Yakuza Kiwami

• Genre: Action/Äventyr

• Släppdatum: 29 augusti 2017
• Utvecklare: SEGA
• Utgivare: Deep Silver
• Plattform: PS4
  
  
  

Yakuza Kiwami är en remake av den allra första titeln i Yakuzaserien, som kom ut 2005, och markerar SEGAs förtroende för en spelserie som visat sig hålla lika bra i väst som i öst. Kiwami översätts mer eller mindre till ”extrem”, och man kan säga att det är en hyfsat extrem remake – upplösningen, framerate och texturer har förbättrats avsevärt då Kiwami delar samma grafikmotor som den hyllade föregångaren Yakuza 0; laddningstider har kortats ned; ytterligare mellansekvenser har inkluderats; och allt röstskådespeleri är återinspelat samt på japanska, istället för den tvungna, dåliga engelska dubbning som kännetecknade Yakuza när det begav sig för tolv år sedan. Resultatet är helt klart lyckat, och det känns mer eller mindre som ett helt nytt spel.

Yakuza Kiwami återberättar handlingen som rivstartade hela Yakuzaserien. Yakuzamedlemmen Kazuma Kiryu tar på sig skulden för mordet på sin klanchef som Kiryus blodsbroder, Nishikiyama, har begått efter att han ertappat klanchefen med att försöka våldföra sig på Kiryus och Nishikiyamas barndomsvän och kärleksintresse, Yumi.

Kiryu blir bannlyst från maffian, sitter av tio år i finkan och kommer ut till en verklighet som förändrats drastiskt. Yakuzans överhuvud är mördad, ett inbördeskrig inom maffian bryter ut, och tio miljarder yen är försvunna, med Nishikiyama och Yumi återigen i centrum. Samtidigt får Kiryu Haruka, en föräldralös flicka på jakt efter svar, på halsen och tvingas skydda henne medan han försöker klura ut sina barndomsvänners roll i kaoset.



Jag spelade aldrig Yakuza 1 när det begav sig – jag introducerades först till Yakuza 3, så detta var en helt ny upplevelse för mig. Yakuza 1 sägs ha en av de bästa berättelserna i serien, vilket jag är benägen att hålla med om. Frågan är om det inte rentav är den bästa. Det är en klassisk maffiaberättelse á la Gudfadern om hämnd, svek, intriger och en jäkla massa slagsmål. SEGA kör gasen i botten från start till mål och fantastisk dialog med tillhörande röstskådespeleri blandas med intressanta relationer och testosteronstinna machojapaner som spottar ur sig oneliners i raketfart. Machismon är tydlig och det är en grym inblick i en filmgenre som sedan tidigare är en stor del av Japans filmhistoria.

För veteraner som redan spelat Yakuza 1 så har mellansekvenser lagts in, som antingen rätar ut förvirrande berättelseelement, knyter an kontinuiteten mellan Yakuza 0 och 1 och utvecklar Nishikiyamas fall från Kiryus lojala, men ryggradslösa blodsbroder till en kall, kalkylerande maffiaboss i en serie sekvenser som avslutar varje kapitel – 13 stycken.

Enda problemet är möjligtvis att Yakuza 0s version av Goro Majima och Kiwamis dito är nästintill två vitt skilda människor. Medan vi möter en något irrationell men plågad och principfast Majima i Yakuza 0 så är Kiwamis Majima en närmast psykotisk, våldsälskande psykopat som letar efter nästa ”nervkittlande” fight med Kiryu. Det är en underlig personlighetsförändring som dock givetvis kan förklaras med att Yakuza 0 kom ut senare än Yakuza 1.

Majima är inte en spelbar protagonist i Kiwami, men dyker likväl upp som en ständig nagel i ögat på Kiryu i form av Majima Everywhere, en rad slumpmässiga möten på Kamurochos gator som dels utvecklar Kiryu-Majima-relationen, men också tjänar som en möjlighet för Kiryu att lära sig nya rörelser och specialattacker i den nya stridsformen ”Dragon”. Striderna under dessa möten är relativt enkla och Majima själv agerar comic relief i olika tramsiga situationer som när han låtsas vara polis eller att man får leka kurragömma med honom runtom i staden.

Eftersom Kiwami delar motor med Yakuza 0 så betyder det också att Kiwami i grund och botten är upplagt på samma sätt som Yakuza 0 – grafiken är densamma och man har behållit stridssystemet med fyra olika (brawler/rush/beast, och unikt för Kiwami, dragon) stridsstilar som alla har sina för- och nackdelar.



Yakuza Kiwami skiljer sig däremot inte något nämnvärt från de andra iterationerna i Yakuzaserien, i viss mån är spelet snarare avskalat på grund av att det förstås är en remake, som naturligt hade begränsningar när det begav sig för tolv år sedan. Innehållsextravagansen som finns i Yakuza 0 till exempel, med sidouppdrag och övrigt innehåll som lätt tar över hundratimmarsstrecket i fråga om tid, skiner till viss del med sin frånvaro i Kiwami, som har drygt 80 sidouppdrag och de vanliga minispelen, som dart, bowling och baseball. Enda riktiga skillnaden när det kommer till minispel är MesuKing, ett kortspel i sten-sax-påse-anda som består av lättklädda damer i insektsbeklädnad som snarare tjänar som lättsam fanservice än något annat.

Kiwami innehåller fortfarande relativt irriterande moment som uppdrag som oftast går ut på att varslas av karaktärer från A till B och kanske till och med tillbaka igen, slumpmässiga fighter när man vandrar runt i Kamurocho mot svaga motståndare som snarare är distraktioner än utmaningar och ett fightingsystem á la beat ’em up som börjar bli till åren.

Yakuza är inte en spelserie som tar sjumilakliv i fråga om innovation, men det gör inget. Det är nämligen något speciellt över atmosfären i Kiryus värld, och spelserien blandar seriösa och ganska mörka berättelseelement och livsöden med en larvig, älskvärd vägran att ta sig själv på allvar när man vill slappna av med sidouppdrag och minispel; en inställning som i mina ögon är helt unik i spelvärlden, och som gör Yakuza, och så även Kiwami, till en alldeles speciell spelupplevelse som inte liknar något annat.




Slutsats: Yakuza Kiwami är ytterligare en ypperlig chans för nyfikna spelare att bekanta sig med spelserien, och bör plockas upp tillsammans med Yakuza 0 – speciellt då en remake av Yakuza 2 är på väg. Kiwami fungerar både som en fantastisk introduktion till en diger spelserie och en fin remake av en tolv år gammal klassiker som med allra största säkerhet även faller veteraner i smaken.