Recension: New Super Mario Bros Wii

1. Genre:Plattform
2. Släppdatum: 2009-11-20
3. Utvecklare: Nintendo
4. Utgivare: Nintendo
5. Plattform: Nintendo Wii

Det har gått sjutton år sedan allas vår välkända spelikon Mario sist räddade prinsessan i sidoscrollande 2D på våra hemmakonsoler. Under sjutton år har inget annat spel kommit i närheten av att förmedla samma spelglädje i plattformsgenren. Det säger en hel del om vad Nintendo behöver leva upp till. Så vad gör man? Hur följer man upp klassikers som Super Mario Bros Super Mario World och Super Mario Bros 3? Jo, man blandar det bästa från alla delar och lägger till en liten, liten detalj. Let there be multiplayer.

Det har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, hörts så mycket från spelrummet som när jag och två av mina bröder spelar NSMB. Vi skriker och skrattar, skrockar elakt så spottet flyger när vi ”råkar” ta upp och kasta ned varandra, engagerar oss som om det vore liv och död, och skapar vendettor som vore det en dokusåpa. Den stora nyheten med NSMB är att kunna ta sig igenom äventyret fyra spelare samtidigt, Mario, Luigi och två olikfärgade Toads är stjärnorna. Det gör något enormt för spelupplevelsen och man kan bara fråga sig: varför tog det så lång tid?

Efter den otroligt innovativa storyn där *spoiler* prinsessan blir kidnappad (!) är det dags att sätta igång. Vi hoppar fram genom åtta klassiska (rör, himmel, öken osv) världar, faller ned och beklagar oss över den mot NDS-spelet ökade svårighetsgraden, samtidigt som vi vet att det hade varit mycket enklare om vi inte försökte ta kål på varandra hela tiden. Slutlekt nu killar, nu gör vi ett genuint försök. Men det går inte att motstå. För eller senare är det någon liten JÄVEL som ”av misstag” ”råkar” svälja en med Yoshi (he is back!) och spotta ut en rakt i en eldboll. När det händer kommer man snart svävandes i en liten bubbla och viftar frenetiskt med wiimoten (som då skriker ”hjälp mig”) för att sugas till någon av dina förrädiska medspelare som spräcker bubblan och låter dig vara med i matchen igen.

Det är alltså ganska svårt, men samtidigt finns hjälpmedel som gör det lätt. Spelar man flera kan man när som helst trycka på A och placeras i den säkra bubblan för att låta en bättre medspelare ta sig till målet. Det finns också en checkpoint i mitten av varje bana. Dör man åtta gånger på samma bana kan du till och med välja att låta spelet klara banan åt dig. Så det finns alternativ för de yngre, men i grunden är det inte ditt mormors Mario.

Å andra sidan är det inte heller som förr i tiden. I det första Super Mario Bros till NES hade man ett visst antal liv. När de tog slut, och banorna var svårare då, dog man. Och fick börja om från början. Om liven tar slut i NSMB får du genast nya – men spelet håller koll på hur många gånger du behövt använda continue, vilket leder till ett tävlingsmoment i sig och visar på hur duktig du är mot dina medspelare.

Grafiken är snygg, variationsrik och färgglad. Banorna är i 2D men befolkas av varelser och objekt i 3D. Låtarna är i vanlig ordning en remix av klassiska Mario-låtar taget från olika delar av serien, men med temat genomgående från DS-versionen av NSMB. Kontrollen är så när som perfekt. Man kan välja mellan att vända wiimoten och använda den som en NES-kontroll eller koppla in nunchucken och styra med den. Viftandet hålls till ett minimum och används bara till att snurrhoppa och plocka upp objekt (och ibland till att styra diverse plattformar). Det enda jag kan klaga på är att man ibland snurrhoppar utan att vilja det eftersom den är så känslig. Vilket leder till onödig frustration.

Koopabarnen gör ett bejublat återbesök, det finns två nya dräkter (pingvin och proppellerdräkt) där åtminstone den sistnämnda är väldigt användbar, och en isblomma som fryser elaka koopas och goombas. Bandesignen är fantastiskt bra, man visar återigen sin överlägsenhet med banor fyllda av fällor och svåra situationer. Jag ska inte spoila slutbossen för er men jag kan lova er att ni har sett honom förut! Det finns dessutom en sanslös storytwist i slutet som fullkomligt chockerade mig till att tappa wiimoten. Äventyret håller en sju-åtta timmar, men när man är klar kan man försöka spela lite mer seriöst och samla stora mynt för att låsa upp helt otroliga filmer gjorda av utvecklarna och en och annan hemlighet.

För de två som inte listat ut det redan så  uppmanar jag till köp. Plattformsspel är en raritet idag. Någon kanske tänker, äh, det är inget för mig. Det finns ju ingen team deathmatch, Toad har aldrig gjort ett headshot i sitt liv och Mario motorsågar inte av huvudet på koopas så det sprutar häftigt blod. Men under den barnsliga ytan gömmer sig ett spel som tar fram tävlingsinstinkten hos dig på ett sätt som många andra spel inte klarar av, det är det ultimata multiplayerspelet i soffan. Och vad kan passa bättre så här i juletider än gemenskap, illvilja och skadeglädje? Unna dig lite lek. Köp till dina barn och bli världens bästa förälder, samtidigt som du själv kan vara med och återuppleva gamla minnen så som det är tänkt. Med flera.

+ Ren spelglädje

+ Kontrollen

+ Bandesignen

+ Flerspelarläget

+ Grafiken och ljudet

+ Användarvänligheten

- Rörelsekontrollen är lite för känslig

10/10 - Världsklass

Skribent: Zoiler