soulsspelen är svårighetsgraden ganska hög och i genomsnitt dog folk över 100 gånger på en spelgenomgång (det står i eftertexterna) och det är dessutom bland de få som har klarat det.



En intressant funktion är att man får mer scrap (exp, spelets valuta) ju fler fiender man dödar. Scrap används för att höja sin level och få poäng att sätta ut på liv, uthållighet och energi, men även för att tillverka rustning från ritningar och uppgradera dessa, eller köpa saker i butikerna. Initialt ligger multiplikatorn på 1.00, men om man dödar fiender på löpande band UTAN att gå till medbay så kan den gå upp till, ja 3,75 har jag haft i alla fall. Att få fyra gånger mer scrap av varje fiende är såklart väldigt lockande, men det är också farligt då man inte kan lämna in sin scrap i medbay. Dör man fungerar det som i Souls, fast man har bara två minuter på sig att hämta kroppen, även fast man får mer tid för varje fiende man dödar. Så man vill få mer scrap och höja kombon, men samtidigt är det lite nervöst att springa omkring med 300 000 när man vet att man kan dö om man hoppar bakåt för att undvika en attack och ramlar nerför ett stup (ja det hände mig, som tur var hittade jag tillbaka i tid).

En annan kul grej är att variationen på vapnen och rustningen är så stor att de flesta spelarna kommer springa omkring med olika gear. Jag såg Jim Sterling (älskar spelet) springa omkring i en helt annan rustning än jag hade och med ett spjut istället för den hammare jag satsade på ett tag in i spelet. Dessutom finns olika drönare (en med kulspruta, en med laser, en sniper osv) och implantat man kan sätta ut för att skräddarsy ännu mer efter ens egen spelstil. Kanske använder man implantat som ger mer energi för att kunna tanka mer, eller såna som ger snabbare slag. Det finns mängder av kombinationer och även rustningarna har olika för- och nackdelar. En bodyarmor kanske ger mycket defence och stabilitet, men den slösar å andra sidan mer stamina. Kanske är det bättre att satsa på en med mindre defence men som sänker staminakostnaden. Det gäller att fundera ut vilken rustning som passar en bäst. Man behöver inte välja alla delar i samma set, men gör man det får man bonusar som t.ex. mer damage eller exp.



Vapenanimationerna är häftiga, speciellt när man hugger av delar. Jag önskar att det fanns fler olika TYPER av vapen dock, för även om de ser olika ut och heter olika, så är alla typer i stort sett likadana av det jag testat. Alla (?) hammare har samma kombos t.ex. Hade också velat se skjutvapen eftersom fienderna kan ha det.

Vad gäller bossar så tyckte jag de var bra i ettan, finurliga och påhittiga, inte de vanliga bossarna som brukar finnas i många spel. I tvåan är de också bra och lite mer varierade. Jag brukar dodgea och straffa mycket, men jag kom till en boss där det helt enkelt inte gick, det fanns inget fönster. Då var jag tvungen att lära mig spelets nya funktion som jag knappt använt dittills, Directional Parry. Det funkar så att man kan blocka och föra spaken åt t.ex. vänster för att, om man tajmar det rätt, parera ett slag från vänster. Det gjorde bossen mycket lättare samtidigt som man kände sig badass och förmodligen är det tanken att man likt Sekiro ska parera så gott som alla bossar, skillnaden är att man behöver inte göra det här, medan det är nödvändigt i Sekiro. En bra funktion som jag tycker de ska ha kvar i nästa spel. Man kan använda ett implantat för att se vart man faktiskt ska parera om man vill, inget jag använde dock då det känns som ett fusk.

Lite onlinefunktioner finns också, man kan måla olika grafittisymboler på väggarna som andra spelare kan se och man kan även sätta ut flaggor på svårhittade ställen för att få 5 000 scrap om ingen hittar dem. Enkla pengar i början, särskilt för mig som recensent när ingen annan spelar lol. Mot slutet satte jag dock inte ut dem eftersom det gav lika mycket som att döda två fiender typ, men i början är det ovärderligt. I slutet känner man sig som terminator.

Brister finns också, dessa gäller framförallt presentationen. Grafiken är knappt förbättrad mot ettan. Bra med ett 60fps-läge från början (eller bättre grafik och 30 om man vill), men grafiken.. mja, de har stora problem med suddiga texturer och popins. Man vill se fler detaljer på sin rustning men det är svårt när texturerna är så dåliga. Tegelstensväggarna ser ut som något från PS2. Screentearing finns och sen är belysningen rätt underlig på sina ställen också, som bloom förr i tiden. Karaktärsmodellerna är väldigt enkla. Röstskådespeleriet har sina brister också, många dialoger är komiskt dåliga. Men det är inget AAA-spel detta och det märks i just presentationen. Kan leva med det dock eftersom det flyter på bra för det mesta och framförallt så kraschade det inte en enda gång på X, medan ettan kraschade ganska frekvent.



Slutsats: Ni som gillar Soulsspelen bör inte missa The Surge 2. Grafiken och röstskådespelet håller inte den AAA-standard vi är vana vid, men det har ett suveränt stridssystem, karaktärsanpassning och en intressant spelvärld fylld av hemligheter som gör det roligt att utforska och slåss. Det har ingen onödigt plottrig karta med massa uppdrag att åka till och lämna in, utan bara en kamp för överlevnad mot galningarna i Jericho City. Efter 44 timmar, 43 deaths och lvl 105 kan jag konstatera att det kan vara det bästa singleplayerspelet jag lirat i år.