Jump Force

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 15 februari 2019
• Utvecklare: Spike Chunsoft
• Utgivare: Bandai Namco
• Plattform: PS4/PC/Xbox One

Shonen Jump, Japans största mangatidning för allt som har med Shounen att göra – serieböcker riktade mot unga tonårskillar mellan 12-18, fyller 50 år i år. Med en rik kulturell skatt där genredefinierande verk såsom Dragon Ball, One Piece, Naruto med flera har sett ljuset för första gången så var det tänkt att Jump Force, som blygsamt annonserades under E3 under förra året och sedan släpptes 15:e februari utan några som helst fanfarer eller uppmärksamhet, skulle hylla det inflytande som Shonen Jump haft och låta spelare världen över få chansen att spela som välkända figurer från de bästa shounentitlarna de senaste fem decennierna.

Jump Forces story rivstartar med en invasion av New York från Dragon Balls Frieza – mangavärlden och den verkliga världen har slutit samman, och såväl onda som goda aktörer från Shonen Jump bekämpar varandra över hela planeten. Som spelare representeras man av en människa som dött under Friezas invasion, men som återföds som en anpassad Shounenkaraktär efter eget smak och tycke.



Detta öppnar upp för karaktärseditorn, men det som erbjuds i spelet är extremt barebones och inte engagerande alls. Möjligheterna till att skapa en unik karaktär är minimal då det enda som finns är standardändringar såsom hårfärg och -stil – som för övrigt är begränsat - och det mesta ur det existerande karaktärsgalleriet är bara kläder och kroppstyper som i princip är dubbletter av de karaktärsmodeller som redan finns i spelet.

Berättelsen är otroligt oinspirerad och den blir ännu sämre av att alla karaktärer som jag personligen sett fram emot att spela och interagera med i princip är stela mannekänger som har en eller två standardposer under mellansekvenser, och som antingen är reducerade till deras karaktäristiska stereotyper, eller som inte beter sig som de vanligtvis gör i sina respektive serier alls. Berättelsen består dessutom av att man i princip betar av en lista med olika missions där man slåss mot olika uppsättning motståndare, och det blir snabbt repetitivt. Utmaningen uteblir också då AI:n är kalasdum, till och med när det vankas bossfighter. Även med en livslängd på åtta-tio timmar så är berättelseläget alldeles för långt.

Jag störde mig också på att det mig veterligen inte gick att byta till engelsk dubbning (jag står inte ut med Goku på japanska, exempelvis), och att det inte går att skippa eller spola fram i mellansekvenser. Med tanke på att mellansekvenser haglar, och att det är långa laddningstider varje gång, så borde Jump Force snarare heta något i stil med Cutscene Force. Spelupplevelsen är väldigt hackig och jag räknade det till att det tar ungefär en timme från det att man börjar spela berättelseläget till att man får slåss för första gången.

Karaktärsgalleriet består utav runt 40 karaktärer, med 9 till på gång – det är förstås kul att ha karaktärer från Dragon Ball, Naruto, Jojo's Bizarre Adventure och My Hero Academia i samma spel, men jag tyckte att relativt få serier representerades och att det faktiskt är för få kvinnliga karaktärer med i spelet. Jag tror det i skrivande stund finns två kvinnor bland alla karaktärer, vilket är underligt med tanke på hur många det finns att välja mellan.

Fightingssystemet och spelläget överhuvudtaget känns inte vidare originellt och känns nästan lyft från en av Namco Bandais övriga spelserier, Dragon Ball Xenoverse (för mer detaljer, läs mina tidigare recensioner av Xenoverse och Xenoverse 2) och Naruto Ninja Storm. För att sammanfatta består striderna i spelet av 3v3 där man kan kalla in de övriga karaktärerna i sin uppsättning, antingen som support eller som reserv. Underligt nog delar alla tre samma health bar, vilket skiljer sig från de konventionella fightingreglerna kring samma upplägg som finns i exempelvis Dragon Ball Fighter Z, eller Marvel vs. Capcom.

Man har vanliga standardattacker, dodging och man kan även köra grapple. Utöver detta finns tre specialattacker (vanligtvis kända moves från karaktärens serie – Goku har exempelvis Kamehameha, Kaio-Ken och så vidare) och en ”Awakening Attack”, som i princip är den mäktigaste specialattacken man har och som endast kan aktiveras när man hamnar under en viss procent i HP – en comebackmanöver, med andra ord.

Combat är plågsamt stelt och inte särskilt kul eller engagerande. Blocking är lite för starkt, och den input lag som finns gör det svårt att känna att få ett rimligt flöde i fightingen. En vanlig manöver som jag gjorde och som i princip aldrig misslyckades var att blocka tills jag såg att min motståndare skulle göra något, varpå jag använde en superattack eller bara en vanlig combo för att avbryta vad de nu gjorde. Eftersom blocking gör att man i princip aldrig tappar någon HP, även genom en Awakening Attack, och input lag gör att varje drag som en spelare gör blir uppenbart, så kunde man överleva allt och kontra därefter.

En ständig känsla som jag har är att Jump Force är totalt själslöst, och det gör mig så besviken. Det hade verkligen kunnat bli så bra, men jag förmodar att detta spelet pumpades ut under stressade former för att möta en deadline (50-årsjubileumet), utan att ta i beaktning om det skulle bli bra eller inte – lite likt hur spel gjorda på filmer oftast blir rena magplask.

Slutsats: Nej, jag avråder potentiella intressenter från att prova Jump Force – det håller helt enkelt inte måttet. Oinspirerat, oengagerande, brist på originalitet och med få höjdpunkter gör att jag inte rekommendera detta för någon. Visserligen är det en unik chans att spela som Kenshiro från Fist of the North Star eller Jojjo och Dio från Jojjo's Bizarre Adventure (hur ofta får man den möjligheten?), men för runt 500-600 kronor? Nej, tack.