Gravity Rush 2

• Genre: Actionäventyr
• Släppdatum: 18 januari 2016                
• Utvecklare: Sony/Project Siren
• Utgivare: Sony
• Plattform: PS4

Gravity Rush är ett spel om den animéinspirerade hjältinnan Kat som har den även i spelsammanhang högst ovanliga förmågan att kunna kontrollera gravitationen. Ettan släpptes på PS Vita för fem år sedan och remastrades till PS4 förra året.

Jag har inte spelat ettan, men tyckte inte det var svårt att följa med i storyn trots det. Tydligen sögs Kat in i en sorts gravitationsstorm i slutet av ettan och således utspelas tvåan i en ny miljö med mestadels nya karaktärer, vilket inledningsvis underlättar för de som inte spelade ettan. Kat förtjänar sitt uppehälle genom att jobba på en gruvbrytarbåt för ett gäng som räddade henne efter stormen och har inte ens något eget hem, utan får sova i en fågelbur. Men efter en seg period utan krafter så återförenas hon med sin mystiska svarta katt som ger henne superkrafter och därifrån går det bara uppåt när Kat hjälper alla i sin närhet med både stora och små saker medan hon söker efter en väg att hitta tillbaka till sitt hem och sina vänner.

Något de verkligen har lyckats med är stilen och grafiken, bara titta på detta:

Det är som att spela ett animéavsnitt med miljöer ur Det femte elementet och på PS4 Pro som har supersampling och lite bättre drawdistance får man en väldigt ren och skarp bild utan jaggies. Animationerna är snygga och frameraten går stadigt i 30 fps utan drops. Det är mycket imponerande och elegant grafik, precis som den jazziga musiken är smakfull och sofistikerad.

Handlingen förs fram i viss mån av mellansekvenser men till allra största del av serietidningsrutor och Kat själv är en lätt figur att fatta tycke för. Hon kan uttrycka gester som att vinka eller skrämmas, har gulliga ljud för sig i serietidningsformatet och är helt enkelt bedårande kawaii. Storyn i sig behandlar samhällsklyftor, där de flygande öarna är klassindelade så att de fattiga bor längst ner och de rikaste högst upp. Det är rätt udda egentligen att de behandlar ett såpasst vuxet ämne i ett sådant spel. Storyn är dock lite virrig och har svårt att hålla tråden ibland, framförallt är den mer utdragen än vad som hade behövts kan jag tycka.

Att kontrollera Kats gravitationskrafter är inga problem. R1 för att sväva, R1 igen för att flyga (eller snarare falla) åt den riktning man vill och L1 för att återställa gravitationen. Efter ett tag blev det helt naturligt. Man kan även använda krafterna för att slunga objekt och på marken går det bra att slåss med gamla hederliga sparkar. En bra bit in i spelet får man två krafter som är nya för serien, den ene gör Kat snabb och lätt och den andre gör henne stark och tung. Genom att svepa på styrplattan kan man växla mellan krafterna när man vill och utnyttja dem i striderna på olika sätt, men jag tyckte den vanliga stilen var bäst balanserad.

Och det är väl här jag känner att spelet tappar. Striderna är inte så intressanta, man möter oftast svarta skuggfiender med en eller flera lysande delar som man siktar in på automatiskt. Det ger ingen större utmaning på normal svårighetsgrad och då kör jag ändå med en näst intill ouppgraderad Kat eftersom jag knappast tänker flyga runt och samla de röda juveler de har spritt ut över städerna bara för att låsa upp de oinspirerade kraftuppgraderingarna man kan köpa. Bossarna är lite roligare, men det är för få bossar och för mycket filleruppdrag.

Och på tal om det så är det uppdragsstrukturen som är allra värst, särskilt sidouppdragen, av vilka det finns ett femtiotal.

Cecie vill ge en thanksgivingpresent till Lisa men vet inte vad hon ska köpa, ber Kat om hjälp. Först måste Kat gå och fråga Lisa 200 meter bort, men hon får inget ur henne. Sen bestämmer hon sig för att fråga tre fyra andra av Lisas vänner som är utspridda i byn. Ingen av dem kan hjälpa till så det är dags att leta upp Cecie, som befinner sig ”någonstans i området”. Utan någon hjälp från kartan hittar jag henne till slut och hon har då fått råd av Syd om att köpa en docka. Dags för Kat att ta Cecie till marknaden 300 meter bort och sedan försöka leta rätt på affären som säljer dockan. Vad som händer därefter vet jag inte eftersom jag avbröt uppdraget.

Syd håller på och bygger på något och vill ha hjälp med att hitta delar. Minns inte vad han ville hitta riktigt, men första saken låg rätt långt bort, därefter ska man tillbaka och då skickar han ut Kat efter andra saken och tillbaka och sedan tredje saken. Om man letar i lexikonet efter fetchquest så skulle man hitta detta sidouppdrag med ett långfinger bredvid. I det första sidouppdraget man får ska man leta efter ett gäng ankor som har flytt. Det låter väl roligt att lokalisera dem runt byn med hjälp av kvackljud?

Men det är inte bara isolerat till sidouppdragen. Även huvuduppdragen kan vara riktigt gammaldags utformade. Bland dessa finns att bryta mineral (sparka på massa gröna bollar), smyga sig förbi fiender utan att bli upptäckt, eller klara olika delmål för att få komma vidare, som att döda alla fiender på en viss tid eller samla viss mängd mineral. Stoppa raketer innan de når en byggnad, leta efter ett nytt hem i 20 minuter, hjälpa en person runt staden samtidigt som man undviker polisen. Att behöva gå och fråga invånarna i staden om man får fotografera dem eller om de har sett en viss person är väldigt populärt också. Det känns mer som att jag jobbar än att jag spelar ett roligt spel. Flera av uppdragen är rena tutorials och man blir behandlad som att man inte fattar någonting. Låt mig själv experimentera istället för att bygga hela uppdrag på att lära spelaren nya krafter.

Det värsta huvuduppdraget imo är när man tvingas dela ut festinbjudningar till överklassen. Tre olika villor behöver man ta sig till och man tvingas agera slav åt gästerna innan de tar emot inbjudan. Hitta en bortflugen ballong åt en bortskämd snorunge på det första stället, vattna träden på det andra och på det tredje stället vill värden leka kurragömma, så man måste först hitta hans betjänt och sedan han själv innan man äntligen kan klara uppdraget. Låter den här typen av uppdrag roliga så kommer ni ha jättekul med Gravity Rush 2. Själv trodde jag de skämtade, men när jag kom till ett uppdrag nära slutet där man skulle lura svävande robotar till sin egna robot som då hackar roboten och sedan gå med roboten till poliser och gömma sig tills poliserna har gått förbi och sedan göra samma sak flera gånger till så lade jag ner, nån måtta får det vara. Annars är det ett långt spel, säkert 20 timmar om man gör några sidouppdrag, upp emot 40 timmar om man gör allt. Jag spelade säkert 15 timmar i alla fall.

Det är väldigt synd att jag tycker så här, för jag gillar konceptet med sidouppdragen att man får lära känna bikaraktärerna mer och fläska ut deras story. Serietidningssekvenserna är roliga, men utförandet är så dåligt gjort. Att man ska tvingas spela utdragna fetchuppdrag bara för att få lite mer info om Kats vänner är tråkigt, eller lite och lite, det är där huvuddelen av deras story händer. Hade de varit uthärdliga hade jag gärna spenderat ännu mer tid i världen och låst upp nya gester eller kläder, som är fenomenalt designade och inte bara skins med annat tryck, till Kat.

Slutsats: De har byggt upp en estetiskt tilltalande och annorlunda värld i Gravity Rush 2. Presentationen är polerad och på topp och Kat som karaktär är mycket lätt att gilla. Jag gillar småsakerna som att man kan hitta nya kläder, ta kort på saker (även på Kat med hjälp av tripod och sedan lägga upp dem online), byta till förstapersonsläge, justera spelkameran genom att röra handkontrollen, och att flyga runt med gravitationskrafterna är underhållande i sig när det inte handlar om allt för stora avstånd. Men dessvärre är stridssystemet inte så exalterande och framförallt är uppdragsstrukturen tråkig! Det känns mer som ett jobb än ett spel ibland, spel är en verklighetsflykt, vill man verkligen gå runt på stan och fråga NPC:s om de har sett figuren på fotot eller hjälpa latmaskar att vattna blommorna? Det blev spelets fall till slut för min del. Jag tycker det är knappt godkänt överlag, återigen ett fall där spelmekaniken inte når upp till presentationen.