Dragon Ball FighterZ

• Genre: Fighting
• Släppdatum: 26 januari 2018
• Utvecklare: Arc System Works
• Utgivare: Bandai Namco Entertainment
• Plattform: PC/PS4/Xbox One

Jag vet inte hur många speltitlar som Dragon Ball gett upphov till, men antalet lyckade eller ens spelbara kan nog räknas på en enskild hand. Rent krasst kan det väl sägas att endast de senaste, Xenoverse 1 & 2, varit de mest framgångsrika Dragon Ball-spelen på senare tid, vilket kan kännas förvånande - Dragon Ball borde inte vara så svårt att översätta till spel, eller?

Det har alltid fattats något gällande Dragon Ball i spelform, och många har skrikit efter ett tvättäkta arkaddoftande 2D-fightingspel som både lyckas fånga det fantastiska spektaklet och den rena uppvisning i hämningslös och oreserverad fightingkonst som ständigt varit Dragon Balls signum. Xenoverse 1 och 2 har kommit nära, men har inte lyckats fånga den där speciella känslan som bara Dragon Ball kan lyckas med.

Andra tongångar är det nu med Dragon Ball FighterZ, med två miljoner sålda exemplar på mindre än en vecka (vilket slår tidigare Dragon Ball-spelseriers säljrekord med råge) och i skrivande stund 88% på Metacritic, vilket gör FighterZ till ett av de bästa spelen hittills i år och ett av de bästa fightingspelen någonsin. Med DBZF har Arc System, tidigare framgångsrika inom fightinggenren med bl.a. Guilty Gear och BlazBlue, lyckats fånga det som gör Dragon Ball speciellt och på samma gång gett liv till en fightingserie som har potential att bli lika ikonisk och inflytelserik som övriga 2D-fightingspelserier, som exempelvis Marvel vs. Capcom eller Street Fighter.



DBZF lånar friskt från andra fightingspel, och de tydligaste influenserna kommer från Marvel vs. Capcom. Två kombatanter möts i 3v3-tag team-matcher som doftar väldigt mycket MvC men som samtidigt håller Dragon Ball-andan intakt med Super Dash-attacker, Vanish Attacks, Ki Strikes och superattacker som både är starkare, och mer iögonfallande, än normala attacker.

Jag slås av hur väl Arc System tagit vara på sitt nya arv och hur imponerande välkomponerat DBZF är, i alla fall sett till presentationen. Alla röstskådespelare från serierna återvänder för att gestalta sina respektiva karaktärer, matcherna utkämpas på, för DBZ-fans, välbekanta platser såsom West City och Namek och varje match som spelas, varje animation och rörelse som tagits fram är så värdigt perfekta att man inte kan låta bli att baxna. Jag har spelat DBZF i över en vecka och hänförs fortfarande över hur matcher nästan utspelas som muskelburna symfonier.

Det är osannolikt hur alla ögonblick man skådat i Dragon Ball Z, Kai och Super och mangan äntligen kommer till liv på ett sätt som inte känts möjligt förut, som unga Gohans Father-Son Kamehameha som avslutade Cell Saga, Vegetas Final Flash och till och med Chiaotzus uppoffring för att rädda Tien. När jag och en inbiten DBZ-fanboy till vän spenderade fyra timmar bara för att gå igenom varje enskild karaktärs combogalleri så satt vi bokstavligt talat och gapade och tjöt, hänförda över den fantastiska detaljrikedomen given till även de mindre tongivande karaktärerna, som Tien och Yamcha.



Fightingssystemet i DBZF har potential för att slå sig in i mainstreamkretsar då Arc Systems designat ett combosystem som är förrädiskt simpelt, men som döljer ett oerhört djup. Varje karaktär har upp till tre standardinputs som tillsammans skapar en combo (XXX, YYY, BBB osv), och med lite övning och experimenterande kan man lätt utveckla dem till längre och starkare combos. 24 karaktärer att välja mellan låter inte som så mycket, men alla är så pass unika, autentiska och trogna till deras animerade motsvarigheter att det inte gör så mycket – och åtta fler, hittills, är på väg i kommande DLC bundles.

Det finns diverse olika saker att göra i DBZF, däribland ett storyläge, arcade, online och en träningsdel där man kan öva fritt eller lära sig karaktärsspecifika combos. Man tar sig runt i menyerna genom att traska runt i en hub med hjälp av en slags chibifigur som avatar, vilket verkar vara en gemensam nämnare för nyliga DBZ-spel.

Menysystemet är dock typiskt japanskt och känns mest som en serie hinder mer än något menat för att skänka struktur och göra menyerna överkomliga.

Menyerna belyser också DBZFs hyfsat användarfientliga sätt att närma sig onlinedelen av spelet. Varje region har x antal länder som i sig innehåller x antal lobbies, med plats för 64 spelare. Vid release fanns det runt 4 lobbies per land, vilket gjorde det nästintill omöjligt att spela online. Efter mycket om och men har Arc Systems lyckats utöka antalet lobbies, men servrarna är fortfarande tungt belastade och veckan sedan spelet släppts har kantats av idoga serverunderhållningar.

Det går heller inte att skapa privata rum som man direkt kan bjuda in vänner till, utan man måste hitta varandra, mötas i samma lobby i samma region, och sedan gå med i en så kallad ring match. Varför går det inte att bjuda in vänner direkt till ens game? Det blir snabbt otympligt, och känns extremt arkaiskt i ett fightingspel som annars är så pass välpolerat.



Jag hade också önskat att det fanns en slags character select online och inte den förutbestämda modellen som råder nu, där man skapar sina tremannalag på förhand och sedan traskar runt i lobbyn och möter onlinemotståndare på den vägen. Det känns som tre steg för mycket när jag måste gå in i menyn, sedan in på ”edit team”, och trycka ytterligare tre gånger för att rotera alla mina karaktärer (man kan alltså inte bara byta ut en karaktär ur sitt ”lag”) för att till sist bekräfta att det är det laget jag vill spela, oavsett motståndare.

Storyläget är en drygt 10 timmar lång berättelse som är uppdelad i tre delar (berättas från tre olika perspektiv) och som i princip kan sammanfattas som en grindfest, där man får x antal rundor på sig att ta sig runt på en liten karta som befolkas av olika kloner från spelets tillgängliga karaktärspool. Det finns inte så mycket mer att berätta om storyläget, mer än att det är ett ganska meningslöst tillägg som mest känns som det lagts till under tvång, då AI:n är under all kritik (det går i princip inte att förlora) och det enda incitamentet till att klara av alla tre delar är för att du får Android 21 som spelbar karaktär som belöning. Berättelsen i sig är svag och introducerar inte riktigt Dragon Ball-universumet till nya spelare, men bjuder på roliga mellansekvenser för redan övertygade fans.

Slutsats: Dragon Ball FighterZ är en frisk fläkt i fightinggenren och är ett fantastiskt spektakel att ta del av – allt som rör själva gameplay, presentation och tillgänglighet är av absolut högsta kvalité, och Arc System har gjort sitt allra yttersta för att representera Dragon Ball på det vis som serien verkligen förtjänar.

Med ett combosystem som är lättillgängligt även för noviser, och med ett djup som lockar även den mest inbitna fightingspelaren, så seglar DBZF upp i topp som årets absolut bästa fightingspel – något som förmodligen kommer att gälla även när vi vinkar farväl till 2018.