A Plague Tale: Innocence

• Genre: Action/Äventyr, Stealth
  
• Släppdatum: 14 maj 2019                                
• Utvecklare: Asobo Studio
• Utgivare: Focus Home Interactive
• Plattform: PS4/PC/Xbox One
  
  

Plague Tale: Innocence är en positiv liten överraskning som jag på förhand inte tänkte så mycket på, sedan spelet introducerades i förra årets E3. Spelet lyftes fram som en The Last of Us-liknande upplevelse och man såg även liknelser till Brothers: A tale of two sons (eller Ico) eftersom man spelade som två karaktärer samtidigt. Jag trodde inte det skulle bli så bra, men jag kan med glädje säga att jag blivit positivt överraskad.

Berättelsen i Plague Tale: Innocence följer Amicia de Rune, en adelsdotter och hennes sjuka lillebror Hugo, som sedan födseln har varit svag och bär på en patogen som har legendariska krafter, men som lämnar honom försvarslös. Hugos tillstånd lockar franska inkvisitionen till de Rune-släktens herrgård, och efter en serie mindre trevliga händelser så befinner sig de förskräckta syskonen på flykt från den franska inkvisitionen och invaderande engelsmän genom den franska landsbygden. Händelserna tar vid under mitten av 1300-talet, precis när digerdöden slår till i Frankrike, och hundraåriga kriget har rasat sedan år tillbaka. Man bjuds på en välberättad story på drygt 9 timmar och gameplay som försöker variera sig så mycket som möjligt inom dess ramar.

Spelet har som sagt dragit mycket inspiration från både the Last of Us och Brothers: A tale of two sons, åtminstone om man ska tro utvecklarna Asobo Studio. Det märks också i spelets gameplay som lägger mycket vikt på stealth, problemlösande och atmosfär. Det finns två huvudsakliga orosmoment i ens väg - soldater som dödar en direkt om de hittar en, eller råttor, som endast skyggar tillbaka så länge det finns en eldkälla i närheten.



Sekvenser där soldater och korsriddare är inblandade är uppbyggda som labyrinter där man måste komma ut på andra sidan och involverar i princip ren stealth och kan lösas genom att man antingen avleder deras uppmärksamhet på olika sätt, eller att man helt sonika dödar dem - genom att slunga iväg en sten i huvudet på dem. Att gå runt och döda alla går, men bär med sig en stor risk.

Man har också följeslagare med sig, alla med olika funktioner som hjälper att lösa olika situationer. Hugo är liten och kan krypa in i små hål och andra otillgängliga platser för att öppna dörrar, avleda uppmärksamhet och så vidare. Utöver Hugo så tillsluter andra utsatta tonåringar gruppen, däribland en alkemistlärjunge och en tjuv - tjuven kan exempelvis låsa upp dörrar, alkemistlärjungen ger tillgång till fler verktyg/vapen, och så vidare.

Råttornas funktion i spelet är att fungera som en rörlig version av "inte nudda golvet", men kan också hjälpa situationen lika mycket som de stjälper. För att undvika råttor krävs ofta en serie av problemlösningsmetoder, som att tända eld på närliggande höstackar för att skingra råttorna och bereda en väg framåt, använda miljön till att skapa nya vägar framåt, offra köttstycken som hänger i luften och som kan ta upp råttornas uppmärksamhet och använda ljuskällor som t.ex. lampor för att stänga av områden för råttorna så att man kan passera.



Under spelets gång så låser man upp olika verktyg och vapen som man kan använda till sin fördel, som exempelvis eldbomber för att snabbt elda upp en stor mängd råttor som exempelvis stänger av en passage utan att det finns medel till att få bort dem, stinkbomber som gör att man kan kontrollera råttornas uppmärksamhet och exempelvis bussa dem på närvarande soldater, och sömnbomber för när man behöver ta sig förbi soldater, eller om man blir påkommen och inte har en väg ut.

Det finns också ett RPG-element i att man kan uppgradera sina olika verktyg, som att exempelvis göra sin slinga tystare, minska ljudet man avger när man smyger omkring eller att man bär på fler eldbomber, skjuter fler stenar oftare och så vidare. Även här får man lite välja hur man vill spela spelet, eftersom de olika uppgraderingarna lägger olika vikt vid sätt att närma sig problem i spelet - undviker du kontakt med fienden, eller är du mer hands-on? Jag själv siktade bara på allt som gjorde mig mer trolig att döda folk mer effektivt, så att få fler/snabbare/ljudlösa skott var min givna inriktning. Jag är inte så subtil.

Det jag vill rikta kritik mot gällande gameplay är två saker - man kan som sagt döda sig igenom spelet, och detta uppmuntras egentligen inte av varken spelets design eller av karaktärerna som man spelar som.

Däremot är det fullt möjligt, och i en scen i början introduceras man till möjligheten till att det faktiskt går att headshotta vuxna män - Amicia blir förskräckt över att hon just mördat en man, men sedan blir det lite Tomb Raider-syndrom där hon inte riktigt bryr sig om alla liv som hon tar. Jag hade gärna sett något i stil med Dishonored där man får ett sämre slut om man är en massmördare, eftersom Amicia är en desperat tonåring i en hemsk situation som definitivt hade formats eller påverkats av att regelbundet mörda sig fram genom Frankrike, utöver allt annat horribelt som hon - och spelaren - tvingas bevittna under spelets gång.



Det verkar också finnas kapitelförstörande buggar där man måste lösa vissa saker i rätt sekvens - någonstans i mitten av spelet, i Chateau D'Ombrage, så kunde jag inte gå vidare eftersom jag hade löst ett pussel i "fel" ordning. Slutscenen i kapitlet spelades aldrig upp. Jag tvingades starta om hela kapitlet, så det kan vara bra att veta. Det händer dock så pass sällan att det inte är ett reellt problem i sig.

En av spelets största styrkor är dess presentation. Plague Tale är ett väldigt vackert spel. Spelets karaktärer och dess ansikten är välgjorda, animationer naturtrogna och den franska landsbygden är stundtals enastående. Råttorna som tjänar som den konstanta faran i spelet är riktigt vidriga och dessutom väloptimerade eftersom det oftast formas horder av dem, vilket inte segar ner bildhastigheten alls. Ljuseffekterna samt grafiken på eld och lågor som är så centralt i spelet är även det mycket tillfredsställande.

Spelet bjuder på många visuella upplevelser för sin korta livslängd. En speciell scen berörde mig var när Amicia och Hugo under spelets gång följer en akvedukt som ska föra dem till familjens husläkare. En av de många områden som de stöter på längs vägen är en glänta där ett fältslag ägt rum, med marken som i princip täcks av franska och engelska soldater, döda på grund av antingen slaget i sig eller för att pestens framfart har nått dem.



Scenen är en av många slående vyer i spelet, och Asobo Studio har gjort ett fantastiskt jobb att sälja atmosfären och digerdödens påverkan på sin omgivning. Detta stärks av det utomordentliga soundtracket som lägger mycket krut på vemodiga stråkorkestrar och hjälper att sätta stämningen av hopplöshet och terror.

Röstskådespeleriet och tillhörande dialog är bra - spelets karaktärer är i huvudsak tonåringar eller yngre, och Asobo Studio känner jag gör ett bra jobb av att presentera den ovisshet och känsla av förvirring och forcerad mognad som de olika karaktärerna tvingas gå igenom i skuggan av det som de utsätts för.

Amicia och Hugo växer speciellt under spelets gång, där Amicia tvingas bli en modersfigur för det entourage som till slut följer henne, och relationen mellan Amicia och Hugo styrks av de motgångar som de går igenom på ett trovärdigt sätt.

Slutsats: Plague Tale: Innocence är en riktig uppstickare som jag hade roligt med under de 9 timmar som spelets berättelse pågick. Med lagom utmanande gameplay, riktigt välgjord presentation, ett nice soundtrack, och karaktärer och miljöer som drar in en så kan jag definitivt rekommendera Plague Tale. Det enda som kan verka till dess nackdel är som sagt de kapitelförstörande buggarna som kan kännas frustrerande, men annars gör spelet ett bra jobb att erbjuda ett roligt och spännande äventyr.