The Legend of Zelda: The Wind Waker HD

• Genre: Äventyr
• Släppdatum: 4 oktober 2013
• Utvecklare: Nintendo
• Utgivare: Nintendo
• Plattform: Wii U

För ungefär 10 år sedan släpptes ett av de bästa Zeldaspelen som gjorts i mitt tycke. Uppståndelsen runt den tecknade Link var stor, på ett negativt sätt. Men jag älskade det. Jag tog med mig soundtracket på semestern och somnade till det varje kväll. Och när jag tänker tillbaka på det gör jag det med nostalgiska rosa glasögon. Så det är lite riskabelt att spela HD-versionen 10 år senare och riskera att få en käftsmäll. Det ska också sägas att jag i stort sett aldrig spelar om ett spel. Så att jag ens såg fram emot att spela detta visar vad jag tycker om det.

Nu spelade jag dock inte igenom HD-versionen helt och hållet. Jag hade glömt hur påfrestande segt det sista uppdraget är, när man behöver samla åtta föremål spridda över hela kartan för att komma vidare. Det är dålig speldesign i mitt tycke. De har gjort det lite enklare men det är fortfarande jobbigt. Och jag minns trots allt redan hur spelet slutar så jag har inte motivationen jag hade 2002.

Men innan dess njöt jag i fulla drag av att segla över havet (nu avsevärt mycket smidigare tack vare ett snabbare segel som inte ens behöver ha vind i ryggen, perfekt tillägg), lösa pussel och besegra bossar i tempel. Spelet är inte alls svårt (om man inte kör det nya ”hero mode” där fienderna gör dubbel skada och man inte kan hitta hjärtan i buskar utan måste hela sig med potions/féer), plånboken ofta full utan att ha något att lägga det på och stridssystemet egentligen väldigt simpelt, men det är charmigt och klurigt och det är dess största fördel. Det och att musiken är bland det mest minnesvärda som gjorts, nu i 5.1. Jag sitter ofta och visslar med till vissa låtar eller drar ut på en viss bossfight för att få lyssna mer.

På tal om charmigt så måste grafiken nämnas. Spelet är från 2002 och det enda man gjort i stort sett under den ynka sex månader korta utvecklingstiden är att höja upplösningen, samt förbättra texturerna, ljussättningen och Link. Och det ser fan snyggt ut alltså. Väldigt krispig, ren grafik med mycket färger. Det är tecknat så det blir liksom aldrig gammalt, som att spela en målning. Däremot har man inte optimerat bilduppdateringen, vilket märks tydligt när man exempelvis spränger bomber så det blir mycket rök på skärmen eller under vissa bossfighter då frameraten kryper fram. Bloomen är även den lite störande under vissa ljusa scener, men överlag störde det mig inte.

Utöver grafiken har en hel del andra ändringar gjorts. Faktum är att gamepaden är skitbra för Wind Waker. Man kan alltid se kartan på den utan att behöva pausa. Man har alla föremål där och byter lätt ut dem genom att dra det man vill ha till någon av knapparna, det är mycket smidigt. Man kan använda gyroskopet till att sikta med t.ex. pilbågen ur förstapersonsvy. Man behöver inte göra detta men jag föredrog faktiskt att sikta genom att röra gamepaden istället för med kontrollerna. Många ändringar har även gjorts för att spelet ska bli snabbare, t.ex. snabbare text, snabbare att spela flöjt, snabbare att dra upp skattkistor ur djupet.

Slutsats: Jag har fått en lite mer nyanserad bild 10 år senare, men jag vill ändå påstå att Wind Waker är ett av de bästa och absolut det snyggaste Zelda jag spelat. Stridssystemet är inte så djupt, det blir lite väl mycket åkande fram och tillbaka mellan alla pussel och det finns en påtaglig brist på tempel, men det är urcharmigt, snyggt och musiken är tidlös. 2002 en tia, 2013 en nia för mig (trots att HD-versionen sida vid sida är bättre på det mesta, men tiden gör sitt till).

Och har man inte spelat det så är det ett måste om man äger en Wii U, det är ett riktigt härligt äventyr, speciellt om man upplever det för första gången. Jag minns ju trots allt redan allting.

9/10 –  Fantastiskt